Hur mycket berättar man för andra när man inte kommer överens?

[Shaggy]

Jag har en kollega som är ett stort problem. Av de sju som arbetar på kontoret på den ort jag arbetar har fyra problem med henom, en har inte problem (jobbar inte mot personen) och en vet jag inte. Personen i fråga är då den sjunde. Till detta har ett antal andra människor i organisationen problem med henom både på andra kontor och de som arbetar i produktionen.
Personen kan efter över ett år på jobbet ytterst lite om verksamheten och verkar inte ha förmåga att lära sig saker. H*n frågar ofta om hjälp, och det är ju bra, men h*n tar inte till sig kunskapen som förmedlas så frågorna upprepas gång på gång och varje gång verkar det vare en ny happening . H*n är dessutom falsk. Jag har råkat ut för att h*n hittat på ett artikelnummer och skickat runt det i organsiationen och begärt en koppling till ett annat område. När h*n fick frågan om varför denna artikel ska kopplas till det området så hänvisar h*n till mig. Vi har aldrig diskuterat den artikeln alls. Det fanns fem parametrar för artikeln och det faktiska materialet stämde överens på en av de fem punkterna, den minst väsentliga. Kändes sisådär kul att det felet lades i mitt knä . Häromdagen satt vi i ett annat ärende och försökte lösa alla fel som blivit. Vi satt fyra pers i en halvtimme (sen var en tvungen att gå) tre i ytterligare en halvtimme (sen var 'problemet' tvungen att gå) och jag och en till satt i ytterligare en halvtimme och då hade vi inte löst det hela färdigt då den första som fick gå var den enda som kunde lösa de sista knutarna. Personen som skapat problemet satt hela tiden och pillade i sin telefon och la inte två strån i kors för att hjälpa till att lösa situationen eller ens hänga med i hur systemen vi arbetade i fungerar, samma system som h*n själv ska arbeta i som h*n använt felaktigt.
Tyvärr är det en person vi inte har någon "makt" över som håller denna människa bakom ryggen
Behöver jag säga att vi pratar skit om personen och att h*n har fått öknamn? Jag försöker uppträda då jag måste ha med henom att göra men det är svårt framförallt som jag vet att h*n helt plötsligt kan sticka kniven i ryggen på mig och skylla sin egen inkompetens på mig.
Tilläggas skall att hos oss är jag nog ändå den av de fyra som har minst problem med henom. Jag kan komma undan de värsta smällarna men de andra måste städa efter henom varenda dag. Jag lider med dem.
Hur jag än funderar så vet jag inte hur man hanterar en sådan här människa. Jag har verkligen försökt hjälpa henom. Chefen för kontoret har pratat med henom om situationen och jag vet att även andra i organisationen gjort detsamma men inget händer .

 

[Killaloe]

Jag är proffsig, sköter mitt och struntar efter förmåga i det som irriterar mig. Jag har kollegor som är fantastiska. Och de som är...mindre fantastiska. Men vi är kollegor. Jag brukar trösta mig med att jag inte behöver leva med dem eller ligga med dem. Good enough.

Så försöker jag också tänka - inte alltid helt enkelt dock eftersom hela min arbetsplats är en enda stor konflikthärd. Så när kollegor jag inte riktigt kommer överens med säger något som får en att häpna brukar jag mest humma med och konstatera att vi är från olika planeter. Det brukar iaf inte göra konflikterna större på arbetsplatsen.

 

[Lager]

Så försöker jag också tänka - inte alltid helt enkelt dock eftersom hela min arbetsplats är en enda stor konflikthärd. Så när kollegor jag inte riktigt kommer överens med säger något som får en att häpna brukar jag mest humma med och konstatera att vi är från olika planeter. Det brukar iaf inte göra konflikterna större på arbetsplatsen.

Fast det låter ju verkligen inte sunt för någon inblandad. Byt jobb?

Att gå in och försöka verka i existerande sociala konflikter som är mer eller mindre fasta sas... det är tufft.

 

[Red_Chili]

Så försöker jag också tänka - inte alltid helt enkelt dock eftersom hela min arbetsplats är en enda stor konflikthärd. Så när kollegor jag inte riktigt kommer överens med säger något som får en att häpna brukar jag mest humma med och konstatera att vi är från olika planeter. Det brukar iaf inte göra konflikterna större på arbetsplatsen.

Tänker som @Lager, hur orkar du ens jobba kvar på en sådan arbetsplats?

