Hur länge orkar man?

[Kithara]

Hej!

Jag har ägt mitt sto i ca 4,5 år och i fredags fick vi det tredje stora bakslaget under dessa år. Hon har varit konvalescent under halva den tiden varav två allvarliga skador. Den senaste skadan resulterade i 6 månaders boxvila och lååång rehabilitering. Hon har nu varit fullt igång i ca fem månader varav den sista har jag börjat sätta mer press på form och arbete. Så helt plötsligt blir hon halt hö fram, åker in på klinik och tillbringar en heldag där. röntgat alla ben och behandlat dem. Problemet kommer från hö bak som orsakade den långa boxvilan. Nu är det tre veckors väntan med sjukhage och 30 min promenad för hand innan vi ens kan få en prognos. Pålagringar hö bak och även ett fynd av lös benbit eller förkalkning. Fram är inget jag oroar mig för då det ändå såg ok ut men även vä bak har lite pålagringar.

Känner mig helt uppgiven då varken jag eller hästen orkar med en lång konvalescens igen. Hon mådde fruktansvärt dåligt under den senaste och jag har lovat henne att aldrig mer behöva ha det så. Har aldrig haft en häst med pålagringar innan men de jag pratat med säger alla olika, att deras häst kunde ridas som vanligt medan andra menar att de aldrig kan ridas fullt ut igen.
Även ekonomin har tyvärr blivit ett problem då alla sparpengar tog slut under det 1,5 år som hon behandlades senast. Jag känner mig helt villrådig och går kanske händelserna i förväg eftersom vi inte ens vet hur hon svarar på behandlingen. Vad gör man i en sådan här situation?

 

[Blandrastik]

Hur länge man orkar kan du ju bara själv säga. Jag tror att viktigast för dig är en veterinär som du har en bra kommunikation med. Där man kan komma till slutsatsen att "nu finns det inte mer att göra". Sen är det frågan om vad försäkringsbolaget säger.

 

[Lovisaleonora]

Jag har några begränsningar vad gäller konvalescenter. Inte multisjuka (d v s fler problem samtidigt). Inte unga med dåliga prognos. Inte försöka rehabilitera om de inte kan få ett värdigt hästliv (kan de inte ens gå i hagen på bete utan att få/ha ont får de vandra vidare). Inte hur många behandlingsförsök som helst för samma åkomma (max tre för min personliga del).

Var man drar sin personliga gräns är personligt, men hade jag känt som du hade jag faktiskt avslutat. Hästen mår inte bra, du mår inte bra. Röntgenfynd kommer inte att försvinna, och då är det snarare en fråga hur mycket behandling, tid och pengar man ska ge det innan man ger upp. Jag hade gett upp nu hellre än senare.

Däremot får du vara beredd på att försäkringsbolaget inte betalar ut livvärde om du inte får en utdömning.

 

[Kithara]

Tack för era svar. Jag tänker precis som du @Lovisaleonora och efter den förra skadan ( där jag var på väg att ge upp flera gånger ) har jag lovat både hästen och mig själv att ingen mer boxvila eller sjukhagar. Kan hon inte ridas "fullt ut" ser jag inte heller det som ett värdigt hästliv. Hon älskar att jobba och att få komma ut på långa galopper i skogen.

Nej det är klart med försäkringsbolaget men det är inget som jag ser som en viktig del av beslutet. Tankarna som ligger och gnager hela tiden nu dock är Tänk om man väljer fel! Tänk om hon får 50/50 chans att bli bra, hur ska man då välja!?

 

[fred]

För mig brukar det oftast vara ganska klart ,när hästen inte mår bra vilket mina hästar har varit väldigt tydliga med. Sen håller jag med Lovisaleonora,inga unga hästar med tveksamma prognoser ,inga långa boxvilor eller större bukingrepp. För min del hade jag nog gett upp i ditt fall. Jag är ju av den bestämda åskten att döda hästar lider inte ,bara jag som står med sorgen. Lycka till och hoppas du slipper fatta det tråkigaste beslutet avall

 

[Lovisaleonora]

Tänk om hon får 50/50 chans att bli bra, hur ska man då välja!?

På tok för dåliga odds för mig.

 

[Lavinia]

Hej!

