Hur stå ut med distansförhållande?

[Return_to_the_moon]

Jag är en smygläsare på forumet och jag postar här för att jag vet att det finns många som är bra på att ge nya perspektiv när det gäller relationer.

Jag har haft ett distansförhållande i över 1år nu (70mil och vi har setts varannan helg). Den började väldigt tätt inpå min tidigare relation där jag var sambo sedan 11år (sedan jag gick ut gymnasiet ungefär). Man kan säga att det var ett sätt för mig att ta mig ur den relationen som verkligen sjöng på sin sista vers.

Det har varit ett tuft år! Både för att jag var tvungen att komma vidare mentalt från min tidigare relation och samtidigt vara nykär. Det har känts underligt och jobbigt att hantera alla dessa känslor på en gång, men den biten är i alla fall nu över.

Min partner har precis åkt hem efter att hen bott hos mig ett tag. Hen kom hit för vår skull, för att vi skulle lära känna varandra bättre (då relationen från början varit på distans och man inte riktigt hinner komma nära varandra på de få dagar man har ihop). Jag är så tacksam för det och glad att hen "offrade" lite för att vi skulle kunna få vara tillsammans.

Vi har inget slutdatum på denna distans då ingen kan tänka sig att flytta (jag pga nischat jobb och hen pga att hen trivs så bra i sin stad och med sitt liv). Särskilt jag mår kasst av att ha distans. Det psykar mig totalt!
Jag har mitt eget liv, jag träffar så mycket folk jag orkar, försöker hela tiden skaffa nya kompisar, jag dansar och sen har jag drömjobbet som jag älskar!

Vi har pratat mycket om allt det här och hen vet i princip allt om mina känslor och tankar. Jag har sagt att jag inte är omöjlig när det gäller flytt, men att det inte kan ske inom de kommande 1-2åren pga jobbet. Jag har föreslagit att ifall hen kan tänka sig att flytta om kanske 6mån-1år och att vi sedan efter 1-2år flyttar till hens stad eller till ett nytt ställe. Men det sätter ju såklart en enorm press på min partner, som måste ta första steget att flytta, i en relation där vi inte känner oss tillräckligt trygga med varandra ännu och egentligen kanske behöver mer tid.

Jag vet varken ut eller in! Jag har verkligen fastnat för den här personen. Jag blir glad av att vara med henom och har många starka kärlekskänslor. Låter kanske klyshigt, men hen gör mig till en bättre människa i relationen och för ev. framtida relationer.

Men, distansen tär på mig. Även om jag har fullt upp med saker under dagarna, drar det ned mig. Jag kan inte njuta fullt ut av någonting. Endast vid enstaka tillfällen glömmer jag det jobbiga och kan leva i nuet. Hen finns där ständigt närvarande i mitt huvud och jag bär på en liten klump i magen. Jag är som jag fårstått inte gjord för distans (vem är det egentligen?), men min partner klarar det uppenbarligen bättre än mig. Jag har såklart funderat på att göra slut, men har inset att jag kommer gå under om jag gör det, i alla fall just nu. Jag skulle undra om jag verkligen tagit rätt beslut och jag skulle med säkerhet må extremt dåligt och det skulle ta lång tid för mig att läka, kanske flera år.

Så snälla, har någon något råd till mig? Tips på hur man ska tänka och resonera kring detta? Har någon egna erfarenheter? Tack för att ni tagit er tid att läsa.

 

[Centaur]

Varför har du en klump i magen? Är du osäker på hans känslor och orolig för att han är otrogen?

Varannan helg är ändå ganska mycket.
Min pojkvän och jag träffas i genomsnitt var 3-4 vecka, ibland mer ibland mindre. Man vänjer sig.

Jag tänker som så att antigen gillar man läget och ser det positiva i situationen eller så gör man slut. Om du inte vill göra slut måste du hitta ett sätt att lära dig att gilla läget. Vad krävs för att du ska känna dig trygg och lugn i ditt förhållande? Mer kontakt och kommunikation när ni är från varann?

 

[Return_to_the_moon]

Varför har du en klump i magen? Är du osäker på hans känslor och orolig för att han är otrogen?

Varannan helg är ändå ganska mycket.
Min pojkvän och jag träffas i genomsnitt var 3-4 vecka, ibland mer ibland mindre. Man vänjer sig.

Jag tänker som så att antigen gillar man läget och ser det positiva i situationen eller så gör man slut. Om du inte vill göra slut måste du hitta ett sätt att lära dig att gilla läget. Vad krävs för att du ska känna dig trygg och lugn i ditt förhållande? Mer kontakt och kommunikation när ni är från varann?