 

[Tokyo]

Om jag stör mig på någon på t ex jobbet/skolan försöker jag undvika personen så gott det går, men förstås bete mig civiliserat om vi av någon anledning måste prata. Ser ingen anledning till att skapa en konflikt eller överhuvudtaget ens ta initiativ till en dialog med någon jag lika gärna kan ignorera. Under denna termin har jag haft just en sådan tjej, som från början var ett kul tillskott i vår vänskapskrets men sedan satt sig i klistret genom att vara rejält taskig mot flera av oss i olika situationer. Droppen kom när hon vräkte ur sig att jag fick skylla mig själv som blev hemlös, för att jag till slut lämnade ett hem där jag blev psykiskt misshandlad...

Jag måste också erkänna att jag kan snacka en del skit om vissa. Förstås enbart till några få utvalda och aldrig något jag inte skulle kunna stå för om personen faktiskt skulle få reda på det. Om jag ska vara ärlig tycker jag faktiskt att det är hälsosamt att snacka lite skit, med måtta alltså. Det är nödvändigt att ventilera och enligt mig är det bättre än att bli passivt aggressiv och hålla saker inne tills det "ruttnar" inom en. För mig är det ett sätt att få ut det och sedan börja gå vidare, istället för att låta tankarna börja gro i huvudet och göra mig bitter.

 

[Return_to_the_moon]

Jag har haft en kollega som bara gled, fick ingenting gjort. Vi är bara några få som jobbar ihop så hen blev en stor börda och frustrationen vi övriga kände var ohållbar. Vi tog upp det med chefen att hen inte jobbade. De hade inte fått reda på det annars eftersom vi va tvungna att täcka upp.

 

[Killaloe]

Fast det låter ju verkligen inte sunt för någon inblandad. Byt jobb?

Att gå in och försöka verka i existerande sociala konflikter som är mer eller mindre fasta sas... det är tufft.

Tänker som @Lager, hur orkar du ens jobba kvar på en sådan arbetsplats?

Tack för omtanken båda två

Jag skulle ljuga om jag sa att arbetsmiljön på mitt jobb inte är ett problem på många sätt, där konflikterna såklart är en del. Trots detta så gillar jag verkligen andra delar med jobbet och tack vare att jag jobbar natt slipper jag en hel del av tjafset. Så än så länge är det hanterbart för mig och det positiva väger upp det negativa, men visst har tanken på att byta jobb funnits några gånger.

 

[Kiwifrukt]

Om jag stör mig på någon på t ex jobbet/skolan försöker jag undvika personen så gott det går, men förstås bete mig civiliserat om vi av någon anledning måste prata. Ser ingen anledning till att skapa en konflikt eller överhuvudtaget ens ta initiativ till en dialog med någon jag lika gärna kan ignorera. Under denna termin har jag haft just en sådan tjej, som från början var ett kul tillskott i vår vänskapskrets men sedan satt sig i klistret genom att vara rejält taskig mot flera av oss i olika situationer. Droppen kom när hon vräkte ur sig att jag fick skylla mig själv som blev hemlös, för att jag till slut lämnade ett hem där jag blev psykiskt misshandlad...

Jag måste också erkänna att jag kan snacka en del skit om vissa. Förstås enbart till några få utvalda och aldrig något jag inte skulle kunna stå för om personen faktiskt skulle få reda på det. Om jag ska vara ärlig tycker jag faktiskt att det är hälsosamt att snacka lite skit, med måtta alltså. Det är nödvändigt att ventilera och enligt mig är det bättre än att bli passivt aggressiv och hålla saker inne tills det "ruttnar" inom en. För mig är det ett sätt att få ut det och sedan börja gå vidare, istället för att låta tankarna börja gro i huvudet och göra mig bitter.

Spinner vidare på detta, och det var också lite det som var en av frågorna i trådstarten. Vart går egentligen gränsen för skitprat? Om jag berättar för mamma att jag är döless på min kollega (obs! Nu är detta enbart ett exempel och vi behöver inte uppehålla oss vid henne mer!) så tycker jag inte det är skitprat riktigt. Men om jag och en annan (hypotetisk, påhittad person för att inte tjata mer om kollegan) pratar om hur puckad vi tycker att person x i stallet är, då känns det mycket mindre okej. Vad anser ni?

 

[Bison]

Vi kan för all del även vända på det. Någon kanske har en solskenshistoria där ni inte alls gillat en person först, men som ni sen kommit bra överens med?

