Hur mycket ska man pressa sig som (mycket) otränad?

[Pancakes]

Jag har precis tagit mig igenom årets första "träningsrunda". Typ i alla fall. Jag är oerhört otränad, har knäproblematik sen lång tid tillbaka, som ung haft problem med ansträngningsastma och alltid varit lite för rund och fluffig. Har ett jobb där jag inte rör mig särskilt mycket. Tränade mycket som barn men var ändå aldrig vältränad. Enda gången jag känt mig "fit" var när jag bara jobbade deltid, hade tid att springa 4-6 dagar i veckan och inte hade råd (eller jo, men prioriterade annat) att äta mycket och onyttigt. Nu är jag tjockare än vad jag nånsin tidigare varit och trivs inte alls med det. Jag är dessutom lite orolig för vilka framtida problem jag kan få av att ha en kropp som inte rör på sig tillräckligt.

MEN, när jag väl ger mig ut är det APJOBBIGT. Idag har jag varit ute ganska exakt 30 minuter, har joggat kanske 5-8 av dessa. Absolut inte mer. Börjar alltid med att gå ett par minuter och försöker få upp pulsen lite. Därefter joggar jag i lite olika intervaller. Jag har väl ingen suverän teknik kanske, men försöker jobba i ett tempo som känns som att jag skulle kunna hålla en längre stund (vilket jag aldrig kan) och inte kuta för fort i början. Problemet är ju att när jag väl joggar så skriker kroppen i protest. Det blir ganska snabbt svårt att andas, det blir ett tryckande och huggande i bröstet, benen känns svaga. Jag försöker forcera igenom det men det är svårt! Min mentala styrka är inte längre alls vad den var förr, oavsett vad det gäller. Det där med "mycket pannben" är som bortblåst.

Så frågan är, vad gör man när den otränade kroppen m.e.m. vill lägga sig platt på marken och aldrig röra sig igen? Det räcker liksom att jag joggar nån minut eller två innan besvären börjar komma Ska man dra ner det till ännu lättare, vilket knappt känns som det är möjligt på den patetiska nivå det redan är, eller helt enkelt bara kämpa på? Idag försökte jag kämpa på men när jag var spyfärdig fick jag ge upp och gå sista biten hem.

 

[Tassetass]

Du är inte på en patetisk nivå, för det första. För det andra ska man vara ödmjuk inför de förutsättningar man har och ha respekt för att löpning är en träningsform med hög belastning för både ben och hjärta.

När jag började jogga för en massa år sedan började jag med ett program där man första veckan joggade 45 sekunder åt gången. Tempomässigt låg jag strax över gångfart, huvudsaken är att man får ett litet svävmoment så att kroppen vänjer sig vid belastning. Efter fyra eller sex veckor (minns inte riktigt) sprang jag, om än sakta, tio minuter i sträck. Perfekt start för en kropp som var både tung och ovan. Använde mig av appen Personal running trainer. Programmen kostar några kronor men jag tycker att det var värt det.

 

[Kjerulfia]

Nu är ju jag långt ifrån en träningsexpert, men börja med att springa långsamt? Då menar jag RIKTIGT långsamt. Då orkar du en längre sträcka och får lite positivt pepp. Sedan kan man öka farten eller sträckan när man känner att man orkar.
Jag har aldrig gillat att springa, men när jag började att springa LÅNGSAMT (typ snabbt promenadtempo) så blev det roligt för jag orkade ju springa i flera kilometer! Det har aldrid hänt förut. I det långsamma lade jag till kortare intervaller av lite snabbare tempo. Det föll sig rätt naturligt när eftersom jag sprang på skogsstigar.

 

[Lovisaleonora]

"Inte alls", är mitt svar.

Börja med promenader. Skit i att springa i första steget. Det ställer uppenbarligen till mer skit än nytta. Du tycker redan det är motigt. Lägg ner joggandet fyra veckor. Promenera samma sträcka varje dag istället. Om fyra veckor provar du att springa, som du tycker du borde fungera med (en minut jobb, två minuter promenad. Känns det bra, lägg in det var tredje dag. Känns det inte bra, återgå till promenader.

Promenader är betydligt bättre motion än att springa när man är otränad. Skadar du dig är du inte tillbaka på noll, du är på minus 10.

http://fitness.se/nyhetsinlagg/10-anledningar-varfor-promenad-ar-lika-bra-som-lopning/

 

[Pancakes]

Du är inte på en patetisk nivå, för det första. För det andra ska man vara ödmjuk inför de förutsättningar man har och ha respekt för att löpning är en träningsform med hög belastning för både ben och hjärta.

