Hur står man ut med varandras olikheter?

[Myrten]

Jag undrar, eftersom flera i tråden förkastar att leva enligt normen och menar att mycket skulle vara bättre om man inte gjorde det, men hur ska man leva då?

Hur lever ni som inte lever enligt den den normen?
Lever ni ensamma eller med en partner?
Vad är ert framgångsrecept för att ni alltid ska tycka att relationen är ett nöje som man aldrig ifrågasätter eller omvärderar eftersom allt är så självklart bra?
[...]
Så, berätta hur ni vill ha det eller hur ni lever.
Inte bara hur ni inte vill ha det.

Jag menar att mycket skulle vara bättre om det fanns en öppenhet för och större möjligheter att leva som man ville. Så enkelt är det. Men i Sverige idag är oerhört mycket uppbyggt efter normen. Och med tanke på att jag har svårt att tro att det är en överväldigande majoritet som faktiskt lever enligt normen (heterosexuellt betingad tvåsamhet/kärnfamilj) är det extra intressant.

Exempel: jag lever själv sedan ganska många år. Jag är rätt social och känner att det vore trevligt att bo tillsammans med någon, men jag tänker inte jaga förhållande av den anledningen. Kollektivhus är i princip utrotade. Jag har sett över möjligheterna att skaffa en större lägenhet och hitta någon att dela med. Bostadsbristen i Uppsala är stor och man kan tycka att det samhällsekonomiskt vore bra om människor kunde dela boende. Men moderna hyreslägenheter tycks byggas efter följande mönster:

2or - kök och vardagsrum är ihopbyggt, vilket gör det svårt att dela lägenheten.

Slutsats: I 2or bor par enligt de som ritar lägenheter.

3or - kök och vardagsrum som ovan, ett stort och ett litet sovrum. Utgång till balkongen från det stora sovrummet.

Slutsats: I treor bor kärnfamilj med ett barn. Även 4or kan vara uppbyggda efter liknande mönster.

En sådan enkel sak som att låta utgången till balkongen vara från vardagsrummet skulle förbättra lägenhetens delningspotential, men det är väldigt ovanligt.

Hyresnivåerna på nybyggda 2or är dessutom sådan att de är svåra att klara på en lön. Istället för att sänka standarden och bygga mer kvadratsmart så tycks tänket vara att är man ensamstående så "ska" man bo i en 1a. För att vara ensamstående är ju en genomgångsfas?

Bostadsbristen är galen i storstäderna och ensamhet och isolering potentiella problem. Ändå tycks nytänkande runt boende inte slå igenom. Jag tror att normen är en stor anledning. Jag har "skällt" på en av mina vänner som är arkitekt för det här. Hon tipsade om en avhandling med titel Behind straight curtains som tydligen diskuterar problemet.

Sedan har väl inte jag något framgångsrecept. Jag lever själv, som sagt var. Men jag tycker ibland jag ser en del personer som låter sina förhållanden begränsa dem så otroligt mycket - men de vill inte leva ensamma så de bryter inte. Ska det verkligen vara de enda alternativen? Som jag skrev ovan så är tvåsamhet/kärnfamilj mänskligt sett en ung konstruktion, så vårt samhälles faiblesse för detta har inget med biologi att göra.

 

[lil-sis]

Jag menar att mycket skulle vara bättre om det fanns en öppenhet för och större möjligheter att leva som man ville. Så enkelt är det. Men i Sverige idag är oerhört mycket uppbyggt efter normen. Och med tanke på att jag har svårt att tro att det är en överväldigande majoritet som faktiskt lever enligt normen (heterosexuellt betingad tvåsamhet/kärnfamilj) är det extra intressant.

Exempel: jag lever själv sedan ganska många år. Jag är rätt social och känner att det vore trevligt att bo tillsammans med någon, men jag tänker inte jaga förhållande av den anledningen. Kollektivhus är i princip utrotade. Jag har sett över möjligheterna att skaffa en större lägenhet och hitta någon att dela med. Bostadsbristen i Uppsala är stor och man kan tycka att det samhällsekonomiskt vore bra om människor kunde dela boende. Men moderna hyreslägenheter tycks byggas efter följande mönster:

2or - kök och vardagsrum är ihopbyggt, vilket gör det svårt att dela lägenheten.

