Hur ska jag/vi berätta???

[boccia]

Hur berättar man för sina barn (snart 4 resp 6 år gamla) att mamma och pappa ska separera? Hur gör man skilsmässan så smidig som möjligt för dem?

(orkar inte skapa anonymt nick, så ni som vet vem jag är, håll det för er själva är ni snälla)

Har kommit till en punkt i vårt äktenskap där jag känner att jag inte orkar längre, där uppoffringarna för att hålla ihop är för stora i förhållande till fördelarna. Har funderat i dessa banor i snart 2 års tid, har stannat mest för barnens skull (samtidigt som jag till viss del inte varit beredd att ge upp tryggheten som ett fast förhållande innebär).
Jag har nästan ända sedan äldsta barnet föddes varit den som har fått ta det absolut största ansvaret för att rodda runt vardagen i vår familj, medans min man har fortsatt köra sitt race och ofta prioriterat sitt jobb framför mig och barnen. Jag har mått sämre och sämre över denna snedfördelning, och tagit upp det med min man vid ett flertal tillfällen. Han har dock varje gång mer eller mindre nonchalerat mig, och kört på i sina gamla spår även efter våra samtal. Jag förväntas, bortsett från att sköta mitt jobb (där jag gått ner i arbetstid för att inte stupa av trötthet innan barnen somnar), vara den som handlar, städar, tvättar, lagar mat, diskar, lämnar/hämtar barnen, skjutsar till ridskola/simskola, packar mina och barnens kläder/saker inför resor (korta eller långa), är hemma när barnen är sjuka, sköter trädgården m.m. m.m.
Detta sliter mer och mer på mig, och jag känner att den senaste tiden har jag stått ut endast för barnens skull.

Känner nu att det inte funkar längre, och jag har (i samförstånd med maken som kanske äntligen kommit till insikt) tagit beslutet att åtminstone flytta isär på prov. Förhoppningsvis hittar vi tillbaka tillvarandra, även ifall det just nu känns väldigt mörkt.

Frågan är alltså, hur berättar man det för barnen, och vad ska man tänka på för att göra allt så bra som möjligt för dem?
Vi kommer bo i samma kommun, och de kommer få gå kvar på sin nuvarande förskola

 

[Calazirya]

Sv: Hur ska jag/vi berätta???

Hur pass bra kommer du och din make kunna samarbete kring barnen ( om du får tro )?

Jag tror att smidigheten för barnen kommer genom hur bra samarbetet mellan föräldrarna är. Att det är smärtsamt och hårt för barnen kommer man inte ifrån.

Skickar en kram och lite styrka!

 

[boccia]

Sv: Hur ska jag/vi berätta???

Vi kommer kunna samarbeta väldigt bra tror jag. Vi har båda två varit väldigt tydliga med att det är allra viktigast att barnen får det bra, och det är därför vi beslutat oss för att dela på oss nu, innan vi blir ovänner.
I början (under prov-fasen) lutar det åt att barnen bor kvar i huset, och att jag och maken bor varannan vecka var (barnen är ju vana att deras pappa är iväg på sina tjänsteresor, så vi tror inte det blir så stor omställning för dem ifall en av oss är borta en vecka åt gången)

 

[Björk]

Sv: Hur ska jag/vi berätta???

Först ska jag säga att jag inte själv varit i din sits. Jag vill också säga att jag beklagar. För även om jag tror du kommit till precis rätt beslut för dig/er så är det ju ändå alltid jobbigt att livet liksom inte blev som man tänkte sig med den person man valde att leva med.

Jag tycker att ni verkar ha goda förutsättningar att lösa detta på ett BRA sätt för era barn! Det är ju kanon att du känner att samarbete kommer att funka. Att bo i huset varannan vecka är ju en smart lösning till att börja med. Det som jag själv skulle känna vore det svåra är det där "på prov". Om barnen får just beskedet att ni tror att ni ska skilja er och provar att flytta isär så tror jag risken är stor att de kanske inte riktigt förstår just detta. De kanske inte tar till sig budskapet om skilsmässa fullt ut utan riskerar stå med en tro/förhoppning om att det snart är "klart" och ni flyttar tillsammans igen.

Kanske är det nästan bättre att säga att det ÄR permanent så att ni inte kommer bo tillsammans längre ni två? Sen om det mot förmodan ändrar sig till att ni ändå hittar tillbaka till varann så kommer ju knappast DEN saken att bli "traumatisk". Däremot skulle det kanske kunna bli lite traumatiskt om de tvärtom inte riktigt tar till sig att det faktiskt troligast är såhär "för alltid".