Tack för svar!
Jag vet inte riktigt varför jag känner mig osäker, hen visar mycket känslor särskilt när vi ses. Jag hade velat ha mer kontakt när vi är ifrån varandra och det har varit och kanske fortfarande är ett problem för oss. Jag vill prata länge och hen vill prata kort, jag vill messa mer osv. det har vi inte riktigt löst.
Sedan har jag nog svårt att se det positiva i situationen. Det känns mer som jag är i något slags känslomässigt fängelse som jag själv har skapat. Jag vill ha hen nära, jag saknar främst den fysiska närheten och såklart sällskapet.
Jag vet inte hur ni andra klarar det som ses mer sällan . Jag har flera vänner som haft distans i flera år och som inte ens ses varje månad. Det hade jag aldrig klarat.
Om jag ska orka med det här känner jag att jag behöver verktyg för att kunna lägga undan relationen i min hjärna. Att inte ha den så närvarande i mitt dagliga liv. Det är jobbigt att inte kunna styra vad jag ska tänka på och känna. Hur gör du för att inte tänka på din partner så mycket? Hur länge har er relation varat och har ni någon plan att flytta ihop?

 

[Eloise]

Jag är en smygläsare på forumet och jag postar här för att jag vet att det finns många som är bra på att ge nya perspektiv när det gäller relationer.

Jag har haft ett distansförhållande i över 1år nu (70mil och vi har setts varannan helg). Den började väldigt tätt inpå min tidigare relation där jag var sambo sedan 11år (sedan jag gick ut gymnasiet ungefär). Man kan säga att det var ett sätt för mig att ta mig ur den relationen som verkligen sjöng på sin sista vers.

Det har varit ett tuft år! Både för att jag var tvungen att komma vidare mentalt från min tidigare relation och samtidigt vara nykär. Det har känts underligt och jobbigt att hantera alla dessa känslor på en gång, men den biten är i alla fall nu över.

Min partner har precis åkt hem efter att hen bott hos mig ett tag. Hen kom hit för vår skull, för att vi skulle lära känna varandra bättre (då relationen från början varit på distans och man inte riktigt hinner komma nära varandra på de få dagar man har ihop). Jag är så tacksam för det och glad att hen "offrade" lite för att vi skulle kunna få vara tillsammans.

Vi har inget slutdatum på denna distans då ingen kan tänka sig att flytta (jag pga nischat jobb och hen pga att hen trivs så bra i sin stad och med sitt liv). Särskilt jag mår kasst av att ha distans. Det psykar mig totalt!
Jag har mitt eget liv, jag träffar så mycket folk jag orkar, försöker hela tiden skaffa nya kompisar, jag dansar och sen har jag drömjobbet som jag älskar!

Vi har pratat mycket om allt det här och hen vet i princip allt om mina känslor och tankar. Jag har sagt att jag inte är omöjlig när det gäller flytt, men att det inte kan ske inom de kommande 1-2åren pga jobbet. Jag har föreslagit att ifall hen kan tänka sig att flytta om kanske 6mån-1år och att vi sedan efter 1-2år flyttar till hens stad eller till ett nytt ställe. Men det sätter ju såklart en enorm press på min partner, som måste ta första steget att flytta, i en relation där vi inte känner oss tillräckligt trygga med varandra ännu och egentligen kanske behöver mer tid.

Jag vet varken ut eller in! Jag har verkligen fastnat för den här personen. Jag blir glad av att vara med henom och har många starka kärlekskänslor. Låter kanske klyshigt, men hen gör mig till en bättre människa i relationen och för ev. framtida relationer.

Men, distansen tär på mig. Även om jag har fullt upp med saker under dagarna, drar det ned mig. Jag kan inte njuta fullt ut av någonting. Endast vid enstaka tillfällen glömmer jag det jobbiga och kan leva i nuet. Hen finns där ständigt närvarande i mitt huvud och jag bär på en liten klump i magen. Jag är som jag fårstått inte gjord för distans (vem är det egentligen?), men min partner klarar det uppenbarligen bättre än mig. Jag har såklart funderat på att göra slut, men har inset att jag kommer gå under om jag gör det, i alla fall just nu. Jag skulle undra om jag verkligen tagit rätt beslut och jag skulle med säkerhet må extremt dåligt och det skulle ta lång tid för mig att läka, kanske flera år.