Jag avskydde en kollega i över ett halvår. Tyckte han var en dryg jävel som bara gled runt och tyckte han var så himla snygg och bra.
Sen jobbade vi ihop ganska mycket, lärde känna varandra och blev vänner. Nu, sex år senare är han en av mina närmaste vänner.

På ursprungsfrågan så är jag vän även privat med flera kollegor så vi pratar ibland om andra kollegor.

 

[Jenka]

Spinner vidare på detta, och det var också lite det som var en av frågorna i trådstarten. Vart går egentligen gränsen för skitprat? Om jag berättar för mamma att jag är döless på min kollega (obs! Nu är detta enbart ett exempel och vi behöver inte uppehålla oss vid henne mer!) så tycker jag inte det är skitprat riktigt. Men om jag och en annan (hypotetisk, påhittad person för att inte tjata mer om kollegan) pratar om hur puckad vi tycker att person x i stallet är, då känns det mycket mindre okej. Vad anser ni?

Jag kan vräka ur mig till min sambo eller enstaka nära vänner som inte har med saken att göra. Att ta det med andra som har en relation till personen ifråga känns mindre okej om det inte ska tillföra något konstruktivt.

 

[Jenka]

Sen tänker jag också att det är skillnad att diskutera ett problem, tex kring arbetsmiljö eller att ta upp problem med kollega med närmsta chef, än om det "bara" handlar om personkemi.

 

[spinxx]

Vart går egentligen gränsen för skitprat?

I min värld är skitsnack allt som kommer ur din mun, som du inte kan kan säga direkt till personen i fråga.
När jag ventilerar om störiga personer är det skall det förhelaktigsvis vara så att denna person redan vet min åsikt. Att vi inte är överens, att jag inte uppskattar det som hänt etc. etc. eftersom jag varit ärlig direkt är konflikten uppstått.

Håller också med @Jenka om att man givetvis är restriktiv med vad som sägs till de personer som har någon form av relation med personen i fråga. Jag kan t.ex. spy galla över en kollega hemma vid matbordet. OBS! men det är då fortfarande att snacka skit!

 

[vallhund]

Jag har behövt säga ifrån tre ggr till tre olika personer, jag var arbetsledare på psykavdelning nattetid Den första hade jag ett samtal med, han gick på prov i tre månader , var inte utbildad skötare. Han pratade för mycket o förklarade saker när vi tittade på TV t ex, han hade inte så stort umgänge här, hans fru var finska o arbetade i Helsingfors, på den tiden var vi bara veckolediga var 12e vecka så han träffade inte sina tre barn så ofta. Han ändrade stil o blev min bästa vän under flera år innan han flyttade hem igen. En kollega uttrykte det som att vi gjorde allt utom att äta från samma talrik. Jag kunde tänka mig ett kk förhållande, men han var troende katolik.
Den andra personen som jag hade ett snack med gillade inte mig, han hade blivit anställd direkt av avdelningsföreståndaren, nybakad mentalskötare, han sa upp sig när han fick arbete inom kriminalvården, med hans fyrkantiga sätt passade han mycket bättre där.
Med den tredje personen var det knepigare, han var utbildad, i min ålder ungefär o hade arbetat på Beckomberga i många år, jag o den andra skötaren försökte prata med honom, men han skylde ifrån sig o tyckte att vi frös ut honom o berättade alla fel vi gjort nån gång i tiden. Problemet var att när vi larmade o tvingades bälta patienter så var han nästan alltid inblandad. Jag pratade med chefen som kallade till möte med hela nattgänget samt klinikchefen. Han blev omplacerad till dagtid o efter någon månad fick han omplaceras till arkivtjänst, mycket sorglig historia, han kunde absolut inte ta in sin del i konflikter med patienter. Sso blev han helt sjukskriven och jag vet inte hur det gick för honom.

 

[Görel]

Det är en svår balansgång, hur mycket man säger och till vem. För några år sedan började jag på en arbetsplats där det visade sig att arbetsledaren inte fungerade. Jag trodde först att det var mig det var fel på som inte förstod vad människan menade och att det var för att jag inte hängde med som saker blev surrealistiskt ologiskt. Efter ett par månader blev det så hemskt att jag spydde på jobbet.
Då säger en kollega något, minns ej vad, som får mig att förstå att både kollegor i arbetsgruppen och utanför den länge hade sett att arbetsledaren inte fungerade. För mig betydde det att jag inte var ensam och att jag inte behövde känna mig utsatt, personen gjorde inte som den gjorde av elakhet mot mig utan det var personen som inte fungerade.

