Hur står man ut med varandras olikheter?

[Katti]

Fast olika syn på städning har i mina ögon lite med respekt att göra. Man är olika och att ändra sig från rörig till ordningsam är inte särskilt lätt gjort.

Däremot gemensam tid och planer för framtiden måste ju stämma hyfsat.

Nej, jag måste nog försöka lära mig att det inte handlar om respekt. Det är bara såhär det är.
Det jobbiga är att det är lika jobbigt att ändra sig från ordningssam till rörig. Det känns som att allt är ett kaos i mitt inre emellanåt.

 

[Monifa]

Hemma hos oss är jag den som är lite med ordningsam. Lösningen: jag sköter städningen. Plockar i ordning på kvällen innan man sätter sig i soffan om det behövs. Ber sambon om hjälp ibland (och han säger aldrig nej)
Jag sköter även tvätten.

Han lagar mat och klipper gräs.

Jag är nöjd med fördelningen

 

[Katti]

Hemma hos oss är jag den som är lite med ordningsam. Lösningen: jag sköter städningen. Plockar i ordning på kvällen innan man sätter sig i soffan om det behövs. Ber sambon om hjälp ibland (och han säger aldrig nej)
Jag sköter även tvätten.

Han lagar mat och klipper gräs.

Jag är nöjd med fördelningen

Kul att det funkar för er!
Jag och min sambo borde verkligen försöka få till en fördelning som funkar för oss. Det är ett svårt ämne att komma in på bara. Det blir så tjatigt och anklagande. Vi har försökt med någon slags "varananna gång"-princip fram till nu. Det funkar "sådär".

 

[Sleepy]

Jag fattar ju att han ser mig och mitt liv som lika märkligt som jag ser på hans. Det är bara det att jag inte förstår riktigt varför... För jag ser det såklart som att om vi bara levde enligt mitt system...

Han kanske önskar att du kunde vara lite mer spontan och avslappnad, inte lika kontrollerad utan kunna ta livet lite som det kommer. Förlora dig i nuet nån gång. Få ett infall vid frukosten och vara i Paris till lunch.

Det är inte så att ditt sätt att leva är Det Rätta och att han måste ha goda argument för att fortsätta som han gör.

 

[snow]

Nej, jag önskar verkligen så att jag inte retade mig på honom. Jag älskar honom och vill bara släppa fram de känslorna. Men för mig blir det så mycket kopplat till respekt också. Varje gång man lämpar över en hushållssyssla på någon annan eller visar att den andres önskningar om tid tillsammans eller framtisplaner är oviktigt, ja, då är det något som går lite sönder.

Har du berättat detta för honom? Vad svarar han då?

 

[em-pirre]

Det känns som om det kommer att bli fel hur ni än gör faktiskt.

 

[starcraft]

När det gäller resor och planering så hade jag en sambo som påminde om din. Jag vet inte hur många resor vi pratade om att göra, men som aldrig blev av för att något annat dök upp, för att han inte frågade om ledigt på jobbet eller som bara rann ut i sanden av andra orsaker. Försökte med det mesta. Gav honom en weekendresa i julklapp där han bara behövde säga en hel så fixar jag resten. Frågade om det ett par gånger och han skulle återkomma med datum - sen ser jag i vår gemensamma kalender att han bokat in en resa med sin syster till just den staden (dessutom över ett mkt olämpligt datum). Det var droppen och det tog slut. Kan du tänka dig en relation utan resor, där du om du vill resa, reser själv eller med andra kan det funka. För mig är det viktigt, så det är en dealbreaker för mig.

Städning bråkade vi inte om, han var mer pedantisk = han fick städa. Jag tyckte det var viktigare med veckohandling och var petig med tvätten, så jag körde det. När vi bodde utan diskmaskin störde jag mig på att han alltid sa att han skulle diska, men gjorde det nästan aldrig. Så jag vägrade bo utan diskmaskin och efter det var det aldrig något problem. Så finns det några såna lösningar som gör att ni når en fungerande kompromiss för båda?

Jag trivs ypperligt som särbo. Jag städar mitt kök, killen sitt. Skulle han ha ett väldigt smutsigt hem skulle jag nog kunna säga att jag inte trivs med det, vill han göra ngt åt det så är det ju bra, om inte så skulle vi ses bara hos mig, ute på stan eller inte alls. Familjedelen behöver inte vara körd för att man inte bor ihop (var och varannan har ju barn numera och är separerad från andra föräldern, då kommer ju inte ens parterna överens alla gånger) bor man nära varandra är det ju ett ännu mindre problem. Jag hade en kollega en gång i tiden som var gift och särbo med pappan till deras barn. Alla verkade nöjda.