Slutsats: I 2or bor par enligt de som ritar lägenheter.

3or - kök och vardagsrum som ovan, ett stort och ett litet sovrum. Utgång till balkongen från det stora sovrummet.

Slutsats: I treor bor kärnfamilj med ett barn. Även 4or kan vara uppbyggda efter liknande mönster.

En sådan enkel sak som att låta utgången till balkongen vara från vardagsrummet skulle förbättra lägenhetens delningspotential, men det är väldigt ovanligt.

Hyresnivåerna på nybyggda 2or är dessutom sådan att de är svåra att klara på en lön. Istället för att sänka standarden och bygga mer kvadratsmart så tycks tänket vara att är man ensamstående så "ska" man bo i en 1a. För att vara ensamstående är ju en genomgångsfas?

Bostadsbristen är galen i storstäderna och ensamhet och isolering potentiella problem. Ändå tycks nytänkande runt boende inte slå igenom. Jag tror att normen är en stor anledning. Jag har "skällt" på en av mina vänner som är arkitekt för det här. Hon tipsade om en avhandling med titel Behind straight curtains som tydligen diskuterar problemet.

Sedan har väl inte jag något framgångsrecept. Jag lever själv, som sagt var. Men jag tycker ibland jag ser en del personer som låter sina förhållanden begränsa dem så otroligt mycket - men de vill inte leva ensamma så de bryter inte. Ska det verkligen vara de enda alternativen? Som jag skrev ovan så är tvåsamhet/kärnfamilj mänskligt sett en ung konstruktion, så vårt samhälles faiblesse för detta har inget med biologi att göra.

Hm? Balkong med utgång från vardagsrummet är det vanligaste jag stött på.

 

[Inte_Ung]

Men moderna hyreslägenheter tycks byggas efter följande mönster:

Planlösningen i nya lägenheter är nästan oanvändbar.
Jag undrar så var denna vurm för öppen planlösning kommer?

Om jag skulle leva ensam igen så skulle jag vilja dela bostad med någon, mest för att bostaden inte skall stå tom när jag är borta på annat.

 

[Myrten]

Hm? Balkong med utgång från vardagsrummet är det vanligaste jag stött på.

Inte i nybyggda lägenheter inom Uppsalahem. Där är utgången ofta från det största sovrummet. Vilket jag tycker borde vara extremt opraktisk även om lägenheten bebos av ett par. I äldre lägenheter är utgången ofta från vardagsrum eller ibland kök.

 

[AVB]

Jag menar att mycket skulle vara bättre om det fanns en öppenhet för och större möjligheter att leva som man ville. Så enkelt är det. Men i Sverige idag är oerhört mycket uppbyggt efter normen. Och med tanke på att jag har svårt att tro att det är en överväldigande majoritet som faktiskt lever enligt normen (heterosexuellt betingad tvåsamhet/kärnfamilj) är det extra intressant.

Exempel: jag lever själv sedan ganska många år. Jag är rätt social och känner att det vore trevligt att bo tillsammans med någon, men jag tänker inte jaga förhållande av den anledningen. Kollektivhus är i princip utrotade. Jag har sett över möjligheterna att skaffa en större lägenhet och hitta någon att dela med. Bostadsbristen i Uppsala är stor och man kan tycka att det samhällsekonomiskt vore bra om människor kunde dela boende. Men moderna hyreslägenheter tycks byggas efter följande mönster:

2or - kök och vardagsrum är ihopbyggt, vilket gör det svårt att dela lägenheten.

Slutsats: I 2or bor par enligt de som ritar lägenheter.

3or - kök och vardagsrum som ovan, ett stort och ett litet sovrum. Utgång till balkongen från det stora sovrummet.