Så snälla, har någon något råd till mig? Tips på hur man ska tänka och resonera kring detta? Har någon egna erfarenheter? Tack för att ni tagit er tid att läsa.

Jag lovade mig själv för några år sen att aldrig inleda en distansrelation igen, just för att jag är helt värdelös på att sakna. Det blir som en känslomässig kamikaze för mig att vara begränsad i träffandet, jag älskar det spontana och att kunna vara nära precis när jag vill.

Ändå sitter jag här idag med just en distansrelation.. märker själv att det tär enormt på mig, nu har vi inte setts på två veckor, och jag börjar bli grinig, mina känslor åker bergochdalbana och det känns som om de svalnar mellan varven när vi inte setts på ett tag för att sen blomma upp fullständigt när vi är tillsammans igen.

Jag har varit ärlig med det från början, att jag blir knäpp av att sakna, och att jag behöver nån slags deadline för hur länge relationen ska vara på distans, och han har mött mig i det här väldigt bra.
Hans yrke finns i varenda skithåla i sverige, och de rekryterar i massor i mina krokar, så han har börjat söka tjänster här för att kunna flytta ner när rätt tjänst dyker upp.
Det har också varit något som han fick ta ställning till i början, jag studerar, har häst och är inte flyttbar pga andra orsaker, det har varit mycket press på honom, men han accepterade det.

Hade han inte kunnat "ge mer" än mig i det här så hade vår relation inte funkat, och det må vara orättvist men så är det.

Jag skulle ge dig rådet att våga sätta lite press, mår du dåligt över hur er relation ser ut nu så får du fundera över hur länge du är beredd att må så, om det är värt att byta karriär, vilka uppoffringar du kan tänka dig göra osv...

 

[CillaW]

Det suger, verkligen. Särskilt när man är så kär att man vill vara med honom hela tiden.
Vi har båda hyfsat mobila jobb och lyckas få ihop logistiken minst en gång i månaden. Alldeles för sällan.
På sikt är vi väl båda flyttbara, men där finns inga fasta planer.
Vi ses igen om en dryg vecka, det är jobbigt att längta....

 

[starcraft]

Distansrelationer är jobbiga, men går ju att härda igenom. Men det kräver att ingen av er är så låsta. I ditt läge känns det som att ni antingen får acceptera läget och lära er att ni inte har så tät kontakt dom ni/du önskar. Eller göra slut. Eller så får en av er flytta på sig. Fråga din partner om denna kan tänka sig flytta så som du föreslagit här, säger den nej så är det så, du får du välja mellan att lära dig leva med distansen, flytta själv eller göra slut. Men tyvärr kan man inte både få och äta kakan, så ni kan inte båda bo kvar och bo ihop.

 

[Centaur]

Tack för svar!
Jag vet inte riktigt varför jag känner mig osäker, hen visar mycket känslor särskilt när vi ses. Jag hade velat ha mer kontakt när vi är ifrån varandra och det har varit och kanske fortfarande är ett problem för oss. Jag vill prata länge och hen vill prata kort, jag vill messa mer osv. det har vi inte riktigt löst.
Sedan har jag nog svårt att se det positiva i situationen. Det känns mer som jag är i något slags känslomässigt fängelse som jag själv har skapat. Jag vill ha hen nära, jag saknar främst den fysiska närheten och såklart sällskapet.
Jag vet inte hur ni andra klarar det som ses mer sällan . Jag har flera vänner som haft distans i flera år och som inte ens ses varje månad. Det hade jag aldrig klarat.
Om jag ska orka med det här känner jag att jag behöver verktyg för att kunna lägga undan relationen i min hjärna. Att inte ha den så närvarande i mitt dagliga liv. Det är jobbigt att inte kunna styra vad jag ska tänka på och känna. Hur gör du för att inte tänka på din partner så mycket? Hur länge har er relation varat och har ni någon plan att flytta ihop?

Då tycker jag första steg är att prata om er kommunikation eller brist på sådan. Förklara för honom att det är viktigt för dig att höras ofta, ni kanske kan avtala Skype dates? Ät middag ihop på Skype, se samma film och prata om den efteråt, skicka bilder från er vardag.

Vi har varit tillsammans i 2.5 år och bor i olika länder. Inga planer på att flytta inom överskådlig framtid. Det första året var lite tuffare men nu är det inga problem alls med avståndet. Det är så det är och jag har vant mig. Jag tycker om att vara ensam och att varje gång vi ses är som ett romantiskt äventyr. Och som sagt, jag har valt att ha det såhär och då kan jag inte hålla på och skada mig själv med destruktiva tankar och oro. Jag har valt att se det som är bra, vara glad för det jag har istället för att vara ledsen och deprimerad av saknad. Attitydvärden. När du inte kan ändra en situation får du ändra din inställning till den.

