Hur mycket ska man behöva offra för sitt förhållande?

[Lotheb]

@Lotheb - jag tycker det verkar som ett väldigt deprimerande umgänge du omger dig med. Folk som talar om för andra vad de kan och inte kan göra, begränsar, ställer ultimatum (om så tramsiga saker som - BYXOR?!).

Jag hade fått spatt om någon berättat för mig vad jag kan och inte kan ha på mig. Fullständigt frispel.

Och som TS kille har gjort, försöker få henne att passa hans mall. Nej tack. Nästa steg (för det kommer ett nästa, var så säker) är inte lika harmlöst.

Okej detta är främst taget ur min ungdom. barn i 5-15 års ålder kanske. Svårt att se att folk i tråden aldrig varit med om byx exemplet. Kanske annerlunda på tidiga 90 talet. Vad vet jag. (Aldrig någon som blivit tillsagd av sina föräldrar att inte ha plag x och y i skolan men man smygit med det i väskan endå ocksåvidare) Men handlar främst inte om vuxna tänkande kvinnor och män. Lite nyfiken på hur många av er hade accepterat att er man gick i en sliten tshirt och joggingbyxor till lyxkrogen för en fin middag med er?

Finner det extremt intressant att alla som går emot mig på denna punkten utgår ifrån att det är ni som blir tillsagda snarare än att det är ni som säger ifrån? Jag försöker få erat perspektiv på vart går gränsen för att ni skall säga ifrån? Till er partner.

Attityden och ordvalen är klart trist oavsätt vem det kommer ifrån så inget försvar eller argument på den fronten.

Mitt umgänge är extremt lättsamt varken begränsar eller ställer ultimatum så jag har det fint tackar som frågar =) Mitt senaste förhållande likså. Skulle aldrig få för mig att ställa krav. Men rent krasst försöker vara objektiv. Och som jag skrivit tidigare. Har inte värderat hur det sas så mycket. Men oavsätt kommer ett förhållande till ett ultimatum. Det vill säga enligt mitt synsätt en sista tråd som håller ihop förhållandet. Då är man nog lite fel på det.

Om Springsteens partner är attraherad av män, men Springsteen inte är attraherad av kvinnor, så är det inte samma sak.

Spelar ingen större roll för argumentet. Kärlek som kärlek. Och man kan spegelvända könsrollerna i fall det gör argumentet bättre.

@niphredil nope har inte missat den poängen. Men du har missat mina. Jag är av samma åsikt. Hade inte velat vara i det förhållandet.

 

[Raderad medlem 6459]

@Lotheb Du jämför hur en förälder uppfostrar sina ungar med att vara två vuxna i en kärleksrelation? Ooooookej .

Lite nyfiken på hur många av er hade accepterat att er man gick i en sliten tshirt och joggingbyxor till lyxkrogen för en fin middag med er?

Min sambo skulle inte göra det. Jag hade inte varit tillsammans med honom om han var typen som skulle ramla in på en finare restaurang klädd som om han skulle till gymmet. Det är en ickefråga. Ungefär som om du skulle fråga om jag hade accepterat att han kallade min mamma fet. Nej, såklart inte, men vi hade liksom inte varit tillsammans om han inte kunde uppföra sig som folk utan att behöva uppfostran från sin tjej. Ickefrågor.
Skulle min sambo någon gång ramla in på en finare restaurang klädd så så skulle han ha nån form av anledning till det och då skulle jag ju såklart tycka att det inte spelade nån roll. Men att jag skulle uppfostra honom till att klä sig på ett visst sätt? Det alternativet existerar inte.

Varför ser du uppfostran som så viktigt i en relation? Har du inga erfarenheter av att folk faktiskt kan bete sig utan att få regler, krav och pikar från sina partners?

nope har inte missat den poängen. Men du har missat mina. Jag är av samma åsikt. Hade inte velat vara i det förhållandet.

Du håller alltså med om att det inte är okej att ställa ultimatum och tvingar sin partner till att göra saker den inte vill alt avstå från saker den vill göra? Kanon . Men hur kan du då tycka att det är okej att TS pojkvän gör så?

 

[Lovisaleonora]

Men vad katten menar du? Objektiv och gilla att partner försöker begränsa ens livsrum - nej, det är inte synonymt.