 

[Monifa]

Kul att det funkar för er!
Jag och min sambo borde verkligen försöka få till en fördelning som funkar för oss. Det är ett svårt ämne att komma in på bara. Det blir så tjatigt och anklagande. Vi har försökt med någon slags "varananna gång"-princip fram till nu. Det funkar "sådär".

Jag gillar att ha ansvarsområden. Även fast att jag lagat mat om han ber om det och han städar om jag ber om det så blir det mindre diskussion. För han är det inte viktigt att städa en gång i veckan och plocka i ordning kan man göra en annan dag, jag hatar att laga mat och klippa gräs
Vi skulle nog kunna bli rejält osams om vi tvingade varann att göra sånt som är viktigt för en själv.

Så tycker ni ska prata om det och fundera på vad han kan göra eller vad han faktiskt brukar göra. Ibland blir man förblindad av allt man själv gör och ser inte vad den andra faktiskt gör.

Tillägg: min sambo gillar inte heller att planera som jag gör. Han är mer spontan av sig. Jag har fått bli mer spontan för hans skull och åt andra hållet så bestämmer jag datum alternativt ger han ett par alternativa datum och sen får han välja och gör han inte det så gör jag det

 

[sthu]

Oj så många gånger sambo och jag har bråkat om våra olika syn på saken!
Jag avskyr när han lämnar saker framme på fel plats men han ser inte att det är fel plats. Han har inte samma ordningssystem som jag och sätter det inte lika högt på sin prio-lista. Att jag blir orimligt och nästan okontrollerat arg gör det inte lättare. Han hanterar konflikt med att bli tyst och dra sig undan, vilket jag tolkar som att han inte bryr sig. Och blir ännu argare. Jag är dessutom för stolt för att erkänna att jag blev för arg, vilket gör mig ännu argare... Ja, jag är en ganska ilsken person emellanåt.

Lösningen är som alltid, att prata med varandra. Och så får man välja: leva med att vara olika eller flytta isär. Vi har valt att fortsätta leva ihop även om det innebär att han får stå ut med mitt okontrollerade humör och jag får stå ut med hans oförmåga att lägga tillbaka saker på rätt plats.

 

[Katti]

Han kanske önskar att du kunde vara lite mer spontan och avslappnad, inte lika kontrollerad utan kunna ta livet lite som det kommer. Förlora dig i nuet nån gång. Få ett infall vid frukosten och vara i Paris till lunch.

Det är inte så att ditt sätt att leva är Det Rätta och att han måste ha goda argument för att fortsätta som han gör.

Ja, självklart önskar han också att saker och ting vore annorlunda. Jag har aldrig påstått att mitt sätt att leva är det rätta eller att han borde vara som jag.

 

[Katti]

Har du berättat detta för honom? Vad svarar han då?

Jag har inte tagit upp det på ett sådant konkret sätt, men vid flera tillfällen när jag har varit ledsen och trött så har han själv nästan exploderat i gråt och varit ledsen över att han är så rörig och tankspridd osv. osv. Så jag antar att jag borde påminna mig själv om att det inte handlar om respekt. Han är bara sådan och det är jobbigt för honom också att vi har det såhär.

 

[Malin_L]

När det gäller resor och planering så hade jag en sambo som påminde om din. Jag vet inte hur många resor vi pratade om att göra, men som aldrig blev av för att något annat dök upp, för att han inte frågade om ledigt på jobbet eller som bara rann ut i sanden av andra orsaker. Försökte med det mesta. Gav honom en weekendresa i julklapp där han bara behövde säga en hel så fixar jag resten. Frågade om det ett par gånger och han skulle återkomma med datum - sen ser jag i vår gemensamma kalender att han bokat in en resa med sin syster till just den staden (dessutom över ett mkt olämpligt datum). Det var droppen och det tog slut. Kan du tänka dig en relation utan resor, där du om du vill resa, reser själv eller med andra kan det funka. För mig är det viktigt, så det är en dealbreaker för mig.

Oj, hur förklarade han det?! Jag hade blivit jävligt förbannad!

 

[Emtherlia]

Måste man göra allt tillsammans då? Jag vet inte hur ni ska lösa städningen av hemmet men jag tänker när det gäller ex tvätt så kan ni väl tvätta er egen tvätt? Så får han tvätta en lördagskväll om han nu inte kan planera in det in det innan det är panik? Samma med maten, du handlar din mat och han handlar sin.

Om han inte vill planera in sin semester så får du planera in din utan att tänka på honom helt enkelt.

 

[Araminta]

Vad säger han om situationen mer än "jag orkar inte"? Har ni någon gång satt er ner och diskuterat det hela?

