RostKaptenen
Trådstartare
... Tänker DU på riskerna?
Alla är vi medvetna om att det kan hända olyckor, men hur ofta tänker ni verkligen på det?
I de lättare klasserna känns inte de allvarligare olyckorna lika vanliga men från * och uppåt börjar kraven öka, på både häst och ryttare.
Den dagen jag blir rädd eller osäker kommer jag att sluta tävla fälttävlan. Jag tror att känner man rädsla eller osäkerhet så kommer det att hända en olycka. Du kommer inte kunna fatta de där viktiga besluten och "våga" rida på hindren helhjärtat.
Jag och min närmaste familj/vänner har tack och lov varit förskonade från allvarligare olyckor. Men jag känner flera som har skadat sig allvarligt och även förlorat sin häst. Jag är som sagt mycket väl medveten om detta men på något sätt är det som att jag ändå inte tänker på det. Det går inte riktigt att ta in. För trots att jag är medveten om risken fortsätter jag att träna, tävla och styra hästen mot hinder efter hinder.
De sägs ju att man måste vara lite galen för att rida fälttävlan. Är det detta som är vår "galenskap" att fortsätta att trotsa riskerna som vi vet finns där?
Jag tycker inte att detta disskuteras särskilt mycket. Det pratas mycket om att göra vår sport säkrare och minska olyckorna. Det de inte pratas om är hur vi utövare tänker? Hur känner NI inför er sport?
Lite funderingar från mig en måndagseftermiddag...
Alla är vi medvetna om att det kan hända olyckor, men hur ofta tänker ni verkligen på det?
I de lättare klasserna känns inte de allvarligare olyckorna lika vanliga men från * och uppåt börjar kraven öka, på både häst och ryttare.
Den dagen jag blir rädd eller osäker kommer jag att sluta tävla fälttävlan. Jag tror att känner man rädsla eller osäkerhet så kommer det att hända en olycka. Du kommer inte kunna fatta de där viktiga besluten och "våga" rida på hindren helhjärtat.
Jag och min närmaste familj/vänner har tack och lov varit förskonade från allvarligare olyckor. Men jag känner flera som har skadat sig allvarligt och även förlorat sin häst. Jag är som sagt mycket väl medveten om detta men på något sätt är det som att jag ändå inte tänker på det. Det går inte riktigt att ta in. För trots att jag är medveten om risken fortsätter jag att träna, tävla och styra hästen mot hinder efter hinder.
De sägs ju att man måste vara lite galen för att rida fälttävlan. Är det detta som är vår "galenskap" att fortsätta att trotsa riskerna som vi vet finns där?
Jag tycker inte att detta disskuteras särskilt mycket. Det pratas mycket om att göra vår sport säkrare och minska olyckorna. Det de inte pratas om är hur vi utövare tänker? Hur känner NI inför er sport?
Lite funderingar från mig en måndagseftermiddag...
)
