Fast man kan springa fram och tillbaka hur mycket man vill utan att för den delen vara effektiv.
Ja, det är ju förstås sant.
Och visst går det åt väldigt mycket sammantagen arbetstid till att jaga efter andra människor: jaga någon som kan göra ett EKG på vårdcentralen (kan ta ganska lång tid innan man får det gjort eftersom undersköterskan assisterar vid en operation eller gynundersökning och sjuksköterskorna har egen mottagning eller sitter i telefon), jaga någon specialistläkare på sjukhuset för att komma överens om en behandling åt någon, ringa röntgen och boka undersökningstid åt patienter (sådant som jag i verkliga livet gör; inte raljerande utan det ligger med jämna mellanrum på mitt bord att ringa och boka tider).
Hjälpa utbildningsläkare i bedömningen av en hudförändring eller något annat, det är inte värst produktivt i min ände eller i patientens ände när jag måste lämna samtalet tre gånger gällande samma patient, men i slutänden är det möjligen produktivt.
Det går åt mycket tid och jag är säkerligen hemmablind för jag ser faktiskt inte att så många av de uppgifterna kan rationaliseras bort. Inte heller det faktum att jag sitter och skriver en massa brev om helt normala provsvar. Det tar mig en liten stund men skulle ta längre tid för enheten och för patienten om alla människor skulle ringa och efterlysa provsvar.
Ja, det görs en massa irrationella saker och ja, organisationen är i vissa fall rätt stelbent. vissa saker görs inte på vissa enheter, exempelvis utreds inte långvariga besvär via akuten. Det man antagligen missar i hanteringen är att det vore smidigt att skriva en remiss till rätt instans.
I mitt hemmalandsting är det inte ovanligt att en godhjärtad och hjälpsam hjärtspecialist remitterar till ortopeden gällande långvariga ryggbesvär. Får tillbaka remissen med en rekommendation att remittera patienten till en sjukgymnast. Skriver remiss till distriktsläkaren. Får tillbaka remissen med en rekommendation att i stället remittera eller hänvisa till en sjukgymnast. Ganska mycket onödig tidsåtgång för att man inte tagit reda på rutinerna gällande ett ärende som man handlägger så pass sällan att man inte har koll på gången.
Eller som i exemplet med barnakuten: läkaren på barnakuten ansåg att det skulle utredas. Man hänvisade till fel instans eftersom man hade dålig koll på vem som gör vad (och nej, det är inte enkelt). vilket ledde till en massa onödigt jobb för flera parter, och en stor ilska från familjen.
Men det är faktiskt inte helt enkelt att veta vart man ska ställa remisser alla gånger. Sådant som man gör sällan blir man inte bra på, och behöver då använda "bortkastad" tid till att ta reda på.
Vårdpersonalen kan säkerligen bli bättre på att hålla ordning på vem som ska göra vad.
Läkare på sjukhusen (åtminstone här) kan bli bättre på att faktiskt ta ställning till om vidare utredningar ska göras i stället för att slentrianmässigt remittera allt för ospecifik uppföljning och utredning via vårdcentralerna.
Mottagningssköterskorna på vissa kliniker och vårdcentraler kan bli betydligt bättre på att ta reda på vad som är vems arbetsuppgift (dessa recept som ska förnyas och där flera sjukhuskliniker hänvisar till vårdcentralen trots att sjukhusmottagningen är behandlande klinik; vårdcentralen hänvisar tillbaka och där sitter vi och patienterna). Vissa kliniker kan bli bättre på att själva ta ställning till sjukintyg i stället för att hänvisa till någon annan.