Jag struntar i hur mycket du flummar ut om din ungdom, TS är ingen 15-åring och det handlar inte om din barndom och joggingbyxor. Det handlar om att ens partner inte acceptera den man är, hur man vill vara och vad som är viktig för mig själv. Jag skulle personligen aldrig kunna vara med någon som vill begränsa mig. En partner ska ju snarare se till att jag kan flyga fritt - vad är annars vitsen?!

Hade jag känt att jag "givit upp något" för min relation hade det sannolikt inte blivit någon relation.

Jag umgås inte med folk som inte kan uppföra sig, jag tycker det verkar vara både tråkigt och tålamodsprövande. Jag umgås inte med nynazister, våldsverkare och våldtäktsmän heller. För jag har inte så mycket gemensamt med den typen av åsikter och utövandet av dem.

 

[Kaos]

Spelar ingen större roll för argumentet. Kärlek som kärlek. Och man kan spegelvända könsrollerna i fall det gör argumentet bättre.

Va? Alltså: om en person är monosexuell och en annan person är bi-/pansexuell, så kommer troligtvis bara en av personerna att fortsätta vara attraherad av den andra om båda kommer ut som transpersoner och påbörjar transition. Vissa människor är helt enkelt inte attraherade av alla könstillhörigheter. Jag förstår inte riktigt var kärlek och könsroller kommer in i det hela.

 

[mandalaki]

Okej detta är främst taget ur min ungdom. barn i 5-15 års ålder kanske. Svårt att se att folk i tråden aldrig varit med om byx exemplet. Kanske annerlunda på tidiga 90 talet. Vad vet jag. (Aldrig någon som blivit tillsagd av sina föräldrar att inte ha plag x och y i skolan men man smygit med det i väskan endå ocksåvidare) Men handlar främst inte om vuxna tänkande kvinnor och män. Lite nyfiken på hur många av er hade accepterat att er man gick i en sliten tshirt och joggingbyxor till lyxkrogen för en fin middag med er?

Finner det extremt intressant att alla som går emot mig på denna punkten utgår ifrån att det är ni som blir tillsagda snarare än att det är ni som säger ifrån? Jag försöker få erat perspektiv på vart går gränsen för att ni skall säga ifrån? Till er partner.

Attityden och ordvalen är klart trist oavsätt vem det kommer ifrån så inget försvar eller argument på den fronten.

Mitt umgänge är extremt lättsamt varken begränsar eller ställer ultimatum så jag har det fint tackar som frågar =) Mitt senaste förhållande likså. Skulle aldrig få för mig att ställa krav. Men rent krasst försöker vara objektiv. Och som jag skrivit tidigare. Har inte värderat hur det sas så mycket. Men oavsätt kommer ett förhållande till ett ultimatum. Det vill säga enligt mitt synsätt en sista tråd som håller ihop förhållandet. Då är man nog lite fel på det.



Spelar ingen större roll för argumentet. Kärlek som kärlek. Och man kan spegelvända könsrollerna i fall det gör argumentet bättre.

@niphredil nope har inte missat den poängen. Men du har missat mina. Jag är av samma åsikt. Hade inte velat vara i det förhållandet.

Men vilket tramsigt exempel. Om en person skulle kunna tänka sig att gå på lyxkrog i sliten t-shirt och joggingbyxor är han sannolikt ihop med en tjej med samma syn på kläder.

Överdrivna exempel är inte till någon nytta alls. Som att Skulle du verkligen tycka det var okej att din partner sprang naken på stan och skrek "kuken" till polisen? Urlarvigt.

 

[Sassy]

Min sambo skulle inte göra det. Jag hade inte varit tillsammans med honom om han var typen som skulle ramla in på en finare restaurang klädd som om han skulle till gymmet. Det är en ickefråga. Ungefär som om du skulle fråga om jag hade accepterat att han kallade min mamma fet. Nej, såklart inte, men vi hade liksom inte varit tillsammans om han inte kunde uppföra sig som folk utan att behöva uppfostran från sin tjej. Ickefrågor.
Skulle min sambo någon gång ramla in på en finare restaurang klädd så så skulle han ha nån form av anledning till det och då skulle jag ju såklart tycka att det inte spelade nån roll. Men att jag skulle uppfostra honom till att klä sig på ett visst sätt? Det alternativet existerar inte.

