Hur många dagar lämna 5,5 åring...

[Badger]

Min dotters farmor och hennes särbo (farfar) vill ta med min dotter utomlands ca en vecka (5-6 dagar). Dottern är 5,5 år.

Hon har tidigare bara varit borta från oss ett dygn. Hon har dålig koll på tid och rum. Är en ganska orolig själ stundvis. Starkt trygghetsbehov.

Jag tycker det är för många dagar. Min man tycker jag är negativ.

Hur skulle ni ha resonerat?

Jag tycker inte det är "för många dagar" i allmänhet bara rakt av. Om föräldrarna hade tyckt att det lät som en bra idé.

Och jag troor att vår femåring var en vecka med mormor i Skåne när han var fem och några månader, han har varit det i två eller tre somrar nu och är sju (så antingen var han fem eller sex första gången). Samtidigt så var han bara borta max tre dagar i taget ganska länge. Det märks lite när han kom tillbaka när han var yngre och fortfarande att han varit borta och han var ändå väldigt van vid att vara hos mormor över natten och hos farmor tre dagar i taget (flera gånger om året lånar hon honom). Jag åkte dit med honom, var där en vecka och åkte hem (varning för gråt vid avsked ojoj nu i år gällde lite serietidningsmutor...) och han har varit i trakten varje sommar sedan han var baby.

Men jag hade nog hellre tyckt att det var roligare att prova med tre dagar först och veta att det gick superbra, det visste ju vi. För en vecka är ganska länge. Så om det är i sommar har ni hela våren på er att låna ut henne två dagar, tre dagar, fyra dagar för ökad trygghet hos dem och hos henne i allmänhet.

Det som talar emot är nog helt enkelt
Bara varit borta en natt tidigare.
Inte bott hos på den platsen tidigare.
Inte rest med flyg tidigare?

 

[Badger]

Barnets bästa kompis hade inte lika lätt. Och en gång hade vi ett par lågstadiekamrater hemma hos oss för att sova över. En av dem fick akut hemlängtan och föräldrarna fick komma på natten och hämta.
.

Det behöver inte ha någon koppling alls När jag var 8 hade jag varit flera veckor med farmor och mormor på somrarna och med olika farbröder och fastrar osv. Men jag fick ändå akut hemlängtan på natten när jag sov över första gången hos en kompis och blev hämtad. Det är en helt annan sak med släktingar liksom alla släktingar beter sig lite likadant på något vis.

 

[LadyCovergirl]

Min dotter har sedan två års ålder varit hos sin mormor och morfar en vecka per sommar. Hon har hittills, vid snart sju års ålder, inte farit illa av det.
Så vore det jag hade jag utan problem sagt ja. I ert fall hade jag valt att börja träna redan nu.

 

[hastflicka]

Min dotter har sedan två års ålder varit hos sin mormor och morfar en vecka per sommar. Hon har hittills, vid snart sju års ålder, inte farit illa av det.
Så vore det jag hade jag utan problem sagt ja. I ert fall hade jag valt att börja träna redan nu.

Alla tre av mina barn sov over hos farmor/farfar, mormor/morfar ... fran innan de var 2 ar gamla. Det langsta nagon var borta nar de var under tva var den yngste som var hos en kompis i 10-12 dagar. Ingen har tagit skada och alla tre ar mycket sjalvstandiga och independent.
Jag skulle ocksa borja trana nu

 

[hastflicka]

<snip>
Det som talar emot är nog helt enkelt
Bara varit borta en natt tidigare.
Inte bott hos på den platsen tidigare.
Inte rest med flyg tidigare?

Fast, att barnet inte rest med flyg innan talar val inte emot att hon far aka? Da vi alltid flugit mycket har vi fran forsta borjan gjort flygresan "spannande" och rolig ... mina barn alskade att flyga anda tills de blev tonaringar och inte fick flyga sjalva utan var tvungna att aka som "minors" nar vi inte var med.
Det enda jag ser som "talar emot" ar att hon bara varit borta en natt innan. De bohover borja trana pa hur roligt det ar att vara borta nagra dagar redan nu.

