Min tanke är, nu när du säger att det är tonåringar är att faktiskt fråga hur dom känner och tänker samt hur dom är som individer och går ihop. Jag och min syster skulle aldrig ha kunnat dela rum... Dels för att vi är som dag och natt och vi fungerade bra ihop, när vi fick välja att umgås med varandra, men att bli ihop tvingade var ingen hit.. Ändå skiljer det 1,5år mellan oss...
Jag hade absolut inte kunnat dela rum då jag behöver mycket egen tid och vill kunna dra mig undan och vara helt själv...
Tänker även på åldersskillnaden? Hur stort är det mellan barnen? I tonåren händer det en hel del och jag har svårt att se att en 15-åring kommer vilja dela med småsyskon på 12/13...
Min bonus delar rum med sin lillebror hos sin mamma. Syskonen tycker mycket om varandra, MEN bonusen behöver mycket egen tid och vill leka/pyssla själv utan att bli störd. Hon upplever att hon aldrig får vara ifred och alltid måste ta hänsyn till vad lillebror vill göra. Det är mycket tjaffs och tårar där mellan varven....
Annars tycker jag att det är en enormt bra idé! Man får prioritera, vad tycker jag/vi är viktigt? Mätta mun efter matsäck helt enkelt.
Har barnen mycket aktiviteter, trivs ihop ect så lär det ju gå, men som sagt, barnen är ju tillräckligt stora för att kunna bestämma själva (Y)
Kan även gå tillbaka till mig själv i tonåren när det var en del fester och liknande. Jag hade väldigt sällan kompisar hemma, (egentligen av flera anledningar,) men jag kände ofta att jag stod i "skuld" till mina kompisar, för att jag aldrig kunde bjuda över dom men jag vart bjuden till dom och deras familjer. Jag tänker att bor ni väldigt trångt så kanske barn med kompisar inte riktigt får plats hos er?
. Såhär ser det ut, båda sovrum ser likadana ut. 