Exakt så. Vi diskuterar för övrigt ofta klädval (och andra saker vi är tveksamma om) med varandra. Skulle vi gå ut till ett ställe där vi är osäkra på vad som passar hjälps vi åt att hitta något. Ska vi på fest hos någon han känner men jag inte träffat förut frågar jag ungefär var nivån brukar ligga, och vice versa. Återigen, det är väl för sjutton vuxna människor vi pratar om här? Någon som jag skulle behöva tala om för att "det är bra om du är hel och ren när vi ska träffa mina föräldrar" är liksom aldrig aktuell som partner, och i de flesta sammanhang klär man sig "passande" för att det känns bekvämast så och inte för att andra ska ha en åsikt om det.

 

[Lotheb]

Men vad katten menar du? Objektiv och gilla att partner försöker begränsa ens livsrum - nej, det är inte synonymt.

Hade jag känt att jag "givit upp något" för min relation hade det sannolikt inte blivit någon relation.

Översta har aldrig påstått att jag gillar att partnern försökt begränsa ens livsrum.

Nedersta: Nä för i en sådanna situationer så känner man inte så. Folk kan förändra sig mycket av egen fri vilja utifrån en realtion. För att dom själva är för förändringen.

@niphredil eftersom jag ser alla realtioner som trådar. Ett ultimatum brukar innebära 1 tråd kvar. Dvs ingen hållbar relation långsiktigt. Därför inget att satsa på. Min åsikt. Ang allt familje relationer och liknande sa jag det i ett mycket tidigare inlägg. Försökte som sagt lyfta poängen där man skulle sätta in sig i den "ondskefulla partnerns" perspektiv. Men gick åt helvete och ber om ursäkt för det.

@mandalaki eftersom min poäng inte gick fram så bra har jag försökt ta fram onödigt tramsiga exempel. Ja. Ber som ursäkt. Försökte bara få fram vart den magiska gränsen för folk går att dom ryter till om beteende eller utseende. Som skulle kunna trigga ett ultimatum. Men ja trams exemplen verkar få folk defensiva. Och mena på att det förhållandet aldrig skulle hända. Visst så är troligen fallet.

@alla
Ber om ursäkt för mina trams exempel. Skall försöka framföra konkreta topic specifika exempel hädanefter.

@yodadog. Ber extremt ´mycket om ursäkt för dravel i denna tråden. =(. Min åsikt. Ett ultimatum har ställts. Välj dig själv. Din egen lycka. Även om det kanske gör ont nu så är din lycka för framtiden det vitkigaste.

 

[Springsteen]

utseende, beteende, och som du själv så fint sa "At the end of the day, I want you to be happy with yourself. So if you like it, I'm happy."
En polyamorös person kanske inte vågat tala om läggning och det är vad som skulle göra personen lycklig. Därav enligt dig.( visserligen enligt mig själv med) Är det ett helt ok att ge sin partner tillåtelse till flera partners för dens lycka. Då jag är lycklig min partner är lycklig. Hoppet är inte alls stort mellan kropp utseende välmående och känslor läggningar. Menar du tog själv upp könsbytet i din diskussion. Helt ok med dig om din partner bytar kön med? Det är lite det jag menar med perspektiv.( Ditt inlägg vart centrerat kring dig. Kan du byta ut hela inlägget mot centrerat kring honom? )

För mig är könsbyte ett byte av utseende. För mig är det stor skillnad på känslor och på hur något eller någon ser ut. Och självklart kan jag byta ut inlägget till centrerat kring honom. Skrev även det i inlägget. Jag älskar honom, inte för att han har en snygg häck!

Vet att detta är OT, men:


Fast du pratade ju inte bara om åsikter angående utseende utan även om det faktum att din partner är bi- eller pansexuell.


Om Springsteens partner är attraherad av män, men Springsteen inte är attraherad av kvinnor, så är det inte samma sak.

Min sambo är inte attraherad av män. Däremot så älskar han mig, det är skillnaden. Liksom någon skrev tidigare i tråden. Hon skulle inte bry sig om mannen förvandlades till en giraff. Hon skulle älska honom endå!

 

[Kaos]

@Springsteen,
jag tolkade dig som att han även skulle fortsätta att vara attraherad av dig. Mitt fel i så fall!

 

[Monstermom]

Den självklara kompromissen:

1. TS, du kan absolut inte tatuera dig! Det vore respektlöst mot din sambo (och hans bakgrund), och det visar att du värderar ert förhållande lägre än en simpel tatuering. Är din kärlek till honom inte starkare än så?