Slutsats: I treor bor kärnfamilj med ett barn. Även 4or kan vara uppbyggda efter liknande mönster.

En sådan enkel sak som att låta utgången till balkongen vara från vardagsrummet skulle förbättra lägenhetens delningspotential, men det är väldigt ovanligt.

Hyresnivåerna på nybyggda 2or är dessutom sådan att de är svåra att klara på en lön. Istället för att sänka standarden och bygga mer kvadratsmart så tycks tänket vara att är man ensamstående så "ska" man bo i en 1a. För att vara ensamstående är ju en genomgångsfas?

Bostadsbristen är galen i storstäderna och ensamhet och isolering potentiella problem. Ändå tycks nytänkande runt boende inte slå igenom. Jag tror att normen är en stor anledning. Jag har "skällt" på en av mina vänner som är arkitekt för det här. Hon tipsade om en avhandling med titel Behind straight curtains som tydligen diskuterar problemet.

Sedan har väl inte jag något framgångsrecept. Jag lever själv, som sagt var. Men jag tycker ibland jag ser en del personer som låter sina förhållanden begränsa dem så otroligt mycket - men de vill inte leva ensamma så de bryter inte. Ska det verkligen vara de enda alternativen? Som jag skrev ovan så är tvåsamhet/kärnfamilj mänskligt sett en ung konstruktion, så vårt samhälles faiblesse för detta har inget med biologi att göra.

öh vänta nu, du tror alltså att hyresnivåerna är satta efter en kärnfamiljskonspiration?

du tror inte det har mer med tillgång, efterfrågan, hyresnämndsförhandlingar o förvaltningsekonomi att göra..?

och förlåt men jag tror verkligen ingen kommer stoppa dig från att bo i en trea för att du inte har man o barn. jag känner många, jag själv innan jag träffade min man t ex, jag kände inte att det var särskilt normbrytande eller provocerande, trots att mitt liv inte var i närheten av någon kärnfamiljsidé då, tvärtom. men jag kände då som nu att mina privata val inte har så mycket med SAMHÄLLET att göra. visst kan man placera allt i nån nypåhittad idé om en struktur blabla, men jag tror man bäst gör det inom det akademiska, och ska akta sig från att använda sådan teori som anledning att säga åt en enskild människa hur den ska leva

jag tror det kan finnas massa anledningar att folk rusar in i dåliga relationer eller har svårt att lämna - rädsla att vara ensam, att inte kunna få barn (jättestort för vissa), att behöva vara aktiv och fatta egna beslut, att vara utelämnad till omständigheter/sakna beskydd, osv. jag kände vissa av dem när jag levde ensam, men skulle aldrig säga att det var normens eller SAMHÄLLETS fel. jag tror det är naturligt att vara rädd, bara

(jag har läst Behind straight curtains, jobbar med sånt, och det är en fin men mycket anekdotisk berättelse mer än en avhandling, har inte så mycket med detta att göra)

 

[lil-sis]

Inte i nybyggda lägenheter inom Uppsalahem. Där är utgången ofta från det största sovrummet. Vilket jag tycker borde vara extremt opraktisk även om lägenheten bebos av ett par. I äldre lägenheter är utgången ofta från vardagsrum eller ibland kök.

Nyproduktion. De kräver onekligen ett kollektiv för att ha råd med annat än hyran.

 

[Nenne1]

Inte i nybyggda lägenheter inom Uppsalahem. Där är utgången ofta från det största sovrummet. Vilket jag tycker borde vara extremt opraktisk även om lägenheten bebos av ett par. I äldre lägenheter är utgången ofta från vardagsrum eller ibland kök.

Okej, jag inser att mitt svar är synnerligen snävt och inte allmängiltigt alls; men jag är en ena halvan av ett par som bor i en lägenhet från 1930 där utgången från balkongen är just från det största sovrummet. Jag förstår inte alls vad som skulle vara "extremt opraktiskt" med det? Tvärtom är det väl toppen att kunna vädra sovrummet ordentligt eller ta ett glas vin på kvällskvisten med utsikt över domkyrkans torn innan man ramlar i säng?