Tyvärr tog det mycket lång tid innan arbetsledningen lyssnade på oss, istället försökte man lägga på oss att det var vårat fel. Första gången det hände var innan jag insett att alla andra delade min upplevelse av arbetsledaren, och jag hade aldrig under mitt 25-åriga arbetsliv känt mig så utsatt. Därför kan man inte vara kategorisk och säga att man alltid ska prata med personen själv i fråga o s v, det kan slå tillbaka mot en och göra situationen ännu värre.

 

[Kiwifrukt]

I min värld är skitsnack allt som kommer ur din mun, som du inte kan kan säga direkt till personen i fråga.
När jag ventilerar om störiga personer är det skall det förhelaktigsvis vara så att denna person redan vet min åsikt. Att vi inte är överens, att jag inte uppskattar det som hänt etc. etc. eftersom jag varit ärlig direkt är konflikten uppstått.

Håller också med @Jenka om att man givetvis är restriktiv med vad som sägs till de personer som har någon form av relation med personen i fråga. Jag kan t.ex. spy galla över en kollega hemma vid matbordet. OBS! men det är då fortfarande att snacka skit!

Är det att prata skit om jag hemma vid matbordet säger till mamma/sambo/en vän att en kollega (eller för all del någon annan, en stallkompis eller vad som helst) har gjort x mot mig idag och då blev jag arg/ledsen/sårad? Jag anklagar alltså inte dig, utan jag tänker mer om allt (negativt) man säger om en annan människa är skitprat, även om det är sant?

 

[Kiwifrukt]

Det är en svår balansgång, hur mycket man säger och till vem. För några år sedan började jag på en arbetsplats där det visade sig att arbetsledaren inte fungerade. Jag trodde först att det var mig det var fel på som inte förstod vad människan menade och att det var för att jag inte hängde med som saker blev surrealistiskt ologiskt. Efter ett par månader blev det så hemskt att jag spydde på jobbet.
Då säger en kollega något, minns ej vad, som får mig att förstå att både kollegor i arbetsgruppen och utanför den länge hade sett att arbetsledaren inte fungerade. För mig betydde det att jag inte var ensam och att jag inte behövde känna mig utsatt, personen gjorde inte som den gjorde av elakhet mot mig utan det var personen som inte fungerade.

Tyvärr tog det mycket lång tid innan arbetsledningen lyssnade på oss, istället försökte man lägga på oss att det var vårat fel. Första gången det hände var innan jag insett att alla andra delade min upplevelse av arbetsledaren, och jag hade aldrig under mitt 25-åriga arbetsliv känt mig så utsatt. Därför kan man inte vara kategorisk och säga att man alltid ska prata med personen själv i fråga o s v, det kan slå tillbaka mot en och göra situationen ännu värre.

Det är sant! Om en person är på dig och enbart dig hela tiden, så börjar ju du till slut fundera på om det är du som gör fel. En kollega till mig på min förra arbetsplats hade det så, en person var på hen hela tiden och var hyfsat trevlig mot oss andra. Hen funderade länge på om det var hen som var problemet, tills hen vågade ta upp det med övriga gruppen och fick stöd.

 

[Myzan87]

Vid det fåtal tillfällen då det inte fungerat perfekt mellan mig och kollegor, då har jag enbart nämnt det om det på något vis varit så att den andres jobb påverkar mitt. Framförallt när jag var helt ny och de som skulle hjälpa mig ibland gjorde det på ett felaktigt sätt, då berättade jag (när chefen frågat hur det gått) så neutralt och sakligt som möjligt precis hur jag upplevt situationen.

När det varit annat som stört, tex att kollega inte verkat jobba ordentligt (vilket har hänt), då har jag litat på att det märks och att ledningen tar hand om det på ett korrekt sätt. Hittills har det fungerat utmärkt, men så har jag också märkt att vi har en fantastiskt bra chef, duktiga kollegor och de som har mest ansvar när chefen inte är på plats verkar vara precis rätt personer på rätt arbetsuppgifter. Det är sådant som gör att jag stortrivs och verkligen litar på kollegorna, och eftersom jag gör det så kan jag också lättare ha överseende med saker som inte fungerar perfekt. Visst finns det någon enstaka kollega som det inte klickar med alls, men då minimerar jag kontakten med kollega och ser till att hålla allt sakligt och proffsigt när vi behöver ha kontakt av någon anledning. Övrig tid pratar jag med favoritkollegorna, eller ingen alls (beroende på arbetsuppgift).