2. Din sambo får istället tatuera sig (med ditt motivval). Det visar hur mycket han respekterar att du gillar tatueringar, och det är ju praktiskt taget ingen uppoffring alls jämfört med värdet på ert förhållande. Går han inte med på detta älskar han dig inte!

(3. Ni kan förhandla om tatueringarna du redan har, men jag rekommenderar starkt att du får dem borttagna och att han får dem gjorda istället. På så vis blir ju hans sambo mycket snyggare och sexigare, och som bonus sker detsamma med din sambo!)

Sådär @Lotheb jag tror jag fick med bådas synvinklar nu.

TS, jag fattar att du älskar honom och det känns jättejobbigt. Men rent krasst? Det går över med lite perspektiv... Något som sitter mycket längre är att bli trampad på och behandlad som en ägodel. Han får tycka att tatueringar är fula. Han får inte tycka att hans åsikter ger honom rättigheter över dig. Det är inte OK. Lev inte så.

 

[Lotheb]

@Monstermom nope, hoppas du är ironisk. Annars hyffsat smaklöst. Men håller med det du skriver till TS.

 

[virra]

(Orkar inte ens använda hemligt nick, skulle min pojkvän mot förmodan hitta hit får han väl göra det).

Jag och sambon har varit tillsammans i ett år, bråkar en del men älskar varandra. Jag har fyra tatueringar sen tidigare och vill göra fler. Han hatar tatueringar, fulaste han vet. Så nu ikväll har vi haft ett stort bråk om det då han skulle tycka att jag blev ful om jag gjorde fler och han vill ha en tjej han är attraherad av och tänder på medan han är ung. Han tycker att jag är jättevacker nu men med fler tatueringar skulle jag bli ful. Han kan inte förstå att "en tatuering betyder mer än honom" som han uttrycker det. Men jag skiter egentligen i tatueringen, vill bara vara fri att se ut hur jag vill och vara med någon som älskar mig oavsett. Så nu anser han att enda lösningen är att göra slut då han "inte vill vara den som hindrar mig att uppfylla mina drömmar" samt ovanstående; att det är fult, då.

Funderar lite på vad man egentligen ska behöva offra? Om jag inte tatuerade mig skulle jag antagligen inte fundera på det så mycket men jag vill ju att det ska vara MITT val. Jag kan exempelvis tänka mig att välja bort andra saker, som att bo på en gård i framtiden för han vill bara bo i villa, men det är ju mitt val. Att inte tatuera mig för att han skulle tycka att jag blev så ful är svårare att välja bort.

Så jävla vidrig situation när den man älskar inte accepterar en. Känner mig helt förstörd och vill väl mest bara diskutera saken antar jag.

Älskar han verkligen dig? Jag skulle aldrig ens föreställa mig att göra slut med någon jag älskade för att denne gjorde en fysisk förändring som inte föll mig i smaken. Uttrycka sitt missnöje möjligtvis, men i princip är jag emot det också. Du har tatueringar sedan innan, han har inte precis köpt grisen i säcken. Skulle han verkligen sluta vara attraherad av dig om du tatuerar dig? Det låter oändligt egoistiskt att ställa ett sådant ultimatum och barnsligt. Du kan ju - med större rätt - ställa exakt samma ultimatum tillbaka. Hur kan en tatuering vara viktigare för honom än vad du är?

När jag färgade håret knalligt är jag superglad att min snubbe uppmuntrade mig, trots att han nog tänkte någonstans inuti att jag kanske skulle bli "ful". Andra killkompisar låg på och bara: "Men nej!! Inte bleka och färga ditt långa vackra mörka hår! Det får du inte!" Och jag tycker det var grymt osympatiskt av dem (feminister som de alla kallar sig dessutom). Vadå? Som tjej har jag våndats över mitt utseende ett helt liv och nu skulle jag äntligen göra något som inte gjorde mig vackrare utan bara roligare.

En väninna (exväninna...) var missnöjd med typ allt hennes kille gjorde. Han skulle sluta röka, raka sig, gå ner i vikt, ha en viss stil, inte uppföra sig "konstigt" (han är rätt speciell på ett charmigt sätt) bland folk... Och tre år senare är hon missnöjd med att han inte är livsglad längre. Menade att "jag trodde aldrig jag skulle få tråkigt med honom, men nu har det hänt". Men det var hon som gjorde honom tråkig, gnällde på allt, gjorde honom livrädd för att vara sig själv... Så kan det gå.