Hur säger man det? Vi har en 4åring och en bebis. Utifrån vår 4årings förståelseförmåga (och er 6åring förstår givetvis ännu mer) så skulle jag helt sonika förklara att "Mammor och pappor kan ibland tappa kärleken till varandra. Och nu har det hänt för oss. Vi älskar er två mest i hela världen, men inte varandra längre. Det betyder inte att vi ogillar eller är arga på varandra, men vi känner att vi inte kan bo tillsammans mer. Därför ska vi ordna det på ett bra sätt för er så att ni får fortsätta träffa mamma och pappa lika mycket som nu ändå." Jag tror också att det är enormt viktigt att ta upp det här med att barnen INTE har någon SKULD i det hela. Tala om vad det här betyder i praktiken; att de kommer bo varannan vecka med mamma och varannan med pappa. Tala om att de kommer få fortsätta ha samma förskola, samma kompisar och annat. Säg åt dem att de får fråga hur mycket som helst omkring det hela. Känner ni er ledsna som vuxna så tala om det också; att ni ÄR ledsna och tycker det är tråkigt, men att det här ändå är bäst för er; för att ni ska kunna bli gladare och bättre föräldrar. Jag tror också det är viktigt att de får en tidsfrist/ ett datum när själva separationen sker; så att de vet att "om x veckor kommer bara mamma/pappa att vara här med oss den veckan".

Med vår 4åring i åtanke skulle jag nog ta upp detta några dagar i följd; nämna det igen dagen efter och fråga om barnen funderat något mer på det hela. Om de undrar över något. Och återigen förklara när i tid det ska ske och också tala om att ni fortfarande och alltid kommer att älska DEM trots att kärleken till den andre föräldern gått bort.

 

[Ponsse]

Sv: Hur ska jag/vi berätta???

Hej!

Jag har inga barn men jag skulle kunna vara ett av dina barn. Jag lever med en mamma som gör ALLT (hon jobbar även lika mycket som pappa), och en pappa som helt ärligt inte gör något alls. Han packar inte ens sin egen resväska när vi ska åka iväg, stryker inte sina egna kläder, fixar inte sin egen frukost....

Mina föräldrar verkar komma överens iallafall och har alltså inte skiljt sig, men om de skulle ha gjort det i den åldern när jag och min syster fortfarande var små skulle vi antagligen inte vilja/kunna bo med pappa. Eftersom han inte ens tar hand om sig själv har han såklart aldrig tagit hand om oss barn heller.. Jag hoppas att din man inte är likadan, men att ni kanske ska vara lite beredda på att barnen säger att de bara vill bo med dig?

 

[Petruska]

Sv: Hur ska jag/vi berätta???

Jag är inne på Ponsses spår, och undrar vilka av dina problem du öht löser om ni skiljer er men fortsätter att dela hus på veckobasis?

Varför kommer du inte att få göra exakt allting, både det du måste göra och det som släpar efter sedan hans vecka, när du har huset och barnen?

Plus en massa akututryckningar under hans veckor, när han inte får ihop det?

Vill barnen ens vara utlämnade åt honom hälften av tiden? För mig låter han som en bristfällig barnvakt, minst sagt.

 

[ako]

Sv: Hur ska jag/vi berätta???

Eller oxå tar han sitt ansvar, i alla fall för barnen, när han verkligen måste. Man kan ju hoppas i alla fall...

 

[boccia]

Sv: Hur ska jag/vi berätta???

Jag tvivlar inte en sekund på att han kommer vara en väldigt bra pappa till barnen när han har dem. Vet att han kan när det väl kommer till kritan, det handlar mer om bekvämlighet att han överlåter allt till mig... Har han ingen som tar ansvaret åt. honom så tar han det själv.

 

[jerseyko]

Sv: Hur ska jag/vi berätta???

Inga råd, mer än det skulle kunna vara jag som skrev ditt inlägg. Vi har dock inte kommit riktigt lika långt som er. Jag har ännu inte vågat släppa tryggheten man har i ett förhållande. Samtidigt som jag längtar så otroligt mycket efter något eget.
Jag har faktiskt aldrig tänkt tanken att "flytta på prov" kan man kalla det att ta en paus?

"Problemet" hos oss är att ingen vill släppa huset (tryggheten) samtidigt som vi båda längtar lite efter något eget och bara vara själva.
Kanske skulle vara en ide att hyra en liten lägenhet på orten en period, och dela på den för att få komma bort.

Min mans föräldrar gick isär när han var lika gammal som våran son, så den biten lämnar jag till honom, att han med sin erfarenhet vet hur vi gör detta på bästa sätt för barnen.

Nu jobbar min man skift, så varannan vecka har jag barnen själv så de är vana vid att pappa inte kommer hem, och sonen är stenkoll på att den veckan är det mamma som kommer och hämtar och nästa är det pappa.