För att vidga det statistiska underlaget något kan jag ju nämna att alla husen på gatan ritades av samma arkitekt och byggdes under en period av ca 10 år. Inga lägenheter har balkong med utgång från vardagsrummet.

Detta tillför inte diskussionen något alls känner jag, men uttalandet om par och det extremt opraktiska med balkonger med utgång från sovrummet triggade uppenbarligen något hos mig som gjorde att jag kände mig manad att stå upp till sovrumsbalkongernas försvar.

 

[Raderad medlem 6459]

Hur lever ni som inte lever enligt den den normen?

Men varför citerar du mig i det? Jag lever i högsta grad enligt normen; monogam heterosexuell relation. Det jag skrev var att utvecklingen hus-barn-vaddetnuvar inte lockar mig om det innebär att jag inte ens längre vet varför jag lever med min partner. Inte att jag på något vis går emot normerna i övrigt.

Vad är ert framgångsrecept för att ni alltid ska tycka att relationen är ett nöje som man aldrig ifrågasätter eller omvärderar eftersom allt är så självklart bra?

Jag har inget framgångsrecept. Jag lever i en trevlig och bra och fin relation med en man som jag anser vara världens i särklass bästa. Den dag jag inte känner så längre, den dag jag inte "minns" varför jag är tillsammans med honom, ja, det är nog den dagen då jag får fundera över om jag verkligen vill stanna i relationen.

Jag har frågat men inte fått något svar eftersom det skulle bli tråkigt och tjatigt.

Syftar du på mitt svar nu? I såna fall kan jag bara säga att jag inte på något vis har någon skyldighet att fläka ut mitt privatliv härinne. Jag väljer själv vad jag vill dela med mig av och detaljer kring mitt förhållande ingår inte där. Jag har tidigare varit väldigt öppen men på grund av otroligt tråkiga kommentarer från bukefalister har jag ingen lust att vara det längre. Det får du respektera.

Så, berätta hur ni vill ha det eller hur ni lever.

För mig är det jättelätt: Jag vill vara i en relation som är trevlig, fin, stark, rolig, bra. Med en person som jag tycker är fin, smart, rolig, bra. Jag vill vara i en relation där jag varenda dag vet exakt varför jag är i den.

 

[Petruska]

Okej, jag inser att mitt svar är synnerligen snävt och inte allmängiltigt alls; men jag är en ena halvan av ett par som bor i en lägenhet från 1930 där utgången från balkongen är just från det största sovrummet. Jag förstår inte alls vad som skulle vara "extremt opraktiskt" med det? Tvärtom är det väl toppen att kunna vädra sovrummet ordentligt eller ta ett glas vin på kvällskvisten med utsikt över domkyrkans torn innan man ramlar i säng?

För att vidga det statistiska underlaget något kan jag ju nämna att alla husen på gatan ritades av samma arkitekt och byggdes under en period av ca 10 år. Inga lägenheter har balkong med utgång från vardagsrummet.

Detta tillför inte diskussionen något alls känner jag, men uttalandet om par och det extremt opraktiska med balkonger med utgång från sovrummet triggade uppenbarligen något hos mig som gjorde att jag kände mig manad att stå upp till sovrumsbalkongernas försvar.

Det opraktiska är om någon annan konstellation av personer än ett par, delar lägenheten. Då måste man gå genom varandras sovrum för att nå balkongen.

När utgången är från tex köket, som i mitt föräldrahem, kan tonårsbarn, inneboende flyktingar och övernattande vänner nå balkongen utan att behöva passera en dubbelsäng med två nakna vuxna i.

Lite småborgerligt kanske, men jag upplever det besvärande.

 

[stjarnhimmel]

Okej, jag inser att mitt svar är synnerligen snävt och inte allmängiltigt alls; men jag är en ena halvan av ett par som bor i en lägenhet från 1930 där utgången från balkongen är just från det största sovrummet. Jag förstår inte alls vad som skulle vara "extremt opraktiskt" med det? Tvärtom är det väl toppen att kunna vädra sovrummet ordentligt eller ta ett glas vin på kvällskvisten med utsikt över domkyrkans torn innan man ramlar i säng?