Min erfarenhet är att man orkar ungefär tills man lägger en tråd på Buke och frågar hur länge man orkar. Hade det varit jag hade jag väntat till återbesöket för att få en bättre prognos, samt vid återbesöket tagit upp mina funderingar med vet.

/Lavinia

 

[pemi]

Det beror ju på prognosen och hur mycket olika problem det finns. Min valack (7år och egen uppfödning) har haft två ordentliga skador (olika ben) och totalt stått på box 8 månader. Har efter detta även haft ett lindrigt fånganfall. Han har fått många chanser men då är inga av skadorna ridrelaterade utan har skett i hagen pga yttre våld. Hans mamma däremot hade flera faktorer som spelade in, flera var ridrelaterade men någon även medfödd (detta visste jag inte innan jag tog föl på henne tyvärr), hennes hälta kom tillbaka direkt och då hittades skador i både framben, bakben och rygg/SI-led. Hade väl kunnat prova att behandla någon mer gång men då hon for illa av vilan och prognosen var dålig fick hon somna in 10-år gammal. Jag tror egentligen man har bestämt sig när man börjar tänka i banorna hur länge man ska orka...

 

[tara]

Hej!

Jag har ägt mitt sto i ca 4,5 år och i fredags fick vi det tredje stora bakslaget under dessa år. Hon har varit konvalescent under halva den tiden varav två allvarliga skador. Den senaste skadan resulterade i 6 månaders boxvila och lååång rehabilitering. Hon har nu varit fullt igång i ca fem månader varav den sista har jag börjat sätta mer press på form och arbete. Så helt plötsligt blir hon halt hö fram, åker in på klinik och tillbringar en heldag där. röntgat alla ben och behandlat dem. Problemet kommer från hö bak som orsakade den långa boxvilan. Nu är det tre veckors väntan med sjukhage och 30 min promenad för hand innan vi ens kan få en prognos. Pålagringar hö bak och även ett fynd av lös benbit eller förkalkning. Fram är inget jag oroar mig för då det ändå såg ok ut men även vä bak har lite pålagringar.

Känner mig helt uppgiven då varken jag eller hästen orkar med en lång konvalescens igen. Hon mådde fruktansvärt dåligt under den senaste och jag har lovat henne att aldrig mer behöva ha det så. Har aldrig haft en häst med pålagringar innan men de jag pratat med säger alla olika, att deras häst kunde ridas som vanligt medan andra menar att de aldrig kan ridas fullt ut igen.
Även ekonomin har tyvärr blivit ett problem då alla sparpengar tog slut under det 1,5 år som hon behandlades senast. Jag känner mig helt villrådig och går kanske händelserna i förväg eftersom vi inte ens vet hur hon svarar på behandlingen. Vad gör man i en sådan här situation?

När det är tungt brukar jag tänka att käften full med digestivekex som man bara tuggar på. Tugga, tugga, tugga. Svårigheten är att släppa innehållet i käften när det går lättare. Jag kan inte hjälpa bara skriva ett symboliskt medhåll.

 

[stjarnfrugt]

Jag står med en häst som var konvalescent under i princip hela förra året. Nu kom vi igång igen strax före årsskiftet och nu började det krångla lite smått igen för en tid sedan. Eftersom jag vet att detta är följder av den primära skadan hon ådrog sig förra året, så kommer jag att vara ärlig med vet och inte ge det ett år till. Min häst är inte den där fromma som finner sig i att gå på halvfart, både hon och jag får ett helsike. Hon har heller inte en kropp som mår bra av att inte ridas igenom regelbundet och nån skogsmulle kommer hon aldrig kunna bli.
Nu har jag iofs en tilltro, just idag åtminstone, om att detta inte kommer bli några större bekymmer. Men visar det sig nu vid åb att det är på annat vis så kommer jag att göra en second opinion vid klinik och ser det tidskrävande ut, svårbehandlat eller begränsar hennes användningsområde då får hon galoppera vidare. För bådas skull. Jag är så oerhört trött på att kämpa med rehab och tyvärr har jag inte möjligheter att ha ett stall med ett gäng hästar att alternera mellan. Jag är för gammal för att rehabba den enda hästen jag har i evigheter, efter drygt 20 år som ryttare vill man ju gärna komma igång med tävlandet. Eller nåt.

Skulle min häst redan i grunden ha pålagringar odyl som jag vet kommer påverka henne då skulle jag inte ens behandla annat. Men det är ju jag och mitt fall.