Jag minns hur vansinnigt roligt det var som barn att vara hos mormor och morfar hela sommarlovet fran 3-4 ars alder. Och hur vansinnigt roligt det var att komma hem igen.

 

[LadyCovergirl]

Alla tre av mina barn sov over hos farmor/farfar, mormor/morfar ... fran innan de var 2 ar gamla. Det langsta nagon var borta nar de var under tva var den yngste som var hos en kompis i 10-12 dagar. Ingen har tagit skada och alla tre ar mycket sjalvstandiga och independent.
Jag skulle ocksa borja trana nu

Min dotter har sovit över hos ganska många vänner och släktingar, sen unga år, men enstaka nätter hos just mormor och morfar är svårt beroende på avståndet dit
Hos mer närboende personer var det lättare att sova över en helg eller så

 

[Korekatten]

Jag tycker inte det är "för många dagar" i allmänhet bara rakt av. Om föräldrarna hade tyckt att det lät som en bra idé.

Och jag troor att vår femåring var en vecka med mormor i Skåne när han var fem och några månader, han har varit det i två eller tre somrar nu och är sju (så antingen var han fem eller sex första gången). Samtidigt så var han bara borta max tre dagar i taget ganska länge. Det märks lite när han kom tillbaka när han var yngre och fortfarande att han varit borta och han var ändå väldigt van vid att vara hos mormor över natten och hos farmor tre dagar i taget (flera gånger om året lånar hon honom). Jag åkte dit med honom, var där en vecka och åkte hem (varning för gråt vid avsked ojoj nu i år gällde lite serietidningsmutor...) och han har varit i trakten varje sommar sedan han var baby.

Men jag hade nog hellre tyckt att det var roligare att prova med tre dagar först och veta att det gick superbra, det visste ju vi. För en vecka är ganska länge. Så om det är i sommar har ni hela våren på er att låna ut henne två dagar, tre dagar, fyra dagar för ökad trygghet hos dem och hos henne i allmänhet.

Det som talar emot är nog helt enkelt
Bara varit borta en natt tidigare.
Inte bott hos på den platsen tidigare.
Inte rest med flyg tidigare?

Hon har bott på platsen dit de ska åka några gånger innan (hos släktingar utomlands), även åkt flygplan ganska många gånger. Så det är nog lugnt.

Har bollat över till Farmorn nu, att de får träna en runda innan de bestämmer sig. Så att både de och dottern förstår mer vad det innebär att vara med varandra utan oss i flera dagar. Får se vad de hinner med i vår helt enkelt.

 

[Korekatten]

Vad är det som säger att det är föräldrarnas separationsångest som skulle begränsa? Vad som är förefaller roligt i teorin behöver inte vara lika roligt i praktiken. Jag tycker inte att man kan förvänta sig att ett så litet barn på förhand ska kunna föreställa sig vad det kan innebära känslomässigt att vara utomlands en vecka utan föräldrarna.

Om föräldern tvekar och barnet vill tänker jag att det kan vara lämpligt att testa färre dagar till att börja med, inte gå all in bara för att barnet vill i stunden.

Tänker samma som du!

 

[Petruska]

Jag hade sagt ja om barnet säger ja. Jag hade uppmuntrat barnet att säga ja. Jag hade tagit för givet att far-/morföräldrar kan hantera om barnet skulle få lite hemlängtan nån gång.

 

[Petruska]

Vad är det som säger att det är föräldrarnas separationsångest som skulle begränsa? Vad som är förefaller roligt i teorin behöver inte vara lika roligt i praktiken. Jag tycker inte att man kan förvänta sig att ett så litet barn på förhand ska kunna föreställa sig vad det kan innebära känslomässigt att vara utomlands en vecka utan föräldrarna.

Om föräldern tvekar och barnet vill tänker jag att det kan vara lämpligt att testa färre dagar till att börja med, inte gå all in bara för att barnet vill i stunden.

Men vad är det närmare bestämt som gör frågan så stor? Vad är det som kan hända?

 

[Killaloe]

Vad är det som säger att det är föräldrarnas separationsångest som skulle begränsa?

