Jag har precis tagit mig igenom årets första "träningsrunda". Typ i alla fall. Jag är oerhört otränad, har knäproblematik sen lång tid tillbaka, som ung haft problem med ansträngningsastma och alltid varit lite för rund och fluffig. Har ett jobb där jag inte rör mig särskilt mycket. Tränade mycket som barn men var ändå aldrig vältränad. Enda gången jag känt mig "fit" var när jag bara jobbade deltid, hade tid att springa 4-6 dagar i veckan och inte hade råd (eller jo, men prioriterade annat) att äta mycket och onyttigt. Nu är jag tjockare än vad jag nånsin tidigare varit och trivs inte alls med det. Jag är dessutom lite orolig för vilka framtida problem jag kan få av att ha en kropp som inte rör på sig tillräckligt.
MEN, när jag väl ger mig ut är det APJOBBIGT. Idag har jag varit ute ganska exakt 30 minuter, har joggat kanske 5-8 av dessa. Absolut inte mer. Börjar alltid med att gå ett par minuter och försöker få upp pulsen lite. Därefter joggar jag i lite olika intervaller. Jag har väl ingen suverän teknik kanske, men försöker jobba i ett tempo som känns som att jag skulle kunna hålla en längre stund (vilket jag aldrig kan) och inte kuta för fort i början. Problemet är ju att när jag väl joggar så skriker kroppen i protest. Det blir ganska snabbt svårt att andas, det blir ett tryckande och huggande i bröstet, benen känns svaga. Jag försöker forcera igenom det men det är svårt! Min mentala styrka är inte längre alls vad den var förr, oavsett vad det gäller. Det där med "mycket pannben" är som bortblåst.
Så frågan är, vad gör man när den otränade kroppen m.e.m. vill lägga sig platt på marken och aldrig röra sig igen? Det räcker liksom att jag joggar nån minut eller två innan besvären börjar komma
Ska man dra ner det till ännu lättare, vilket knappt känns som det är möjligt på den patetiska nivå det redan är, eller helt enkelt bara kämpa på? Idag försökte jag kämpa på men när jag var spyfärdig fick jag ge upp och gå sista biten hem.
