Hur mycket ska man lägga sig i sitt barns förhållande?

[Mirre]

Ena barnets partner skriver eller ringer till mig så fort det är minsta fnurra på tråden, ofta för saker som inte ens känns som ett problem överhuvudtaget. Det kan vara så enkelt som att mitt barn inte svarat i telefonen, då förväntas jag direkt tala om var hen är och varför hen inte svarar. Nu sist hade de träffats 3 timmar innan personen skrev till mig, umgåtts hela dagen innan och skulle träffas morgonen efter. Men mitt barn svarade inte i telefonen så då skrevs det direkt till mig. Mycket är saker mellan dem som jag känner att det är inte min sak att varken lägga mig i eller lösa, de måste kunna ta det med varandra, vilket mitt barn också vill. De är myndiga om ett år så de är ju snart vuxna. Jag känner ju att jag hamnar i en väldigt besvärlig sits och att det faktiskt är skitjobbigt.

Men frågar jag partnern om hen vill att jag ska prata med mitt barn så ska hen alltid göra det själv. Så jag förstår inte varför det då ska ringas till mig först för att tala om vad mitt barn gör. Jag vill inte behöva springa till mitt barn hela tiden och rapportera vad partnern säger (det gör jag inte men det känns som att jag förväntas göra det) samtidigt som jag vill vara ett stöd för båda såklart och lyssna på dem om de behöver. Men det här börjar bli ett problem på riktigt och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

 

[cili]

Har du provat att sätta dig ner med bara partnern och prata om det hela? Alltså inte om deras relation specifikt, utan om detta beteende och relationer i allmänhet. Kanske har hen ingen annan att rådfråga, förstår inte varför beteendet är olämpligt eller hur du upplever det?
Relationer kommer inte naturligt för alla, som ung kan man behöva en hel del bollande/rådgivning eller trial and error för att lära sig. Det är fint att partnern har förtroende för dig, men du måste ju också få sätta gränser för vad du vill vara inblandad i

 

[Luff]

Ena barnets partner skriver eller ringer till mig så fort det är minsta fnurra på tråden, ofta för saker som inte ens känns som ett problem överhuvudtaget. Det kan vara så enkelt som att mitt barn inte svarat i telefonen, då förväntas jag direkt tala om var hen är och varför hen inte svarar. Nu sist hade de träffats 3 timmar innan personen skrev till mig, umgåtts hela dagen innan och skulle träffas morgonen efter. Men mitt barn svarade inte i telefonen så då skrevs det direkt till mig. Mycket är saker mellan dem som jag känner att det är inte min sak att varken lägga mig i eller lösa, de måste kunna ta det med varandra, vilket mitt barn också vill. De är myndiga om ett år så de är ju snart vuxna. Jag känner ju att jag hamnar i en väldigt besvärlig sits och att det faktiskt är skitjobbigt.

Men frågar jag partnern om hen vill att jag ska prata med mitt barn så ska hen alltid göra det själv. Så jag förstår inte varför det då ska ringas till mig först för att tala om vad mitt barn gör. Jag vill inte behöva springa till mitt barn hela tiden och rapportera vad partnern säger (det gör jag inte men det känns som att jag förväntas göra det) samtidigt som jag vill vara ett stöd för båda såklart och lyssna på dem om de behöver. Men det här börjar bli ett problem på riktigt och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Säg till personen att du inte vill ha dom här samtalen. Och jag tycker det är en röd flagg. Men det får ditt barn upptäcka själv.

 

[Malibu_Stacy]

Ena barnets partner skriver eller ringer till mig så fort det är minsta fnurra på tråden, ofta för saker som inte ens känns som ett problem överhuvudtaget. Det kan vara så enkelt som att mitt barn inte svarat i telefonen, då förväntas jag direkt tala om var hen är och varför hen inte svarar. Nu sist hade de träffats 3 timmar innan personen skrev till mig, umgåtts hela dagen innan och skulle träffas morgonen efter. Men mitt barn svarade inte i telefonen så då skrevs det direkt till mig. Mycket är saker mellan dem som jag känner att det är inte min sak att varken lägga mig i eller lösa, de måste kunna ta det med varandra, vilket mitt barn också vill. De är myndiga om ett år så de är ju snart vuxna. Jag känner ju att jag hamnar i en väldigt besvärlig sits och att det faktiskt är skitjobbigt.

Men frågar jag partnern om hen vill att jag ska prata med mitt barn så ska hen alltid göra det själv. Så jag förstår inte varför det då ska ringas till mig först för att tala om vad mitt barn gör. Jag vill inte behöva springa till mitt barn hela tiden och rapportera vad partnern säger (det gör jag inte men det känns som att jag förväntas göra det) samtidigt som jag vill vara ett stöd för båda såklart och lyssna på dem om de behöver. Men det här börjar bli ett problem på riktigt och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Det ringer jättemycket varningsklockor om partnern. Varför är hen så kontrollerande? Det låter inte sunt.
Jag hade pratat med mitt barn och frågat hur hen upplever det hela och hur hen faktiskt mår i relationen.
Så unga människor förstår inte alltid att det är onormalt att ens partner är så kontrollerande.
Lite beroende på svar från ditt barn hade jag övervägt att strunta i att svara när partnern ringer, men förklarat för personen att samtalen är oönskade och varför.

 

[strawberrysylt]

Min första tanke är att om man umgåtts hela dagen och ska träffas nästa morgon igen, kanske ditt barn behöver lite egentid? Känns jättekonstigt att då ringa dig som ska rapportera var hen är.
Man har väl ingen skyldighet att alltid vara anträffbar.

 

[Badger]

Säg till personen att du inte vill ha dom här samtalen. Och jag tycker det är en röd flagg. Men det får ditt barn upptäcka själv.

Tänker att om det är ett kontrollerande beteende så borde man försöka hjälpa vänner och barn.

 

[Rumpnissen]

Det ringer jättemycket varningsklockor om partnern. Varför är hen så kontrollerande? Det låter inte sunt.
Jag hade pratat med mitt barn och frågat hur hen upplever det hela och hur hen faktiskt mår i relationen.
Så unga människor förstår inte alltid att det är onormalt att ens partner är så kontrollerande.
Lite beroende på svar från ditt barn hade jag övervägt att strunta i att svara när partnern ringer, men förklarat för personen att samtalen är oönskade och varför.

Håller helt med. Mycket varningsflaggor.

Jag tänker att det är precis så man bör lägga sig sina barns relationer. Att uppmärksamma varningsflaggor bör man ju alltid göra oavsett om det är en vän, kollega eller något annat.

Att lägga sig i relationen som i att ha massa telefonkontakt med partnern - absolut inte. Det är ju jättemärkligt.