För att vidga det statistiska underlaget något kan jag ju nämna att alla husen på gatan ritades av samma arkitekt och byggdes under en period av ca 10 år. Inga lägenheter har balkong med utgång från vardagsrummet.

Detta tillför inte diskussionen något alls känner jag, men uttalandet om par och det extremt opraktiska med balkonger med utgång från sovrummet triggade uppenbarligen något hos mig som gjorde att jag kände mig manad att stå upp till sovrumsbalkongernas försvar.

Det blir mer tillgängligt om balkongen har utgång från vardagsrummet.
Alla vill inte gå genom en inneboendes rum

 

[Myrten]

[

Okej, jag inser att mitt svar är synnerligen snävt och inte allmängiltigt alls; men jag är en ena halvan av ett par som bor i en lägenhet från 1930 där utgången från balkongen är just från det största sovrummet. Jag förstår inte alls vad som skulle vara "extremt opraktiskt" med det? Tvärtom är det väl toppen att kunna vädra sovrummet ordentligt eller ta ett glas vin på kvällskvisten med utsikt över domkyrkans torn innan man ramlar i säng?

För att vidga det statistiska underlaget något kan jag ju nämna att alla husen på gatan ritades av samma arkitekt och byggdes under en period av ca 10 år. Inga lägenheter har balkong med utgång från vardagsrummet.

Detta tillför inte diskussionen något alls känner jag, men uttalandet om par och det extremt opraktiska med balkonger med utgång från sovrummet triggade uppenbarligen något hos mig som gjorde att jag kände mig manad att stå upp till sovrumsbalkongernas försvar.

Om man ska dela lägenheten mellan personer som inte är ett par är det väl mindre praktiskt att ha utgången från sovrummet? Då har man inte samma möjligheter att utnyttja balkongen. Om man fortsättningsvis föredrar att använda vardagsrummet som vardagsrum.

Ja, jag är helt säker på att planlösningsidéerna har förändrats över åren. Jag reagerar främst på hur många nyproducerade lägenheter jag har tittat på är planerade. Att man hade kärnfamiljen som största målgrupp på 1930-talet tycker jag är mindre anmärkningsvärt.

 

[Myrten]

öh vänta nu, du tror alltså att hyresnivåerna är satta efter en kärnfamiljskonspiration?

du tror inte det har mer med tillgång, efterfrågan, hyresnämndsförhandlingar o förvaltningsekonomi att göra..?

och förlåt men jag tror verkligen ingen kommer stoppa dig från att bo i en trea för att du inte har man o barn. jag känner många, jag själv innan jag träffade min man t ex, jag kände inte att det var särskilt normbrytande eller provocerande, trots att mitt liv inte var i närheten av någon kärnfamiljsidé då, tvärtom. men jag kände då som nu att mina privata val inte har så mycket med SAMHÄLLET att göra. visst kan man placera allt i nån nypåhittad idé om en struktur blabla, men jag tror man bäst gör det inom det akademiska, och ska akta sig från att använda sådan teori som anledning att säga åt en enskild människa hur den ska leva

jag tror det kan finnas massa anledningar att folk rusar in i dåliga relationer eller har svårt att lämna - rädsla att vara ensam, att inte kunna få barn (jättestort för vissa), att behöva vara aktiv och fatta egna beslut, att vara utelämnad till omständigheter/sakna beskydd, osv. jag kände vissa av dem när jag levde ensam, men skulle aldrig säga att det var normens eller SAMHÄLLETS fel. jag tror det är naturligt att vara rädd, bara

(jag har läst Behind straight curtains, jobbar med sånt, och det är en fin men mycket anekdotisk berättelse mer än en avhandling, har inte så mycket med detta att göra)

Jag menar att många nyproducerade bostäder är byggda med kärnfamiljen för ögonen, ja. Varför skulle planlösningen annars se ut som den gör? Man kan diskutera ekonomi, det är ett svar jag har fått när jag ett par gånger frågat bostadsbolagen om anledningen till planlösningar. Men om samma bostadsbolag tyckte att planlösningen var olämplig för familjer tvivlar jag på att man skulle välja den. Förvaltning och ekonomi lever inte sina egna liv utan styr - och styrs av - rådande värderingar.