Antar att det är inlägg som dessa som kan tolkas som om föräldrarna begränsar pga sin egna separationsångest

Jag skulle inte gjort det. Mina tva äldsta är 7 och snart 9, dom hade säkert klarat det bra men inte jag. Skulle inte vilja att dom akte iväg en vecka med deras pappa heller, inte för att jag inte litar pa honom utan för att jag skulle saknat dom alldeles för mkt.

Det var iaf vad jag tänkte på när jag läste @Wingates inlägg eftersom jag tänkte i ungefär samma banor.

 

[hastflicka]

Jag hade sagt ja om barnet säger ja. Jag hade uppmuntrat barnet att säga ja. Jag hade tagit för givet att far-/morföräldrar kan hantera om barnet skulle få lite hemlängtan nån gång.

Precis. Jag skulle ha pratat med barnet om hur ROLIGT det sakert kommer att bli ... och vad barnet kan gora dit de aker ... och hur ROLIGT det blir nar barnet kommer hem och berattar allt roligt de haft.
I dagens lage med facetime, messenger, eller hangout ar det ju sa oandligt mycket lattare att halla kontakt. Man ser varandra och kan vara supportive aven pa avstand.

 

[Sedna]

Antar att det är inlägg som dessa som kan tolkas som om föräldrarna begränsar pga sin egna separationsångest



Det var iaf vad jag tänkte på när jag läste @Wingates inlägg eftersom jag tänkte i ungefär samma banor.

Aha. Jag trodde det riktades till TS eftersom det var TS som blev rådd, det antog jag i alla fall.

Men ja, håller med i sak. Konstigt att säga nej bara pga förälderns separationsångest, men finns det tveksamheter till följd av barnets karaktär (som TS framhåller) är läget lite annorlunda tycker jag.

 

[Korekatten]

Men vad är det närmare bestämt som gör frågan så stor? Vad är det som kan hända?

Jag tänker att det realistiska värsta som kan hända är att min dotter längtar hem hela tiden, mest är fylld av oro och inte kan slappna av. (Och jag vet faktiskt inte om Farmor och ”farfar” känner sig helt trygg i detta - Hon kan få vad som upplevs av mig och hennes pappa som ”panikångest”. Då hjälper inte lite avledning som är Farmor och ”farfars” enda verktyg.

Så det värsta vore väl att hon inte vill åka igen, om upplevelsen blir för negativ. Därför tror jag att det är bättre att hon övar/prova så alla parter är mer förberedda.

 

[Korekatten]

Precis. Jag skulle ha pratat med barnet om hur ROLIGT det sakert kommer att bli ... och vad barnet kan gora dit de aker ... och hur ROLIGT det blir nar barnet kommer hem och berattar allt roligt de haft.
I dagens lage med facetime, messenger, eller hangout ar det ju sa oandligt mycket lattare att halla kontakt. Man ser varandra och kan vara supportive aven pa avstand.

Senast vi var där var hemresan det roligaste tyckte dottern. Och jag förstår henne, för hon känner inte dessa släktingar speciellt bra (hon blir superblyg och osäker när hon träffar dem) några är hon t om rädd för. Och eftersom hon inte pratar samma språk som dem, blir det svårt att mötas.
Ska hon ha en bra upplevelse där nere så måste man ta med henne runt på olika saker och verkligen ge henne tid och uppmärksamhet, få henne engagerad i saker.

 

[Mabuse]

Min dotters farmor och hennes särbo (farfar) vill ta med min dotter utomlands ca en vecka (5-6 dagar). Dottern är 5,5 år.

Hon har tidigare bara varit borta från oss ett dygn. Hon har dålig koll på tid och rum. Är en ganska orolig själ stundvis. Starkt trygghetsbehov.

Jag tycker det är för många dagar. Min man tycker jag är negativ.

Hur skulle ni ha resonerat?

Jag skulle sagt nej eftersom barnet bara varit hemifrån enstaka dagar tidigare, det blir för stort hopp. Mina barn var hos mina föräldrar en vecka i den åldern, men då har de övernattat där sedan de var ett, och vi har successivt ökat på dagarna.

 

[Sol]

Det beror ju helt på barnet. I ditt fall låter det som att barnet behöver få vänja sig vid att vara borta fler dagar innan det blir aktuellt.

