Presto
Trådstartare
Detta har jag funderat mycket på det senaste. Har själv en pojkvän sen 4år tillbaka, vi har våra duster emellanåt, men inte mer än så. Vi har inget vardagstjafs, diskuterar aldrig matlagning, disk, ekonomi m.m. Inget ämne vi undviker, men vi är helt överens. Men som sagt, ibland har vi våra duster, och då har jag svårt att komma till rätta igen. Säg att han gör något jag inte uppskattar, eller rent ur sagt något jag tycker är idiotiskt eller elakt. Det tar "lång" tid för mig att komma över det. Inget uttalat så, men har svårt att se charmen i honom och få tillbaka lusten, funderar på om han är den "rätta". Som tur är händer inte detta ofta.
Då tänker jag på andra. Jag vet ett par som inte kommer överens om ekonomin. Iallafall var varannan/tredje gång jag träffar dom tar hon upp hur orättvist uppdelad ekonomi dom har enligt henne, som att det ligger som ett täcke över förhållande. Hur kan hon samtidigt pussa på honom, vilja bo med honom, se en framtid ihop?? Jag fattar inte, detta har pågått i flera år.
Samma sak med ett annat par, dom ska munhuggas hela tiden. Han klankar ner på henne och hon på honom. Det är typ som att dom ska bevisa för varandra att dom är den bättre halvan, men inte genom att göra bra saker, utan att påpeka vad den andra gör dåligt. Helt öppet framför alla, jag vill inte veta hur dom låter när dom är själva. Hur kan man vilja ha det så? Sist berättade dom att dom planerade barn, jag hade snarare förväntat mig att dom skulle göra slut. Jag förstår verkligen inte, att dom någonstans däremellan ens kan tänker tanken att skaffa familj, kan kolla varandra i ögonen och säga att dom älskar varandra. Helt otänkbart för mig om jag hade tjafsat så med min pojkvän.
Ett tredje par. Han festar hela tiden och är ute med "grabbarna", hon är bara hemma. Inte för hon uppskattar egentid hemma, utan för hon kan inte vara med andra själv, när han är iväg på annat. Hon ringer och SMS:ar honom hela tiden och mår allmänt dåligt. Han tar ingen hänsyn alls till hennes känslor utan tycker bara hon är jobbig och festar ännu mer och "glömmer" mobilen. Samma sak där, nyss förlovade dom sig, trots de konstanta omständigheterna.
Ett fjärde par blev ovänner på en fest. Hon tog sitt pick och pack och flyttade hem till sina föräldrar på stört. Tre veckor senare gick dom ut med att dom förlovat sig och bokat kyrka för att gifta sig!
Fattar ingenting
Hur kära är ni i er partner? Hur mycket olikheter är ni beredda på att offra för förhållandet? Känner ni att den andra offrar lika mycket? Känner ni varje dag att ni är kära, att det är den personen ni vill spendera resten av livet med? Eller "rullar" det mest på? Har ni "göra-slut" konflikter och sen löser sig allt? Tvekar ni mycket? Eller som man säger ibland, har ni "bestämt er"?
Berätta gärna!
Då tänker jag på andra. Jag vet ett par som inte kommer överens om ekonomin. Iallafall var varannan/tredje gång jag träffar dom tar hon upp hur orättvist uppdelad ekonomi dom har enligt henne, som att det ligger som ett täcke över förhållande. Hur kan hon samtidigt pussa på honom, vilja bo med honom, se en framtid ihop?? Jag fattar inte, detta har pågått i flera år.
Samma sak med ett annat par, dom ska munhuggas hela tiden. Han klankar ner på henne och hon på honom. Det är typ som att dom ska bevisa för varandra att dom är den bättre halvan, men inte genom att göra bra saker, utan att påpeka vad den andra gör dåligt. Helt öppet framför alla, jag vill inte veta hur dom låter när dom är själva. Hur kan man vilja ha det så? Sist berättade dom att dom planerade barn, jag hade snarare förväntat mig att dom skulle göra slut. Jag förstår verkligen inte, att dom någonstans däremellan ens kan tänker tanken att skaffa familj, kan kolla varandra i ögonen och säga att dom älskar varandra. Helt otänkbart för mig om jag hade tjafsat så med min pojkvän.
Ett tredje par. Han festar hela tiden och är ute med "grabbarna", hon är bara hemma. Inte för hon uppskattar egentid hemma, utan för hon kan inte vara med andra själv, när han är iväg på annat. Hon ringer och SMS:ar honom hela tiden och mår allmänt dåligt. Han tar ingen hänsyn alls till hennes känslor utan tycker bara hon är jobbig och festar ännu mer och "glömmer" mobilen. Samma sak där, nyss förlovade dom sig, trots de konstanta omständigheterna.
Ett fjärde par blev ovänner på en fest. Hon tog sitt pick och pack och flyttade hem till sina föräldrar på stört. Tre veckor senare gick dom ut med att dom förlovat sig och bokat kyrka för att gifta sig!
Fattar ingenting
Hur kära är ni i er partner? Hur mycket olikheter är ni beredda på att offra för förhållandet? Känner ni att den andra offrar lika mycket? Känner ni varje dag att ni är kära, att det är den personen ni vill spendera resten av livet med? Eller "rullar" det mest på? Har ni "göra-slut" konflikter och sen löser sig allt? Tvekar ni mycket? Eller som man säger ibland, har ni "bestämt er"?
Berätta gärna!