När jag började jogga för en massa år sedan började jag med ett program där man första veckan joggade 45 sekunder åt gången. Tempomässigt låg jag strax över gångfart, huvudsaken är att man får ett litet svävmoment så att kroppen vänjer sig vid belastning. Efter fyra eller sex veckor (minns inte riktigt) sprang jag, om än sakta, tio minuter i sträck. Perfekt start för en kropp som var både tung och ovan. Använde mig av appen Personal running trainer. Programmen kostar några kronor men jag tycker att det var värt det.

Jag har provat några olika program, senast var det Löpskolans "spring en mil" där första veckan är 10 min gång, 3 min jogg + 2 min gång i fyra repetitioner och avslutas med 10 min gång. Mycket längre än så kom jag inte, för det var liksom allt jag orkade. Men 45 sekunder bör jag ju kunna jobba med

 

[Tassetass]

Jag har provat några olika program, senast var det Löpskolans "spring en mil" där första veckan är 10 min gång, 3 min jogg + 2 min gång i fyra repetitioner och avslutas med 10 min gång. Mycket längre än så kom jag inte, för det var liksom allt jag orkade. Men 45 sekunder bör jag ju kunna jobba med

Jag hade nog dött, eller åtminstone gett upp, om jag gått ut så hårt. Programmet jag började med hade en engelsk mil som mål, sen tog jag ett femkilometersprogram och därefter ett milprogram. Jag gillar att skynda långsamt.

 

[Pancakes]

Nu är ju jag långt ifrån en träningsexpert, men börja med att springa långsamt? Då menar jag RIKTIGT långsamt. Då orkar du en längre sträcka och får lite positivt pepp. Sedan kan man öka farten eller sträckan när man känner att man orkar.
Jag har aldrig gillat att springa, men när jag började att springa LÅNGSAMT (typ snabbt promenadtempo) så blev det roligt för jag orkade ju springa i flera kilometer! Det har aldrid hänt förut. I det långsamma lade jag till kortare intervaller av lite snabbare tempo. Det föll sig rätt naturligt när eftersom jag sprang på skogsstigar.

Dagens toppnotering är nånstans 7-8 km/h så särskilt snabbt springer jag aldrig. Jag upplever att det finns en gräns när det är för långsamt och det liksom blir mer stamp i steget och inget flyt.

 

[Pancakes]

"Inte alls", är mitt svar.

Börja med promenader. Skit i att springa i första steget. Det ställer uppenbarligen till mer skit än nytta. Du tycker redan det är motigt. Lägg ner joggandet fyra veckor. Promenera samma sträcka varje dag istället. Om fyra veckor provar du att springa, som du tycker du borde fungera med (en minut jobb, två minuter promenad. Känns det bra, lägg in det var tredje dag. Känns det inte bra, återgå till promenader.

Promenader är betydligt bättre motion än att springa när man är otränad. Skadar du dig är du inte tillbaka på noll, du är på minus 10.

http://fitness.se/nyhetsinlagg/10-anledningar-varfor-promenad-ar-lika-bra-som-lopning/

Intressant läsning! Jag gillar ju egentligen promenader men har tyckt att det känts lite "för dåligt" jämfört med att försöka springa. Att springa känns mer som "riktigt träning" jämfört med promenad som mest bara är gött. Men där får jag nog tänka om

 

[Stinaelin]

Jag började springa som otränad 40-åring för drygt 2 år sedan. Jag använde appen C25K (From couch to 5 kilometer), som guidar en till att vänja sig att springa med intervaller. Suveränt! Och jag håller med, spring långsamt. Tänk på att muskler går ganska fort att bygga upp, men senor och ligament vänjer sig långsamt, så ta det försiktigt så du inte skadar dig.

Lycka till!

 

[Lovisaleonora]

Intressant läsning! Jag gillar ju egentligen promenader men har tyckt att det känts lite "för dåligt" jämfört med att försöka springa. Att springa känns mer som "riktigt träning" jämfört med promenad som mest bara är gött. Men där får jag nog tänka om

Jag tycker absolut du ska börja med promenader. Framförallt för att förbereda en eventuell upptrappning. Men låt stärka-perdioden ta tid. Det behövs. Jag har gått ner många kg genom 45 minuter rask promenad om dagen. Det handlar om maten vid viktnedgång, motionen är bara grädden på moset (eh....().

Ge dig själv 4 veckor med promenader, öka tempot efterhand som det känns OK. Prova efter 4 veckor lite jogging, och känns det OK så lägg in det permanent. Om inte, återgå till dina promenader.