När bostäder byggs för att bara vara anpassade till en kärnfamilj på det sätt jag beskrivit ovan så är det väl ändå så att samhället speglar en norm? I en tid då familjekonstellationerna kan se mycket olika ut. Jag har kollat väldigt många nyproducerade lägenheter de senaste 2 - 3 åren just för att jag undersökt möjligheterna att hitta lägenhet lämplig att dela. Det är ytterst få som passar. Att många nyproducerade hyresrätter dessutom är "möblerade" (=sängar, soffor, TV etc är inskissat på planen) gör det hela än mer tydligt vilken typ av konstellation lägenheten är avsedd för. Denna "styrning" finns inte på planer i lite äldre lägenheter.

Jag menar att den "styrning" jag tagit upp ovan kanske är omedveten. Men den är en del i att bekräfta normen. @fejt skrev ett kort men väldigt på spiken-inlägg ovan. Det är enklast att välja normen. Det här med moderna planlösningar är för mig typiska exempel på det.

För många funkar det bra att välja normen. Men som @em-pirre skriver (också kort och kärnfullt): man ser många exempel på hur folk försöker tvinga in sig själva.

För egen del börjar jag nu, vid nära femtio, inse att normen verkligen inte passar mig. Jag hade mått betydligt bättre i mitt liv om jag förstått det tidigare. Nu är det faktiskt väldigt skönt att ha kommit till den insikten.

 

[Petruska]

Jag undrar, eftersom flera i tråden förkastar att leva enligt normen och menar att mycket skulle vara bättre om man inte gjorde det, men hur ska man leva då?

Hur lever ni som inte lever enligt den den normen?
Lever ni ensamma eller med en partner?
Vad är ert framgångsrecept för att ni alltid ska tycka att relationen är ett nöje som man aldrig ifrågasätter eller omvärderar eftersom allt är så självklart bra?

Jag har frågat men inte fått något svar eftersom det skulle bli tråkigt och tjatigt.
Om allt är så bra så kan jag inte förstå hur det i hela fridens dar skulle kunna vara tråkigt att ta del av det.
Jag tycker det vore väldigt intressant att få veta. Uppriktigt!

Jag har skrivit flera rader om mitt förhållande och mitt liv och noga tänkt ut vad jag värdesätter i min relation och hur jag vill beskriva det.
Jag har fått höra att det måste vara dåligt om jag är tvungen att tänka ut vad som är bra.

Jag förespråkar inte normen själv som det enda sättet att leva. Tvärtom!
Jag ifrågasätter, funderar och tänker aktivt på hur jag själv vill välja att leva av och till.

Så, berätta hur ni vill ha det eller hur ni lever.
Inte bara hur ni inte vill ha det.

Jag har ingen uppfattning om hur folk ska leva.

Den här normdiskussionen orkar jag tyvärr inte ta, på grund av den delvis alarmerande låga nivån i den delen i tråden.

Men när det gäller förhållanden, och så som förhållanden ofta diskuteras på buke, så framstår det som helt klart för mig att alla de/ni som pratar om förhållanden som att "ge och ta", "det går upp och ner", "man får kompromissa", man får "tänka efter för att komma ihåg varför man har valt varandra", man får "räkna med att det inte är fröjd och lycka hela tiden om man är ihop länge" och så vidare och så vidare. Det vill säga, när prat om förhållandet i stort sett tycks gå ut på att övertyga omgivningen om att det trots allt inte är så illa. Och man måste förklara på olika vis att partner har följande brister (vilka brukar vara rätt allvarliga i mina ögon), men att partner "inte är elak", "inte menar något illa".