Om du inte själv klarar av att hantera dina känslor och ändra din inställning kan du ju alltid försöka prata med en terapeut om det?

 

[athena_arabians]

Jag har varit särbo sedan 2010 med 54 mil kortaste vägen till honom. Det har ibland varit tufft att inte ses på flera månader (4-5 månader tror jag det varit som längst). Den här våren har varit lyx, vi har träffats nästan varje helg.

Vi pratade igenom hur det skulle se ut när vi blev ihop eftersom vi visste att ingen är flyttbar. Noll gnäll var nummer ett. Båda kan få ett telefonsamtal imorgon om att åka utomlands på jobb inom en vecka och vara borta i allt från en månad till nästan ett halvår. Våra jobb ser ut så och det är ok, vi är vana.

Noll svartsjuka. Det går bara inte att få ett distansförhållande att funka om man är svartsjuk (det är givetvis inte lätt om man bor ihop heller men absolut kört om det är på distans).

Leva så här är givetvis inget som passar alla men för oss går det bra. När vi ses har vi verkligen fokus på varandra. När vi inte ses pratar vi mycket ändå via telefon och Skype.

Jag trivs med min tillvaro, jag vet faktiskt inte om jag skulle klara av att bo med någon jämt. Vi är båda 40+ med ingrodda vanor som inte är så lätta att ändra på

 

[Inte_Ung]

Jag är som jag fårstått inte gjord för distans (vem är det egentligen?)

Jag är.
Jag skulle njuta av att ha mitt eget liv i fred och göra mina saker och sedan träffas bara för att ägna mig åt det.
Men det fungerar inte rent praktiskt med barn och en massa hästar.

 

[CillaW]

Alternativet till distansförhållende är ju inte tvunget att man flyttar ihop. Det är lite roligt hur så många förutsätter att det är vårt mål.... det är det kanske eller kanske inte, men på sikt tror jag att det blir lite jobbigt med nästan 90 mils avstånd.

 

[Eloise]

Alternativet till distansförhållende är ju inte tvunget att man flyttar ihop. Det är lite roligt hur så många förutsätter att det är vårt mål.... det är det kanske eller kanske inte, men på sikt tror jag att det blir lite jobbigt med nästan 90 mils avstånd.

Håller med, många verkar fastlåsta i tänket att det är det naturliga steget!
Mannen jag träffar har (tack och lov!) gjort klart att han vill ha eget boende i min stad först, för att skaffa sig ett eget liv här, och inte bara vara beroende av mig.
"Jag vill inte bo med dig av praktiska skäl, det blir så oromantiskt" sa han dessutom, gillade den insikten hos honom.

 

[Oldie]

Efter ett års pendlande 80 mil varannan helg tog jag fan i båten och flyttade. 40 mil ner på fredan och 40 mil hem på söndagen blev tillslut ohållbart.

 

[Tassetass]

Mannen jag träffar har (tack och lov!) gjort klart att han vill ha eget boende i min stad först, för att skaffa sig ett eget liv här, och inte bara vara beroende av mig.

Så gjorde jag när jag flyttade till makens stad, hyrde en lägenhet nära campus (flyttade hit för universitetsstudier och så råkade jag hitta karln året innan jag flyttade ner) och trampade upp mina egna stigar och hittade mitt eget Örebro innan vi flyttade ihop.

 

[Kilauea]

Jag och fästmannen är särbos ibland känns det som, då han jobbar i en stad i Norge vilket är 150 mil hemifrån. Han kommer hem ungefär varannan helg under terminerna. Skitjobbigt på ett sätt, men vi har lärt oss uppskatta varandra på ett sätt vi inte gjorde innan (även om vi hade det bra då med).
Vi pratar ofta i telefonen eller via Skype när han är borta.

 

[Lampan]

Om jag mår dåligt i en relation (oavsett orsak) då bryter jag den

 

[Return_to_the_moon]

Oj vad starka ni är allihopa som har distans! Jag känner mig extremt fragil och känslig, något som jag inte är när vi är tillsammans/som jag var i min förra relation. Vi är inte svartsjuka så där är det inget problem.