 

[Lovisaleonora]

Hittade faktiskt ett schema, om du gillar att följa sånt

http://topphalsa.se/tappa-kilon-pa-4-veckor-effektivt-promenadschema-dag-for-dag/

 

[indra2012]

Bra jobbat! Själv tycker jag inte om att springa utan går på lunch gympa, arbetsgivaren bjuder på den. Tvingar mig dit 3 ggr / vecka 30 min per gång. Insåg att något behövdes göra då jag inte orkade rida hästen mer än tio minuter på hopplektionen.... Det är min motivation när det går trögt att komma iväg.

 

[Diderot]

Den psykologiska känslan av kroppen ska dö är helt ofarlig. Det är bara att när en är ute i sina joggingskor så känns det väldigt verkligt. Ont i bröstet och spaghetti-ben, det är jag det.
Jag brukar tänka på att behandla mig som en häst, mycket beröm, inte pusha för hårt, bygga upp sakta och försiktigt osv. I början är jag nöjd om jag har tagit mig över tröskeln och tagit mig ut, blir det en vana att vara ute 3ggr vecka så är det lättare att göra om vanan till att också betyda att vara ute och springa.
Men att springa är inte allt, för min del är längdskidor den motionsform som passar bäst. Många tycker också om att cykla och simma. Så att hitta något du tycker är kul kan hjälpa förbi den där känslan av att kroppen ger upp. Och promenader är super bra! Så var inte missnöjd om du går istället för att springa, så länge du rör på kroppen är det bra!

 

[Pancakes]

Hittade faktiskt ett schema, om du gillar att följa sånt

http://topphalsa.se/tappa-kilon-pa-4-veckor-effektivt-promenadschema-dag-for-dag/

Tack Jag föredrar scheman, då är det svårt att slingra sig ur plus att det är motiverande att kunna kryssa av på pappret!

 

[ztsu]

Jag började springa i mitten på december. Då orkade jag knappt 20 meter. Jag sprang mellan två lyktstolpar och gick flåsande och halvdöd mellan tre. Efter några gånger kunde jag springa mellan tre och gå flåsande och halvdöd mellan två. Sen blev tre till fem och fem till tio och tio till en kilometer. Förra veckan sprang jag en mil i makligt tempo (7.45-tempo) och i förrgår sprang jag 5km på lite bättre tempo (6.30-tempo). När jag började springa hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat ana att jag skulle orka såhär. Då hade jag som mål att orka springa 2km utan att stanna, skit samma hur långsamt det gick, och även det kändes helt orealistiskt. Nu har jag ändrat det målet till att kunna springa 5km på under 30min när jag springer Vårruset i maj. Jag har alltså anmält mig till ett lopp!

Jag tror att det som gjort att jag lyckats vända mitt hat för att springa till kärlek är att jag hade låga krav och lågt ställda mål från början vilket gjorde att jag snabbt kände mig oövervinnerlig och som en super woman rent ut sagt, vilket boostade min självkänsla något enormt! Sen är det såklart ingen nackdel i just det här sammanhanget att jag är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna

Ska tillägga att jag aldrig sprungit i mitt vuxna liv tidigare och att jag gör det som en del i min viktminskningsprocess. Så jag är verkligen nybörjare, men jag känner mig som Hulken!

 

[Pancakes]

Jag började springa i mitten på december. Då orkade jag knappt 20 meter. Jag sprang mellan två lyktstolpar och gick flåsande och halvdöd mellan tre. Efter några gånger kunde jag springa mellan tre och gå flåsande och halvdöd mellan två. Sen blev tre till fem och fem till tio och tio till en kilometer. Förra veckan sprang jag en mil i makligt tempo (7.45-tempo) och i förrgår sprang jag 5km på lite bättre tempo (6.30-tempo). När jag började springa hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat ana att jag skulle orka såhär. Då hade jag som mål att orka springa 2km utan att stanna, skit samma hur långsamt det gick, och även det kändes helt orealistiskt. Nu har jag ändrat det målet till att kunna springa 5km på under 30min när jag springer Vårruset i maj. Jag har alltså anmält mig till ett lopp!

Jag tror att det som gjort att jag lyckats vända mitt hat för att springa till kärlek är att jag hade låga krav och lågt ställda mål från början vilket gjorde att jag snabbt kände mig oövervinnerlig och som en super woman rent ut sagt, vilket boostade min självkänsla något enormt! Sen är det såklart ingen nackdel i just det här sammanhanget att jag är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna

Ska tillägga att jag aldrig sprungit i mitt vuxna liv tidigare och att jag gör det som en del i min viktminskningsprocess. Så jag är verkligen nybörjare, men jag känner mig som Hulken!

Jisses vad bra jobbat! Jag intervallade också mellan lyktstolpar när jag bodde i en annan stad Jag har sagt i flera år att jag borde anmäla mig till något lopp för att höja motivationen, men det har istället blivit en press som gjort att jag gett upp innan jag börjat Jag gillar egentligen att springa eftersom jag någonstans tror att jag ska hitta tillbaka till den där känslan av att bara rulla på som jag hade förr när jag tränade och spelade mycket fotboll.