Själv nöjer jag mig inte med mindre än att jag ska känna mig glad i princip varje gång jag ser partner eller tänker på hen. Jag ska känna att det faktum att partner finns i mitt liv, ger mig större valfrihet och större kapacitet att göra sådant jag vill göra, inte mindre.

Jag brukar då få som svar - gärna av folk på 25-nånting - att jag är naiv, att jag inte kan räkna med det i längden. Om jag istället ser det som de, kommer mitt förhållande att hålla bättre, då jag kommer att se mer realistiskt på det.

Kan så vara. Men jag har inte som mål att relationen ska bli lång, jag vill att den ska vara trevlig medan den pågår. Jag har bara levt med min nuvarande i ca 20 år, så vad vet jag om långa relationer.

 

[escodobe]

Jag menar att många nyproducerade bostäder är byggda med kärnfamiljen för ögonen, ja. Varför skulle planlösningen annars se ut som den gör? Man kan diskutera ekonomi, det är ett svar jag har fått när jag ett par gånger frågat bostadsbolagen om anledningen till planlösningar. Men om samma bostadsbolag tyckte att planlösningen var olämplig för familjer tvivlar jag på att man skulle välja den. Förvaltning och ekonomi lever inte sina egna liv utan styr - och styrs av - rådande värderingar.

När bostäder byggs för att bara vara anpassade till en kärnfamilj på det sätt jag beskrivit ovan så är det väl ändå så att samhället speglar en norm? I en tid då familjekonstellationerna kan se mycket olika ut. Jag har kollat väldigt många nyproducerade lägenheter de senaste 2 - 3 åren just för att jag undersökt möjligheterna att hitta lägenhet lämplig att dela. Det är ytterst få som passar. Att många nyproducerade hyresrätter dessutom är "möblerade" (=sängar, soffor, TV etc är inskissat på planen) gör det hela än mer tydligt vilken typ av konstellation lägenheten är avsedd för. Denna "styrning" finns inte på planer i lite äldre lägenheter.

Jag menar att den "styrning" jag tagit upp ovan kanske är omedveten. Men den är en del i att bekräfta normen. @fejt skrev ett kort men väldigt på spiken-inlägg ovan. Det är enklast att välja normen. Det här med moderna planlösningar är för mig typiska exempel på det.

För många funkar det bra att välja normen. Men som @em-pirre skriver (också kort och kärnfullt): man ser många exempel på hur folk försöker tvinga in sig själva.

För egen del börjar jag nu, vid nära femtio, inse att normen verkligen inte passar mig. Jag hade mått betydligt bättre i mitt liv om jag förstått det tidigare. Nu är det faktiskt väldigt skönt att ha kommit till den insikten.

Det är extra underligt nu när det är sådan bostadskris och unga vuxna i större utsträckning bor kvar hemma längre. Då borde man bygga mer flexibelt

 

[escodobe]

Jag har ingen uppfattning om hur folk ska leva.

Den här normdiskussionen orkar jag tyvärr inte ta, på grund av den delvis alarmerande låga nivån i den delen i tråden.

Men när det gäller förhållanden, och så som förhållanden ofta diskuteras på buke, så framstår det som helt klart för mig att alla de/ni som pratar om förhållanden som att "ge och ta", "det går upp och ner", "man får kompromissa", man får "tänka efter för att komma ihåg varför man har valt varandra", man får "räkna med att det inte är fröjd och lycka hela tiden om man är ihop länge" och så vidare och så vidare. Det vill säga, när prat om förhållandet i stort sett tycks gå ut på att övertyga omgivningen om att det trots allt inte är så illa. Och man måste förklara på olika vis att partner har följande brister (vilka brukar vara rätt allvarliga i mina ögon), men att partner "inte är elak", "inte menar något illa".

Själv nöjer jag mig inte med mindre än att jag ska känna mig glad i princip varje gång jag ser partner eller tänker på hen. Jag ska känna att det faktum att partner finns i mitt liv, ger mig större valfrihet och större kapacitet att göra sådant jag vill göra, inte mindre.