Jag kan inte uttala mig om städning men däremot har jag en far som inte klarar av att planera. Det jag insett med honom är att antingen så gör jag det själv eller så litar jag på att han får det gjort. Det är inte det att han inte orkar eller bryr sig - jag skulle kunna be honom ta ner månen åt mig och han skulle fan i mig göra det, med en massa krångel och i sista minuten men visst tusan skulle han stå där med månen i ett slarvigt inslaget paket den dagen jag ville ha den. Han har flugit tur och retur oslo - stockholm över ett par timmar för att vinka av mig på flygplatsen när jag skulle flytta utomlands. Visst hade det blivit lättare för honom om han kunnat planera innan och inte bokat upp sig på en konferens samma helg som jag flyttade men med honom så måste man helt enkelt acceptera att det är så han fungerar.

Han är inte en enkel person att leva med. Min mamma gick ifrån honom och jag har varit extremt besviken på honom fler gånger än jag kan räkna. Idag fungerar det hyfsat då jag nu som vuxen lärt mig vad jag kan lägga på honom och vad jag bör fixa själv - inte för hans skull utan för min egen. Är det något som jag tycker är viktigt att det blir klart i tid så gör jag det själv alternativt gör grundarbetet så att han enbart behöver välja A eller B. Andra saker kan jag släppa, se på när han trasslar och vara trygg i att han löser det - förr eller senare. Det som inte fungerar alls är att gå in och försöka lösa hans trassel.

 

[Katti]

När det gäller resor och planering så hade jag en sambo som påminde om din. Jag vet inte hur många resor vi pratade om att göra, men som aldrig blev av för att något annat dök upp, för att han inte frågade om ledigt på jobbet eller som bara rann ut i sanden av andra orsaker. Försökte med det mesta. Gav honom en weekendresa i julklapp där han bara behövde säga en hel så fixar jag resten. Frågade om det ett par gånger och han skulle återkomma med datum - sen ser jag i vår gemensamma kalender att han bokat in en resa med sin syster till just den staden (dessutom över ett mkt olämpligt datum). Det var droppen och det tog slut. Kan du tänka dig en relation utan resor, där du om du vill resa, reser själv eller med andra kan det funka. För mig är det viktigt, så det är en dealbreaker för mig.

Städning bråkade vi inte om, han var mer pedantisk = han fick städa. Jag tyckte det var viktigare med veckohandling och var petig med tvätten, så jag körde det. När vi bodde utan diskmaskin störde jag mig på att han alltid sa att han skulle diska, men gjorde det nästan aldrig. Så jag vägrade bo utan diskmaskin och efter det var det aldrig något problem. Så finns det några såna lösningar som gör att ni når en fungerande kompromiss för båda?

Jag trivs ypperligt som särbo. Jag städar mitt kök, killen sitt. Skulle han ha ett väldigt smutsigt hem skulle jag nog kunna säga att jag inte trivs med det, vill han göra ngt åt det så är det ju bra, om inte så skulle vi ses bara hos mig, ute på stan eller inte alls. Familjedelen behöver inte vara körd för att man inte bor ihop (var och varannan har ju barn numera och är separerad från andra föräldern, då kommer ju inte ens parterna överens alla gånger) bor man nära varandra är det ju ett ännu mindre problem. Jag hade en kollega en gång i tiden som var gift och särbo med pappan till deras barn. Alla verkade nöjda.

Det där med resorna känner jag ingen. Han ska bara säga ett datum (eller en årstid kan räcka) så bokar jag och ordnar allt. Men det går bara inte. Det kommer nog sluta med att jag ger honom en annan present. Mentalt har jag jag någon slags deadline att om han inte har kommit fram till ngt innan månadsskiftet får jag avbryta reseprojektet. Resor är väl annars ganska oväsentligt för mig. Jag har gjort resor med kompisar de senaste åren, så jag behöver inte sitta hemma för det. Det är väl mest resorna till mina föräldrar/släktingar som blir lidande. Men han är ju inte tillsammans med dem bara för att han är tillsammans med mig.. Så jag får väl fortsätta att mestadels träffa dem ensam.

Jag tyckte också att särbolivet var fantastiskt. Jag önskar ofta att vi aldrig hade flyttat ihop. Det är barnbiten som känns svår. Visst kanske man kan få det att funka, men det känns inte optimalt att typ vara ensam med en bebis och det känns som att samhället kommer döma en rätt hårt och undra vad man har för relation egentligen. Jag har också svårt att tro att han vill vara i den sitsen. Det vet man ju inte förrän man har pratat om det och vi borde väl ha pratat om barn för länge sedan såklart eftersom det är något som känns viktigt för mig. Just nu ser jag bara framför mig att ett ev. barn skulle vara ytterligare ett projekt som jag måste projektleda i sådant fall.. Och en graviditet som man kanske känner sig rätt skör i.. Det skulle kännas väldigt ensamt tror jag. Jag grubblar alldeles för mycket över det där.