Om jag på nuvarande jobb hade hamnat i en situation då jag inte klarat av någon ny kollega, då hade jag om möjligt tagit upp det med aktuell kollega, därefter med någon högre uppsatt om det inte hjälpt. Förutsatt nu att det inte var mina egna hjärnspöken som ställde till det. Om jag tex är rädd att kollegas beteende på jobbet ska förstärka egen telefonskräck, då hade jag verkligen försökt bortse från kollega och jobbat för fullt på telefonskräcken på egen hand, eller med hjälp av psykolog.

Så önskar jag att min arbetsplats skulle vara - att chefen har öga för hur gruppen fungerar. På mitt jobb så slängs det bara in personer för att stolen ska va upptagen. Folk brukar sällan bara kvar särskilt länge. Exempelvis har det varit 5 arbetsledare på 6 år på min position.. och det senaste året är ca 75-80% av tjänstemännen helt nya på sina positioner eller inom företaget.

 

[Red_Chili]

Så önskar jag att min arbetsplats skulle vara - att chefen har öga för hur gruppen fungerar. På mitt jobb så slängs det bara in personer för att stolen ska va upptagen. Folk brukar sällan bara kvar särskilt länge. Exempelvis har det varit 5 arbetsledare på 6 år på min position.. och det senaste året är ca 75-80% av tjänstemännen helt nya på sina positioner eller inom företaget.

Jösses.
Min chef har (om jag förstått det rätt) arbetat hos oss i 2-3 år, innan det så har han jobbat upp sig från "grunden" inom företaget på närliggande ort, vilket gör att han har mycket god koll på hur det faktiskt är att jobba där och han själv hjälper ibland till med våra vanliga uppgifter vid personalbrist. Sedan finns det några få som har extraansvar på arbetsplatsen. De har också jobbat där länge. Jag själv har bara jobbat i två månader, men när jag pratar med kollegorna låter det som att ungefär hälften har jobbat åtminstone 3-4 år, vissa betydligt mer. Sedan är vissa deltidsanställda, vissa jobbar bara lite kort ibland (nu har det tex varit en student som jobbat extra då och då), men alla kan allas arbetsuppgifter och samarbetar bra. För mig känns det väldigt tryggt.

 

[Görel]

Det är sant! Om en person är på dig och enbart dig hela tiden, så börjar ju du till slut fundera på om det är du som gör fel. En kollega till mig på min förra arbetsplats hade det så, en person var på hen hela tiden och var hyfsat trevlig mot oss andra. Hen funderade länge på om det var hen som var problemet, tills hen vågade ta upp det med övriga gruppen och fick stöd.

Just i det här fallet var ingen på någon, men svaren man fick från arbetsledaren var obegripliga, med medföljande irritation när man inte gjort som denne förväntat sig. Eller att denne sa något vid ett tillfälle och sedan totalt förnekade vid nästa tillfälle att denne sagt något sådant. Eller att denne totalt missförstått något man sagt till denne, skvallrade vidare allt vi i gruppen sa till chefen över, som sedan gick på oss för något som inte stämde.
Det tog ett tag att se mönstret, att personen inte kunde jobbet med försökte upprätthålla en illusion av att kunna det, och därför svamlade med mera.

 

[spinxx]

Är det att prata skit om jag hemma vid matbordet säger till mamma/sambo/en vän att en kollega (eller för all del någon annan, en stallkompis eller vad som helst) har gjort x mot mig idag och då blev jag arg/ledsen/sårad? Jag anklagar alltså inte dig, utan jag tänker mer om allt (negativt) man säger om en annan människa är skitprat, även om det är sant?

Ja, det tycker jag. Men det är i mina ögon förlåtet att prata skit om personer i helt skilda och inre kretsar. Alltså om kollegor med din familj, eller om en stallkompis med kollegor.

Jag står fast vid att jag tycker att det är skitsnack så fort du säger sådant som du inte skulle våga säga rakt i ansiktet på personen i fråga.

Om det är sant att personen betett sig på ett eller annat sätt avgör inte du.
Du kan bara avgöra hur du upplevt situationen.
Därför kan du heller inte legitimera ditt skitsnack eller skylla på att det är ok att prata illa om personen bara för att du tycker att det du säger är sant.