Hur mycket ska man pressa sig som (mycket) otränad?

[Diabetikern]

Duktigt av dig att komma igång!

Jag akn inte komma igång med löpningen om så mitt liv hängde på det. Min hjärna talar om för mig efter några hundar meter lägg av det är tråkigt gör något annat istället.
Löptränade mycket som ung då jag spelade fotboll men det var så många år sedan att jag inte vill tänka på det.

Dock ska även jag ta tag i det igen. Fick tipset av min väninna som löptränar att ha alltid klocka med dig och gå ut och gå 30 min. Gå 9 min spring 1 min gå 9 Gör så första veckan och tycker man det är alldeles för jobbigt gör man likadant vecka 2. När det känns lätt övergår man till gå 8 min spring 2. 4ggr i veckan rekommenderade hon. Tänkte jag någon gång skulle ge det et försk

Om någon redan skrivit detta i tråden ber jag om ursäkt jag har inte läst alla bra tips och råd än

Lycka till och Hejja dig!

 

[Hoarfrost]

Jag har inställningen att alla som är ute och springer är jättecoola. Spelar ingen roll om man flyter fram som en gasell i superfart eller lunkar fram som en andfådd sköldpadda i knapp styrfart - man är ute och springer och det är coolt. Hade från början problem med tanken på att folk skulle se mig där jag försökte springa och misslyckades om och om igen, men jag kom över det när jag såg andra som även de försökte och kom på mig själv med att tänka mer på hur duktiga de var än på hur äckliga och dåliga de var, som jag trodde alla skulle tänka om mig.

Jag började från absolut noll, hade aldrig sprungit nämnvärt, hatade att röra på mig som barn. Sedan bestämde jag mig för att jag ville testa, och att jag fick sluta om jag fortfarande hatade det efter 10 "löprundor" Jag kom typ 20 meter i taget, flåsade som en blåsbälg, trodde jag skulle dö efter varje "löprunda" och hade ont överallt. "Sprang" då en 2km runda en gång i veckan i början. En gång i veckan tog jag även ut stallets gamling i tio minuter innan jag red min lektion, och då brukade jag jogga och gå i maklig takt mest för att han blev så lycklig av att få trava bredvid att han gav mig massa peppkänsla och då blev det roligare att springa.

På min 8e runda klickade det till, och jag hamnade i någon slags meditativt lyckotillstånd mitt i allt flåsande och värkande. Så jag bestämde mig för att kanske försöka 15 gånger istället för bara 10... Sen vips så blev jag en löpare. Jag har alltid haft extrema problem med den mentala biten "nä det här är jobbigt, vi stannar och går" "Nämen... alltså vi måste ju inte springa" "Njae, du kan ju inte springa, du är ju jättedålig på det" säger min idiothjärna ibland till mig. Den är svår att överrösta men när man väl bemästrar den biten och kan säga "Jodå det kan vi, kolla en backe, vi spurtar!" så får man ett galet lyckorus.

Så pepp på dig! Pressa dig precis så mycket så att du ser små framsteg så du håller motivationen uppe, gör det på ditt sätt, hitta ett sätt att göra det på som känns roligt, och jäkta inte fram för fort, så kommer det att släppa tillslut. Heja dig och alla andra som är ute och springer

 

[clusia]

Heja dig! Duktig du är som kämpar. Jag har framförallt problem med det mentala i kombo med ett knä. Jag tror att jag är lika vältränad som jag en gång var och pressar mig för hårt. Vilket gör att jag tycker springa är äckligt jobbigt, tråkigt och bara hemskt. Till slut får jag ont i knät...

Men den här tråden har gett mig lite ny inspiration och tips så jag kanske ska försöka en gång till.