Stort lycka till med fortsatta träningen Wonder Woman Hulken Vilken inspiration att du gjort ett sånt jobb!

 

[ekra]

Jag har provat några olika program, senast var det Löpskolans "spring en mil" där första veckan är 10 min gång, 3 min jogg + 2 min gång i fyra repetitioner och avslutas med 10 min gång. Mycket längre än så kom jag inte, för det var liksom allt jag orkade. Men 45 sekunder bör jag ju kunna jobba med

Dagens toppnotering är nånstans 7-8 km/h så särskilt snabbt springer jag aldrig. Jag upplever att det finns en gräns när det är för långsamt och det liksom blir mer stamp i steget och inget flyt.

Jag är normalviktig, men när jag för fem år sedan fick för mig att jag ville börja konditionsträna så orkade jag inte ens jogga 500m i långsamt tempo. Jag fick ont i benen, fötterna och lungorna. (Och det svartnade till och med för ögonen om jag försökte pressa på mer) Du har gjort en jätteinsats! Men du behöver inte plåga dig med att gå ut så hårt. Framstegen kommer ändå. Jag valde först taktiken att gå i snabb takt (och jag "skrittar alltid igång mig" innan jag joggar) "jogga" kanske 30s eller vad jag klarade innan det blev för jobbigt, och så försökte jag se ut mål i naturen när det blev tungt, bara fram dit... Jag skriver "jogga" eftersom det i själva verket var någonsorts halvjogg. Långsamt men med lite halvsväv. Tänk flack trav . Det går att göra nästan stillastående, men är liksom fortfarande jogg. Definitivt inget stamp. Vartefter det kändes bättre i kroppen började jag använda appen runkeeper i lurarna. Den kan ge besked ang avstånd och hastighet med olika tidsintervaller, det peppade mig att bli lite snabbare sakta men säkert. Det kan vara 30s intervaller med promenad och jogg tex. Eller 500m av vardera. Jag tog det väldigt lugnt i starten för att undvika skador, och för att det inte skulle bli så jobbigt att jag inte ville vara med. Jag tror att jag började med en runda som är ca 3km.

Jag joggar helst inte mer än 5km, men testar någon gång om året att jogga en mil för att känna hur det känns.

 

[MiaMia]

Hör också till dem som föredrar att först arbeta upp att kunna hålla rejält flåstempo under längre sträckor i promenad. Och först då stoppa in små spring intervaller. Så lätt att bli helslut och ta korta bitar så den totala träningen blir mindre annars. Och stavar tycker jag också är jättebra. Sen kommer det till en punkt när jag spontant övergår till spring. Och då är det roligt för att jag kan göra riktigt spring och inte superlångsamt som för mig ger dålig teknik också.

 

[the_connemara]

Jag har jätteproblem med att promenera, mkt lättare för att springa då jag automatiskt är mkt mer avslappnad. Men jag har inte kondis att springa. Min runda är 2 km o jag har rätt lätt för att vänja mig vid att springa den, det räcker typ med 4 pass sen springer jag hela och jag märker att det då ger effekt i ridningen. Springer inte längre utan snabbare. Normalviktig men har nog typ 5 kg jag smyggåttupp dessa åren då hästen mest varit skadad. Alltid haft ok kondition hela livet.

Min poäng är att även om jag har det jättelätt att börja springa så mina första rundor springer jag extremt långsamt! Sådär att man bara hitta det långsammaste läget man har flyt i. Och jag pressar mig aldrig! Hästliknelsen var bra tycker jag. Helt klart är det mentala värst, så fort jag börjar tänka negativt blir det apjobbigt. Men även om jag blir fysiskt trött/får ont så går jag direkt. Ibland räcker det med några steg o ibland längre. Men så fort det känns bra springer jag så många steg som känns bra igen. Hela mitt fokus är att jag ska springa jämnt, mjukt och att det ska kännas bra. Jag ska springa hälsosamt för min kropp och med bjudning Det tar liksom bort hela hetsen för mig.

Och sen älskar jag mina barfotaskor som äntligen gjort detta möjligt att det ska kunna kännas så lätt Har alltid haft problem med skor o är därför jag har så svårt att promenera, spänner mig så mkt.

 

[the_connemara]

Ang det mentala. Jag tänker alltid på när jag som liten cyklade till skolbussen. Vi hade bla en lite lagom seg backe. Tittade man rakt ner i marken så man inte såg längre än däcket så cyklade man upp för den utan att märka att det gick uppför. Så fort man tittade upp blev det jobbigt. Tittade man ner igen blev det lätt. Alltså så coolt