 

[yodadog]

Tack för alla svar, och en intressant diskussion!

Jag tror egentligen inte att han skulle göra slut om jag kom hem med en ny tatuering, det är nog lite tomma hot (inte schysst, jag vet) och jag tror egentligen inte heller att han skulle tycka att hela jag blev superful men att det i hans värld är en så stor grej med tatueringar att han överreagerar.

Nu vet jag att jag är supernaiv och slår ifrån mig fakta och kanske har förhållandet ingen framtid, MEN, jag älskar honom så otroligt mycket så jag vill helt enkelt inte göra slut över den här anledningen. Jag trivs i allmänhet med vårat liv ihop, förutom just det här då.

(Och dessutom sa han "Gör din papegoja, det är inte rätt av mig att hindra dig. Jag kommer såklart inte göra slut för det" när diskussionen lugnat ner sig, efter typ ett dygn.)

 

[_Charlotte_]

Näe, det låter inte okej att du inte själv får göra som du vill med din kropp utan att han ska tycka att du är ful. Visst är det bra om ens partner attraherar en, men det känns ju jättekonstigt om någon han älskar (dvs du) och attraheras av plötsligt skulle bli ful av en (till) tatuering. Känns som det ligger nåt mer bakom hans uttalande.

Själv skulle jag inte kunna tänka mig att ändra på mig själv för en partner. Dvs sånt som är viktigt för mig (min häst, hundar, att gå på konserter) och det som jag tycker om att göra med mitt utseende (olika hårfärger, smink) är inget jag tänker rucka på för att en eventuell partner inte gillar det. Är det inte okej för honom passar vi helt enkelt inte ihop.

Edit: Såg nu att du hade svarat, missade det när jag skrev.
Det låter ju bra om han kom lite till sans, men jag får ändå jobbiga känslor av att det alltså var en långvarig het diskussion kring frågan och att han typ "gav sitt godkännande" att du får göra tatueringen. Så ska det verkligen inte behöva vara.

 

[sthu]

Hela grejen får mig att tänka på en diskussion från forumet Familjeliv.
Där var en kvinna upprörd över att hon kommit på sin man med att runka, vilket i praktiken innebar att han inte älskade henne längre och att hon var tvungen att kasta ut honom.

Det är numera sambons och min favoritgrej att driva med. "Hörrudu, gå och runka lite så jag får slänga ut dej en stund!", "nu är du så jobbig att jag tänker runka".
I våra ögon är det att göra en albatross av en fjäder. Ska man sluta onanera bara för att man är i ett förhållande? I så fall är jag toast för länge sen

Nä, men det är ett sätt att se på saken. Alla har inte samma syn på allt, och man kan aldrig veta hur man reagerar på saker förrän de har hänt. Ofta överreagerar man i stridens hetta och säger saker man inte menar.
Skönt att det verkar ha blåst över för er, @yodadog !

 

[Monstermom]

@Monstermom nope, hoppas du är ironisk. Annars hyffsat smaklöst. Men håller med det du skriver till TS.

Både ja och nej. Självklart var inte "råden" att han skulle tatuera sig istället verkliga råd...
Men däremot var det en seriöst menad titt på bådas perspektiv, som du tyckte vi borde göra. Hans perspektiv tycks vara att hans åsikter ger honom rättigheter över henne. Därefter gjorde jag ett förutsättande som jag tyckte var rimligt, nämligen att han anser att han är i ett samboförhållande med en vuxen människa - inte har ett människoliknande husdjur. Vilket leder till att det som gäller för honom ska gälla för henne, och om hans avsky för tatueringar betyder att hon inte får tatuera sig innebär rimligen hennes gillande av tatueringar att han måste tatuera sig. Vilket är absurt, men var man hamnar. Han skulle sannolikt inte hålla med, men det lär i så fall bero på att han inte vill se saker ur något annat perspektiv än sitt eget. Det blir så jobbigt då...

Du verkar tycka att vi varit orättvisa mot mannen i den här tråden, men jag har ingen som helst förståelse för att "kompromissa" om vad man gör med sig själv. (Detsamma hade för övrigt gällt om TS sambo var en kvinna.)

Tack för alla svar, och en intressant diskussion!

