Sv: Hur snäll är din häst..egentligen??
Jag förstår hur du tänker, och tycker det är vettigt. De flesta hästar är ju också oerhört förlåtande. Det är en stor fördel om de kan läsa en stort antal människor och anpassa sig utan att det blir problem. Riktigt basala grejer, ledas till/från hage etc, är grundfostran. Däremot inte att ridas av alla.
Men även här hänger det ju på människan. Är det en person som vill ha hästen i exakt "rätt" position, och om den inte går där ska den backas/ryckas i/viftas åt - så nej, det tycker jag inte en häst ska behöva acceptera. Och sådana människor har jag stött på. Just hästis är rätt skadad mentalt, han tänder till snabbt om han känner sig hotad. Men även en stabil juste läromästare ska hanteras med respekt. Jag tycker gott att man ska kunna kräva hästkunnande och förståelse av människor i stall.
Men det beror ju också på vad man utgår ifrån. I nuvarande stallet litar jag på alla hästägare, det känns helt tryggt. I alla situationer. Men i tidigare (ett flertal) har det varit skrik, det har varit "idiothästen ska inte få mat", det har varit "den ska lära sig...". Med resultatet att en redan arg och stressad häst blev riktigt farlig. Sparkade sönder boxar och flög på folk. Han var inte lätt, och jag förstår helt att man vägrar hantera en otäck häst - men jag blir faktiskt mörkrädd av att se folk från olika stall stå utanför en box med piska och skrämma en häst halvt från vettet, flera kvällar i veckan. Man ska kunna kräva att om de nu inte vill hantera hästen ska de i alla fall lämna den i fred... Den enda stall som faktiskt funkade var ett rent tävlingsstall som sköttes pedantiskt. Då gick det utmärkt, och han varvade ned, flyttade enbart pga den minimala utevistelsen.
Så kanske jag också har blivit lite skadad - . Väntar mig att folk ska bli rädda direkt, och då agera helt galet. Nu mår hästen bra, och är lugn, sålänge människan är lugn. Men jag vågar fortfarande släppa fram vilka spån som helst till honom. Mest för hans skull. Förstår inte varför han ska behöva bli rädd bara för att någon människa vill känna sig viktig.
Jag förstår hur du tänker, och tycker det är vettigt. De flesta hästar är ju också oerhört förlåtande. Det är en stor fördel om de kan läsa en stort antal människor och anpassa sig utan att det blir problem. Riktigt basala grejer, ledas till/från hage etc, är grundfostran. Däremot inte att ridas av alla.
Men även här hänger det ju på människan. Är det en person som vill ha hästen i exakt "rätt" position, och om den inte går där ska den backas/ryckas i/viftas åt - så nej, det tycker jag inte en häst ska behöva acceptera. Och sådana människor har jag stött på. Just hästis är rätt skadad mentalt, han tänder till snabbt om han känner sig hotad. Men även en stabil juste läromästare ska hanteras med respekt. Jag tycker gott att man ska kunna kräva hästkunnande och förståelse av människor i stall.
Men det beror ju också på vad man utgår ifrån. I nuvarande stallet litar jag på alla hästägare, det känns helt tryggt. I alla situationer. Men i tidigare (ett flertal) har det varit skrik, det har varit "idiothästen ska inte få mat", det har varit "den ska lära sig...". Med resultatet att en redan arg och stressad häst blev riktigt farlig. Sparkade sönder boxar och flög på folk. Han var inte lätt, och jag förstår helt att man vägrar hantera en otäck häst - men jag blir faktiskt mörkrädd av att se folk från olika stall stå utanför en box med piska och skrämma en häst halvt från vettet, flera kvällar i veckan. Man ska kunna kräva att om de nu inte vill hantera hästen ska de i alla fall lämna den i fred... Den enda stall som faktiskt funkade var ett rent tävlingsstall som sköttes pedantiskt. Då gick det utmärkt, och han varvade ned, flyttade enbart pga den minimala utevistelsen.
Så kanske jag också har blivit lite skadad - . Väntar mig att folk ska bli rädda direkt, och då agera helt galet. Nu mår hästen bra, och är lugn, sålänge människan är lugn. Men jag vågar fortfarande släppa fram vilka spån som helst till honom. Mest för hans skull. Förstår inte varför han ska behöva bli rädd bara för att någon människa vill känna sig viktig.