 

[terrific]

Om du fått hästen utdömd, så låt den somna in. Skriver samma som fred - döda hästar lider inte!
Det finns MASSOR av fullt friska hästar till salu. Du kommer att hitta en ny, underbar häst om du vill det.

 

[tolksele]

Min ponny har fått nästan ett år på sig att bli bra (bara gått i hage) men kommer nu att strax få försvinna vidare.
Jag är glad att jag gav henne den extra tiden (tog 5-6 månader innan vi fick rätt diagnos) men det har varit ett rent helvete.

Skulle nog inte ställa av en häst en så lång tid igen. Stor skillnad om vet säger att hästen är tillbaka fullt efter ungefär ett år.. Men slutsumman är nog nej, jag hade gett upp. För hästens skull, för ekonomins skull, för att spara på mig själv.

 

[Kithara]

Tack för alla svar. Hade vi inte haft de andra skadorna med långa konvalescenser i bagaget hade jag nog inte tänkt såhär men någon gång får det vara nog. Planen nu är att umgås, mysa, promenera och bara vara med min fina häst i dessa tre veckor innan ÅB. Så får vi helt enkelt se vad vet säger. Som någon skrev, röntgenfynden kommer finnas kvar vare sig hon svarar på behandlingen eller inte. Och frågan kommer vara om hon håller för mer belastning än ut och lunka i skogen.

 

[Alexandra_W]

Man känner själv när man inte orkar längre. Innerst inne känner man det. Men det kan vara en process att så att säga komma dit och våga släppa fram hur man känner ens för sig själv.

Jag orkade i fyra år. Sen orkade jag inte mer. Ungefär samma scenario som dig, ett par riktigt långa konvalesenser, röntgenfynd osv. Flera bakslag, nya teorier och besked varje gång.

Sista vändan visste jag när jag åkte in att jag hade gett upp, jag ville inte mer. Jag vacklade lite då ursprungsproblemet faktiskt hittades, och kunde opereras. Med en äckligt lång konvalescens men god prognos. Men frågetecken för om resten av kroppen tagit för mycket stryk. Jag hade djävulsk ångest i flera veckor och velade fram och tillbaka.

Sen kände jag bara nej. Nej för hans skull, nej för min. Jag saknar honom så det gör ont, men jag har inte ångrat beslutet en enda sekund. Och det är först efteråt jag insåg vilken påfrestning det ändå varit i alla år, oron, hoppet, backslagen etc..

 

[Cilva]

Jag har avlivat två på grund av artros och precis som @Alexandra_W skriver är det först efteråt som jag märkte hur jobbigt det faktiskt var. Hur skönt det är att inte ständigt titta efter hälta, känna efter hälta, titta om den har svårt att lägga sig/ställa sig upp och så vidare. Andra gången var det lättare eftersom jag hade lite erfarenhet och visste att det kommer en dag när det inte går längre (även om jag visste det första gången tog det längre tid att faktiskt inse). Det är dock lika jobbigt varje gång men jag har alltid haft en eller två hästar kvar och efter ett tag har det kommit till en ny.

 

[Görel]

Jag skulle säga att det beror på hur prognosen ser ut, hur hästen mår och vilket liv hästen kommer att kunna få.

Jag är en envis typ som sällan ger mig. Mellan 2004 och 2005 var mitt sto halt i ett helt år. Hon fick aldrig någon ordentlig diagnos och mådde bra mentalt. Sen fick hon en helt annan skada som krävde massiv antibiotikabehandling och sedan blev hon frisk. Jag är glad idag att jag höll ut eftersom hästen nu är en frisk 25-åring.

Att jag stod ut berodde på att jag aldrig fick något definitivt besked. Hade man sagt till mig att hon led dygnet runt (hon var ohalt i skritt och markerade i trav) och att prognosen var osäker hade jag resonerat annorlunda. Min kärlek till hästen får inte gå före djurskyddet.

 

[Kithara]

Jag är också envis, under förra skadan ville en veterinär döma ut henne på plats men då hade vi kämpat så länge att jag ville få ett sista utlåtande från en ny vet. Hon lappade ihop henne och gav en helt ok prognos. Men nu funderar jag på hur mycket det har påverkat hennes kropp.