 

[Katti]

Måste man göra allt tillsammans då? Jag vet inte hur ni ska lösa städningen av hemmet men jag tänker när det gäller ex tvätt så kan ni väl tvätta er egen tvätt? Så får han tvätta en lördagskväll om han nu inte kan planera in det in det innan det är panik? Samma med maten, du handlar din mat och han handlar sin.

Om han inte vill planera in sin semester så får du planera in din utan att tänka på honom helt enkelt.

Nej, man måste inte göra allt tillsammans. Vi har lagt upp det ungefär som du beskriver det. Tvättkorgen är gemensam, men det mesta andra har vi splittat upp. Särskilt så har jag bokat resor ner till min släkt utan att t.ex. vänta in att han ska lämna något slags besked om vad han vill göra på semestern.

Vi kanske skulle kunna dela upp mer, men om vi skulle stå där med helt separata liv, ja, då undrar man varför man ens bor ihop..?

 

[starcraft]

Oj, hur förklarade han det?! Jag hade blivit jävligt förbannad!

Han tyckte att eftersom jag hade åkt på en resa med min familj (vilken han hade blivit medbjuden på om han kunde planera in och boka, men eftersom hanninte klarade det så gav jag upp) då var det inte mer än rätt att han fick åka med sin

Jag blev redigt förbannad jag med och flyttade ut ett par dagar och när jag flyttade tillbaka så bestämde vi att vi skulle gå skilda vägar.

 

[gulan]

Jag undrar hur hans inställning till ordning och planering helt gått dig förbi? Ni har ju ändå varit ihop i 3 år innan ni blev sambos. Detta är tyvärr inget som kommer att bli bättre, han kan skärpa sig......ett tag sen kommer han att falla tillbaka eftersom du så behändigt torkar upp hans spillda smör på diskbänken. Hotar du att lämna kan han skärpa sig ända tills ni får barn, då kommer samma mönster tillbaka igen.
Jag tror numer att det här med hemmet och hur man vill ha sin tillvaro där är lika viktigt för en någorlunda konfliktfri tillvaro som det är att ha något sånär samma livsåskådning och medmänsklighet.
Gulan

 

[Katti]

Vad säger han om situationen mer än "jag orkar inte"? Har ni någon gång satt er ner och diskuterat det hela?

Jag kan inte uttala mig om städning men däremot har jag en far som inte klarar av att planera. Det jag insett med honom är att antingen så gör jag det själv eller så litar jag på att han får det gjort. Det är inte det att han inte orkar eller bryr sig - jag skulle kunna be honom ta ner månen åt mig och han skulle fan i mig göra det, med en massa krångel och i sista minuten men visst tusan skulle han stå där med månen i ett slarvigt inslaget paket den dagen jag ville ha den. Han har flugit tur och retur oslo - stockholm över ett par timmar för att vinka av mig på flygplatsen när jag skulle flytta utomlands. Visst hade det blivit lättare för honom om han kunnat planera innan och inte bokat upp sig på en konferens samma helg som jag flyttade men med honom så måste man helt enkelt acceptera att det är så han fungerar.

Han är inte en enkel person att leva med. Min mamma gick ifrån honom och jag har varit extremt besviken på honom fler gånger än jag kan räkna. Idag fungerar det hyfsat då jag nu som vuxen lärt mig vad jag kan lägga på honom och vad jag bör fixa själv - inte för hans skull utan för min egen. Är det något som jag tycker är viktigt att det blir klart i tid så gör jag det själv alternativt gör grundarbetet så att han enbart behöver välja A eller B. Andra saker kan jag släppa, se på när han trasslar och vara trygg i att han löser det - förr eller senare. Det som inte fungerar alls är att gå in och försöka lösa hans trassel.

Det har varit svårt att diskutera och de gånger vi har pratat så har det mest varit gråt och ledsenhet från bådas håll. Vi kommer aldrig fram till något smart eller konstruktivt. Det är ju dessutom så enkelt att han inte orkar planera. Och jag orkar inte att inte planera. Typ så.

Min sambo låter inte helt olik din pappa. Nog gör han mycket fint och bra på olika sätt (ibland med väldigt mycket krångel). Det är charmigt på sitt sätt såklart. Men frustrerande också, emellanåt..

 

[Emtherlia]

Vi kanske skulle kunna dela upp mer, men om vi skulle stå där med helt separata liv, ja, då undrar man varför man ens bor ihop..?

Vi bor ihop för att vi trivs med att umgås ofta Vi bor inte ihop för att storhandla, städa eller tvätta ihop med någon annan.