Jag brukar då få som svar - gärna av folk på 25-nånting - att jag är naiv, att jag inte kan räkna med det i längden. Om jag istället ser det som de, kommer mitt förhållande att hålla bättre, då jag kommer att se mer realistiskt på det.

Kan så vara. Men jag har inte som mål att relationen ska bli lång, jag vill att den ska vara trevlig medan den pågår. Jag har bara levt med min nuvarande i ca 20 år, så vad vet jag om långa relationer.

Här vill jag ha den där bugande smilyn!

 

[fejt]

Ett kanske mer tydligt exempel på de normer vi diskuterar är de blanketter man få hem från skolan. Man ska på riktigt fortfarande fylla i "mammas namn" och "pappas namn". Jag har protesterat många gånger. Oftast får jag till svar att det är dyrt att fixa nya. Skrämmande och deppigt. Hur det känns för dem som drabbas vill jag knappt tänka på.

 

[Nenne1]

Det opraktiska är om någon annan konstellation av personer än ett par, delar lägenheten. Då måste man gå genom varandras sovrum för att nå balkongen.

När utgången är från tex köket, som i mitt föräldrahem, kan tonårsbarn, inneboende flyktingar och övernattande vänner nå balkongen utan att behöva passera en dubbelsäng med två nakna vuxna i.

Lite småborgerligt kanske, men jag upplever det besvärande.

Det kan ju absolut hålla med om, men det inlägg jag svarade på gällde ju att det var opraktiskt även om det var ett par som delade lägenhet.

Om den besvärande känslan är småborgerlig eller ej har jag ingen synpunkt på. En känsla är ju en känsla, tycker jag.

(för övrigt sover jag alltid iförd en rekorderlig flanellpyjamas, så mig kan man passera utan att bli generad. Maken är dock mer avklädd, men å andra sidan går han sällan och lägger sig före tuppen galit, så då kanske det kan fungera också).

 

[Nenne1]

Det blir mer tillgängligt om balkongen har utgång från vardagsrummet.
Alla vill inte gå genom en inneboendes rum

Jag har inte lärt mig att ge ett svar där jag citerar flera, så jag ber om ursäkt för min tjatighet, men hänvisar till mig svar till Petruska ovan; mitt inlägg var ju ett svar på att det var opraktiskt även för ett par.
I rättvisans namn kan det säkert vara opraktiskt för par också; mitt svar var från ett mycket snävt perspektiv.

 

[Nenne1]

[

Om man ska dela lägenheten mellan personer som inte är ett par är det väl mindre praktiskt att ha utgången från sovrummet? Då har man inte samma möjligheter att utnyttja balkongen. Om man fortsättningsvis föredrar att använda vardagsrummet som vardagsrum.

Ja, jag är helt säker på att planlösningsidéerna har förändrats över åren. Jag reagerar främst på hur många nyproducerade lägenheter jag har tittat på är planerade. Att man hade kärnfamiljen som största målgrupp på 1930-talet tycker jag är mindre anmärkningsvärt.

Nu blir jag papegojeaktig här; du skrev ursprungligen att det även gällde par.

För övrigt håller jag helt med dig vad gäller modern planlösning. Den som kom på den öppna planlösningen borde offentligt hudflängas tycker jag.

 

[lil-sis]

Det kan ju absolut hålla med om, men det inlägg jag svarade på gällde ju att det var opraktiskt även om det var ett par som delade lägenhet.

Om den besvärande känslan är småborgerlig eller ej har jag ingen synpunkt på. En känsla är ju en känsla, tycker jag.

(för övrigt sover jag alltid iförd en rekorderlig flanellpyjamas, så mig kan man passera utan att bli generad. Maken är dock mer avklädd, men å andra sidan går han sällan och lägger sig före tuppen galit, så då kanske det kan fungera också).

Det är nog inte bara jag som inte vill vara i andras privata rum, oavsett hur påklädda de är.

Jag delar gärna boende men behöver en egen sfär som inte behöver vara stor men måste vara där.