Jag tror egentligen inte att han skulle göra slut om jag kom hem med en ny tatuering, det är nog lite tomma hot (inte schysst, jag vet) och jag tror egentligen inte heller att han skulle tycka att hela jag blev superful men att det i hans värld är en så stor grej med tatueringar att han överreagerar.

Nu vet jag att jag är supernaiv och slår ifrån mig fakta och kanske har förhållandet ingen framtid, MEN, jag älskar honom så otroligt mycket så jag vill helt enkelt inte göra slut över den här anledningen. Jag trivs i allmänhet med vårat liv ihop, förutom just det här då.

(Och dessutom sa han "Gör din papegoja, det är inte rätt av mig att hindra dig. Jag kommer såklart inte göra slut för det" när diskussionen lugnat ner sig, efter typ ett dygn.)

Givetvis är det du som väljer hur du går vidare, och du har också väldigt mycket mer information om er och ert förhållande än vi andra kan ha i den här tråden. Vill du stanna med honom gör du det! Men jag vill bara tydliggöra att för i alla fall mig (och jag misstänker många andra?) handlar grundproblemet jag ser inte om huruvida du tatuerar dig eller inte (och att du fått "tillåtelse" när han lugnat sig gör ingen skillnad i mitt tycke), utan om det bakomliggande. Att hans åsikter är så tunga att de ska styra över dina val, att han tar sig bestämmanderätt över din kropp, att han använder dina känslor som vapen mot dig, argumenterar som ett girigt barn, och att han sätter ert förhållande i en slag gisslansituation för att få sin vilja fram. (För att inte nämna den där biten om att han minsann ska ha en snygg och sexig sambo - enligt hans mallar - när han är ung! ) Jag undrar också hur det kommer att bli om (förhoppningsvis när!) du skaffar den här tatueringen? Blir den ytterligare ett vapen emot dig sedan, för att han ska få som han vill i andra lägen? Du tatuerade dig minsann mot hans vilja - och han lät dig, snäll som han var - så nu måste du ge dig på punkt 1-437...?

Jag tänker inte kalla dig naiv eller säga att du gör fel val! Jag vet som sagt långt ifrån allt och jag känner er inte, för att inte nämna att det är ditt liv så du gör som du vill. Men jag skulle önska att du försöker fundera igenom för dig själv vad du är OK med och inte, när det gäller "hur mycket man ska behöva offra för sitt förhållande" och vilket beteende du tycker är acceptabelt från en partner. Och du håller de gränserna - inte genom att dumpa om du inte vill, men genom att säga ifrån! Han har inte den rätten över dig som han försöker ta sig, så ge honom den inte.

 

[Lotheb]

@Monstermom "Men däremot var det en seriöst menad titt på bådas perspektiv, som du tyckte vi borde göra. Hans perspektiv tycks vara att hans åsikter ger honom rättigheter över henne. Därefter gjorde jag ett förutsättande som jag tyckte var rimligt, nämligen att han anser att han är i ett samboförhållande med en vuxen människa - inte har ett människoliknande husdjur. " Visar på att du inte förstått hur jag menade med byta till hans perspektiv. Du gör antagende om honom snarare än att vara honom.

För att göra extremtydligt exempel:
<Username> hänger med sin partner. <Username>'s partner erkänner att hen vill göra <thebadthing>. Ni har bråkat om <thebadthing> flera ggr förut. I din upprördhet säger du <ultimatum> och den del svordommar för <Username> känners sig verkligen sårad att sin partner vill göra <thebadthing> trots att det går emot allt <Username> tror och känner och står för.

Dvs inte <username> som är offret utan anklagaren. Har du inga <thebadthing> du inte kan stå för i världen fine(men knappast trovärdigt om man drar de till extremer). Oavsätt vad <thebadthing> är så har man nu lärt sig mer om antingen sin partners mogenhet. Sin partners hardlimits. Oavsätt kommer handligen troligen lämna avtryck som blir en framtida förändring för alltid. Bra eller dålig. <ultimatum> kan vara olika. Det är fortfarande ett ultimatum ett krav ett försök att kontrollera eller förändra.

Hoppas ni förstår vad jag menar nu. Kan inte göra det tydligare.

 

[Monstermom]

@Monstermom "Men däremot var det en seriöst menad titt på bådas perspektiv, som du tyckte vi borde göra. Hans perspektiv tycks vara att hans åsikter ger honom rättigheter över henne. Därefter gjorde jag ett förutsättande som jag tyckte var rimligt, nämligen att han anser att han är i ett samboförhållande med en vuxen människa - inte har ett människoliknande husdjur. " Visar på att du inte förstått hur jag menade med byta till hans perspektiv. Du gör antagende om honom snarare än att vara honom.

