En vän till mig, en som jag har känt länge, har två hundar. Hen är en ganska udda person som inte umgås med så många utan lever mest hemma. Hen är sjukpensionär, ensamstående och har inga barn. Vad jag vet så har hen inga släktingar som hen umgås med, och inte så många vänner heller. Hundarna verkar vara denne persons liv och familj.
Jag umgås inte heller så ofta med henom längre eftersom vi kanske inte har så jättemycket gemensamt, men vi ses ibland och tar en promenad med hundarna tillsammans och det känns gott nog.
För en tid sedan fick min vän problem med en fot och fick uppsöka sjukhus. Hen bad då mig ta hand om hundarna i vilket vi båda trodde skulle bli ett par dagar, och jag sa ja. Åkte och hämtade dem och installerade dem i familjen.
Men problemet visade sig sedan vara större än de trott, och hen blev inlagd på sjukhus. Vi behöll såklart hundarna så hen skulle slippa oroa sig för dem under tiden.
Men nu har tiden runnit iväg och det har snart gått tre veckor, vännen kan inte använda sin fot och alltså inte ta hem hundarna.
Här funkar det väl med nöd och näppe, vi kan pussla i familjen så någon alltid kan ta hundarna,inte minst tack vare att min sambos tonårsdotter ställer upp och går ut med dem.
Men ärligt talat så börjar jag tröttna. Jag inser mer och mer att jag faktiskt inte gillar hundar något vidare
de är i vägen hela tiden, luktar illa och drar in en massa smuts och skräp. Jag nästan spyr varje gång jag måste plocka upp hundskit dessutom är det jobbigt att vakta så fort någon öppnar ytterdörren så de inte smiter ut vilket skulle vara katastrof då de inte skulle lyda mig om jag ropade på dem.
Kort sagt, dogsen börjar bli ett rejält irritationsmoment.
Samtidigt så vill jag ju ställa upp för den här vännen, som nog inte har någon annan att be om hjälp.
Hen bad att jag skulle låta hundarna sova med oss i sovrummet eftersom de är vana vid det, men det går bara inte, jag står inte ut med lukten och dessutom så är de inte tysta hela natten och jag är lättväckt. Så de får sova på sina filtar i vardagsrummet, jag tänker att de ju har varandra till sällskap. Är det elakt av mig?
Jag börjar fundera på att fråga vännen om hen kan hitta någon annan lösning tills hen kan ta hem dem, men vill samtidigt inte stressa henom, som säkert redan har det jobbigt. Tänk om det inte finns någon annan?
Frågan är väl, ska jag stå ut så länge det behövs, ta hand om hundarna och hålla god min till min vän? Eller säga ifrån att hen får försöka lösa det på annat sätt nu för jag vill inte längre? Hur skulle ni gjort?
Jag umgås inte heller så ofta med henom längre eftersom vi kanske inte har så jättemycket gemensamt, men vi ses ibland och tar en promenad med hundarna tillsammans och det känns gott nog.
För en tid sedan fick min vän problem med en fot och fick uppsöka sjukhus. Hen bad då mig ta hand om hundarna i vilket vi båda trodde skulle bli ett par dagar, och jag sa ja. Åkte och hämtade dem och installerade dem i familjen.
Men problemet visade sig sedan vara större än de trott, och hen blev inlagd på sjukhus. Vi behöll såklart hundarna så hen skulle slippa oroa sig för dem under tiden.
Men nu har tiden runnit iväg och det har snart gått tre veckor, vännen kan inte använda sin fot och alltså inte ta hem hundarna.
Här funkar det väl med nöd och näppe, vi kan pussla i familjen så någon alltid kan ta hundarna,inte minst tack vare att min sambos tonårsdotter ställer upp och går ut med dem.
Men ärligt talat så börjar jag tröttna. Jag inser mer och mer att jag faktiskt inte gillar hundar något vidare
de är i vägen hela tiden, luktar illa och drar in en massa smuts och skräp. Jag nästan spyr varje gång jag måste plocka upp hundskit dessutom är det jobbigt att vakta så fort någon öppnar ytterdörren så de inte smiter ut vilket skulle vara katastrof då de inte skulle lyda mig om jag ropade på dem.Kort sagt, dogsen börjar bli ett rejält irritationsmoment.
Samtidigt så vill jag ju ställa upp för den här vännen, som nog inte har någon annan att be om hjälp.
Hen bad att jag skulle låta hundarna sova med oss i sovrummet eftersom de är vana vid det, men det går bara inte, jag står inte ut med lukten och dessutom så är de inte tysta hela natten och jag är lättväckt. Så de får sova på sina filtar i vardagsrummet, jag tänker att de ju har varandra till sällskap. Är det elakt av mig?
Jag börjar fundera på att fråga vännen om hen kan hitta någon annan lösning tills hen kan ta hem dem, men vill samtidigt inte stressa henom, som säkert redan har det jobbigt. Tänk om det inte finns någon annan?
Frågan är väl, ska jag stå ut så länge det behövs, ta hand om hundarna och hålla god min till min vän? Eller säga ifrån att hen får försöka lösa det på annat sätt nu för jag vill inte längre? Hur skulle ni gjort?