Mina barn är väldigt olika. Äldsta åkte iväg med farmor, farfar och mormot utan oss föräldrar under 2 veckor från 3 års ålder utan några problem. Yngsta är inte alls likadan, hon tyckte det var jättejobbigt att vara borta från oss föräldrar i 2 veckor när hon var i samma ålder.

 

[Badger]

Fast, att barnet inte rest med flyg innan talar val inte emot att hon far aka? Da vi alltid flugit mycket har vi fran forsta borjan gjort flygresan "spannande" och rolig ... mina barn alskade att flyga anda tills de blev tonaringar och inte fick flyga sjalva utan var tvungna att aka som "minors" nar vi inte var med.
Det enda jag ser som "talar emot" ar att hon bara varit borta en natt innan. De bohover borja trana pa hur roligt det ar att vara borta nagra dagar redan nu.

Jag minns hur vansinnigt roligt det var som barn att vara hos mormor och morfar hela sommarlovet fran 3-4 ars alder. Och hur vansinnigt roligt det var att komma hem igen.

Talar emot är ju inte samma sak som "inte får åka", utan just talar emot om man är orolig och vill fundera över en sak. Sedan när man funderat kan man komma fram till att det inte är ett problem.

Men vissa kanske föreställer sig att även flygresor som man bestämt att barnen ska tycka är spännande och roliga görs första gången med föräldrarna, vad vet jag.
(inte för att jag direkt känner någon som skulle fokusera på att göra den läskig och hemsk iofs )

Vad var det för fel på att flyga som "minor" när ni inte var med? Var det pinsamt? Jag åkte själv med flyg från när jag var sju och man överlever att bli postad som ett brev också, och om det är pinsamt när man är 14 eller vad det var sista året, så kunde man trösta sig med att få åka liten bil inne på terminalen till utcheckningen. Eller menar du att flygbolagen inte låter dem åka själva efter 15? (men de fick innan?)

 

[hastflicka]

Talar emot är ju inte samma sak som "inte får åka", utan just talar emot om man är orolig och vill fundera över en sak. Sedan när man funderat kan man komma fram till att det inte är ett problem.

Men vissa kanske föreställer sig att även flygresor som man bestämt att barnen ska tycka är spännande och roliga görs första gången med föräldrarna, vad vet jag.
(inte för att jag direkt känner någon som skulle fokusera på att göra den läskig och hemsk iofs )

Vad var det för fel på att flyga som "minor" när ni inte var med? Var det pinsamt? Jag åkte själv med flyg från när jag var sju och man överlever att bli postad som ett brev också, och om det är pinsamt när man är 14 eller vad det var sista året, så kunde man trösta sig med att få åka liten bil inne på terminalen till utcheckningen. Eller menar du att flygbolagen inte låter dem åka själva efter 15? (men de fick innan?)

Precis som du skrev sa tyckte mina tonaringar att det var oerhort pinsamt att aka som "minor" efter de var 11-12. De hade alltid byten pa olika flygplatser runt varlden sa det blev manga timmars sittande vid gaten och vanta pa att fa borda.
Sjalv tyckte jag att det var en sadan lattnad ... och precis som jag misstankte nar de var minors sa var det manga ganger de nastan missade plan (och ett par ganger nar de faktiskt gjorde det) nar de antligen blev gammla nog att ha sitt eget pass och aka sjalva.

 

[tanten]

Fast, att barnet inte rest med flyg innan talar val inte emot att hon far aka? Da vi alltid flugit mycket har vi fran forsta borjan gjort flygresan "spannande" och rolig ... mina barn alskade att flyga anda tills de blev tonaringar och inte fick flyga sjalva utan var tvungna att aka som "minors" nar vi inte var med.

När barnet var 4 flög vi till skåne för att ta emot Elitplakett för ett av våra ston. Bokade fint hotell och gjorde en minisemester av det.

Vi klev ombord och puttade barnet mot fönsterplatsen. Jag försökte börja förklara för barnet men hen tog ingen notis om mig. Istället tog hen upp tidningen från fickan framför, la det ena benet över det andra och började bläddra.

Starten sa hen jaha om , likaså landningen.
Bästa på resan var att det fanns ett badkar i badrummet på hotellet. Vi hade ju bara bastu och dusch...