För att göra extremtydligt exempel:
<Username> hänger med sin partner. <Username>'s partner erkänner att hen vill göra <thebadthing>. Ni har bråkat om <thebadthing> flera ggr förut. I din upprördhet säger du <ultimatum> och den del svordommar för <Username> känners sig verkligen sårad att sin partner vill göra <thebadthing> trots att det går emot allt <Username> tror och känner och står för.

Dvs inte <username> som är offret utan anklagaren. Har du inga <thebadthing> du inte kan stå för i världen fine(men knappast trovärdigt om man drar de till extremer). Oavsätt vad <thebadthing> är så har man nu lärt sig mer om antingen sin partners mogenhet. Sin partners hardlimits. Oavsätt kommer handligen troligen lämna avtryck som blir en framtida förändring för alltid. Bra eller dålig. <ultimatum> kan vara olika. Det är fortfarande ett ultimatum ett krav ett försök att kontrollera eller förändra.

Hoppas ni förstår vad jag menar nu. Kan inte göra det tydligare.

Redan i andra meningen av ditt exempel tycker jag du spårar ur totalt. "Erkänner"!?

Jag i ett försök till ditt exempel: Jag avskyr piercings. Jag tycker det är skitfult, äckligt och att förstöra sin kropp. Min partner - som redan har piercingar vilket vi bråkat om tidigare (för jag är gränslöst egocentrerad) - berättar att han tänker göra en ny piercing. Och jag tror det handlar om mig!? Vafan, ärligt talat! Nej, det handlar inte om mig! Men däremot handlar det om mig att min partner tydligen känner att han måste ta upp det försiktigt, erkänna det på något sätt som om det vore syndigt, för att jag lägger mina värderingar på honom! Det vore något som handlar om mig.

Om jag inte kan förlika mig med att min partner har saker han vill göra som jag inte gillar, då är det jag som ska utvärdera om mina invändningar är för starka för att förhållandet ska hålla. Det är inte något jag ska lägga på partnern, att ge fan i att irritera mig för annars älskar han mig inte tillräckligt.

 

[Sassy]

<Username> hänger med sin partner. <Username>'s partner erkänner att hen vill göra <thebadthing>. Ni har bråkat om <thebadthing> flera ggr förut. I din upprördhet säger du <ultimatum> och den del svordommar för <Username> känners sig verkligen sårad att sin partner vill göra <thebadthing> trots att det går emot allt <Username> tror och känner och står för.

Alltså, om jag upptäckte att en partner verkligen ville göra något som är tvärtemot allt jag tror på och känner för, då är det inte ett ultimatum hen hör utan en dörr som slår igen. Det vore på nivån "jag vill plåga hundvalpar" eller "jag tycker man ska skjuta alla handikappade".

Allt annat (tex min sambos "jag vill åka till den farligaste platsen på jorden för att jobba, det finns en rejäl risk för att jag kommer hem i en stålkista") då är det inte ett "Gör du det här så älskar jag dig inte längre!" utan snarare "Jag gillar det inte, för det kommer bli sjukt svårt för mig att hantera och jag är verkligen rädd för att förlora dig. Hur löser vi situationen?" (Vår praktiska lösning där och då var att han sökte lite olika liknande tjänster på olika "farlighetsnivå", så hade vi lite tid på oss att utvärdera läget. Tyvärr fick han inte någon av dem, och det är något han fortfarande grämer sig över eftersom han en gång tackade nej till det där jobbet (inte pga mig) och nu är chansen borta.)

Den som försöker kontrollera mitt liv och mina val blir inte långvarig. Om jag någon gång försöker göra detsamma hoppas jag verkligen att min motpart i frågan sätter ner foten ordentligt och förklarar för mig vad jag håller på med, för det är en människa jag verkligen inte vill vara.

 

[Raderad medlem 6459]

@yodadog

(Och dessutom sa han "Gör din papegoja, det är inte rätt av mig att hindra dig. Jag kommer såklart inte göra slut för det" när diskussionen lugnat ner sig, efter typ ett dygn.)

Oj, vad snällt av honom att ge dig sin tillåtelse.

I övrigt håller jag med @Monstermom