 

[Shudde]

Alltså, träna ska vara roligt. Roligt blir av. Är det inte roligt att springa just nu så gå. Och jogga så långsamt så det är skönt. Jag började springa efter flera års uppehåll (var bara skadad och sjuk jämt) i somras. Som ett förflutet som löpare har jag en fart inbyggd (inte alls så snabb då förstås, men för snabb för vad som var skönt) som känns som löpning. Jag vet ju även att det för min kropp inte är så jobbigt att springa en mil. Och det gjorde jag rätt snabbt (tog 4 veckor) och det tog inte så lång tid att pressa ner tiden till under 55 minuter. Och sen ner till nästan under 50. Men sen sa kroppen och hjärnan stopp.

Det är inte roligt att pressa sig snortrött varje gång, när jag insåg det började jag anpassa träningen till att vara mer skön än jobbig. För mig innebär det långa (>15 km), lugna rundor när jag har tid, jag ger mig själv möjlighet att stanna och kolla på utsikten ibland, att få springa vilse och att inte behöva springa 5 min/km utan kan lunka på i 5.45 (vilket inte alls var ngn lunka fart för min del för ett halvår sen), och jag kan springa snabbt och kort om jag har dåligt med tid och bara ska hem från jobbet tex.

Min kropp och ffa min hjärna älskar att springa. Jag mår jättebra av det på alla vis. Men för att jag ska vilja göra det måste det vara kul. Min kropp och hjärna hatar att vara i en sal och göra gympaövningar. Det finns de som tycker det är roligt också, och då är det ju det man ska göra.

Gillar man att promenera, så gör det. Det viktigaste är inte vad man gör utan att man gör ngt.

 

[Angel]

Jo, det gör ju det!
Jag känner tyvärr ett gäng med killar som är multisportare, ultralöpare etc och de kör med muntejpning för att få till andningen. En av killarna förbättrade sig med 10 minuter på 5 milen bara genom att andas genom näsan istället. Det är mycket med tanke på farten dessa grabbar har när de springer.

Kommer du inte ihåg när näsplåsterna kom och alla maratonlöpare hade sådana?

Precis när näsplåstren kom så använde "alla" det. Precis som barfotaskor nu. Det är en modegrej som fungerar jättebra för vissa men inte alls för andra. Resten slutar använda det lika snabbt som de började och återgår till sin vanliga utrustning. Den forskning som visar på att näsandning kan syresätta blodet bättre är nästan 30 år gammal så skulle inte säga att det vetenskapligt klarlagt att det är så det fungerar. Och även om det innebär att man kan syresätta sig bättre med näsandning så bygger effekten på att det i sådana fall är just syresättningen som är den begränsande faktorn för prestation vilket det knappast är frågan om vid jogging i mycket låg hastighet.

 

[Lena Furberg]

Jo, det gör ju det!
Jag känner tyvärr ett gäng med killar som är multisportare, ultralöpare etc och de kör med muntejpning för att få till andningen. En av killarna förbättrade sig med 10 minuter på 5 milen bara genom att andas genom näsan istället. Det är mycket med tanke på farten dessa grabbar har när de springer.

Kommer du inte ihåg när näsplåsterna kom och alla maratonlöpare hade sådana?

Nä. Jag tror inte på detta. Man springer inte snabbare enbart genom att springa med stängd mun. Näsandning är en del av lågintensiv träning där man springer väääldigt långsamt - och länge. Inte nåt som automatiskt ger snabbare tider.

 

[Lena Furberg]

Nä. Jag tror inte på detta. Man springer inte snabbare enbart genom att springa med stängd mun. Näsandning är en del av lågintensiv träning där man springer väääldigt långsamt - och länge. Inte nåt som automatiskt ger snabbare tider.

Svarar mig själv: Kollat lite och ska leta vidare; det kan ev ha med syresättningen att göra. Låter fortfarande obegripligt men vad vet jag...

 

[ekra]

Nu har jag provat. För mig fungerar det dåligt att bara andas genom näsan när jag tränar mer intensivt eller ute i kyla. Jag tror kanske att man får lika god effekt av att lära sig andas "med magen" som av att träna upp sin förmåga att andas genom näsan. Om det inte är minskat luftmotstånd man söker. Men kul för de som det fungerar för.