Sedan tänker jag såhär: om vi ses väldigt sällan (kanske 1gång/mån eller mindre) och sen inte hörs så mycket så att det känns bra för en då känner jag att det inte finns någon poäng riktigt. Jag får liksom inte ut tillräckligt av det positiva i relationen för att fortsätta, särskilt när man saknar ett slutdatum. Det har jag sagt, att jag inte skulle klara mer sällan än var 3:e vecka, att jag då börjar må dåligt och hanterar det genom att skjuta hen ifrån mig och distansiera mig emotionellt.

Sedan har jag funderat på en sak. Hur kan jag veta att hen verkligen är så speciell? Jag har fastnat och det rejält. Men samtidigt vet jag inte om jag skulle kunna hitta någon som jag passade lika bra med/bättre i den staden jag bor i (jag vet att jag kanske låter hemsk nu, men jag bara spekulerar lite). Jag har ju faktiskt inte dejtat och varit singel sedan min långa relation tog slut, så jag har ingen aning vad som finns därute. Jag har funderat på en öppen relation, bara för att inte känna att jag är "upptagen" med någon som ändå inte är där fysiskt. Hur ser ni andra på trohet? Är ni öppna för andra när ni är ifrån varandra?

Hur som helst så är rädd för detta: att jag går runt och inte mår så bra som jag skulle kunna och att jag lever lite på paus i några år tills vi inser att ingen kommer flytta eller att relationen inte var så speciell och bra som vi trodde. Tänk om jag håller på att slösa bort mitt liv? Fan mitt problem kanske är att jag tänker och analyserar för mycket. Jag borde förmodligen bara flyta med eller nåt.

Sedan så försår jag att alla inte är som mig, att som visa av er föredrar distans och ser mycket positivt i det. Jag hade önskat jag var mer så. Jag antar att jag är för van att vara i en partnerrelation där man träffas ofta (jag behöver definitivt inte bo ihop) och har en vardag ihop. Jag har ju inte haft någonting annat.

 

[Return_to_the_moon]

Om jag mår dåligt i en relation (oavsett orsak) då bryter jag den

Jag skulle må extremt mycket sämre om jag bröt, i alla fall i den situation jag är i nu. Jag skulle inte vara säker på mitt beslut och med så starka känslor som jag har skulle det ta säkert 1-2år att komma över och kunna gå vidare.

 

[Return_to_the_moon]

En fråga till er alla: hur mycket kontakt har ni? Typ hur ofta och länge pratar ni i telefon? Smsar ni mycket?

 

[Return_to_the_moon]

Då tycker jag första steg är att prata om er kommunikation eller brist på sådan. Förklara för honom att det är viktigt för dig att höras ofta, ni kanske kan avtala Skype dates? Ät middag ihop på Skype, se samma film och prata om den efteråt, skicka bilder från er vardag.

Vi har varit tillsammans i 2.5 år och bor i olika länder. Inga planer på att flytta inom överskådlig framtid. Det första året var lite tuffare men nu är det inga problem alls med avståndet. Det är så det är och jag har vant mig. Jag tycker om att vara ensam och att varje gång vi ses är som ett romantiskt äventyr. Och som sagt, jag har valt att ha det såhär och då kan jag inte hålla på och skada mig själv med destruktiva tankar och oro. Jag har valt att se det som är bra, vara glad för det jag har istället för att vara ledsen och deprimerad av saknad. Attitydvärden. När du inte kan ändra en situation får du ändra din inställning till den.

Om du inte själv klarar av att hantera dina känslor och ändra din inställning kan du ju alltid försöka prata med en terapeut om det?

Vi har pratat mycket om detta med kommunikation, men Skype dates lät som en kul idé !

Jag tror att jag kanske har svårt att se det positiva och uppskatta situationen då jag inte vet något annat. Jag har inte varit singel alls i mitt vuxna liv. Det skulle nog vara skillnad om jag hade varit singel och dejtat lite och inte hittat någon förutom denna person. Då hade jag vetat att hen var speciell nog för att det skulle vara värt distansen.

 

[asfaltsflickan]

En fråga till er alla: hur mycket kontakt har ni? Typ hur ofta och länge pratar ni i telefon? Smsar ni mycket?

Distansförhållande sedan drygt fem år; vi håller nästan ständig kontakt via Skype och chatprogram/appar, från morgon till kväll. Periodvis har det blivit lite mindre kontakt eftersom han har jobbat utomlands/offshore, men då har vi hörts av så fort han har haft möjlighet. För oss har nog det varit det allra viktigaste för att få förhållandet att fungera så bra som det gör; att ha en form av vardagsliv ihop även om vi inte fysiskt befinner oss på samma plats.