Ett exempel: Härinne ställdes för något/några år sedan frågan om man någonsin råkat ut för sexuella trakasserier. Jag tänkte direkt "nej, tack och lov, det har jag inte". Sen läste jag andras svar i tråden och insåg "JO, för sjutton" - det har ju hänt tusentals gånger! Oönskade/ovälkomna närmanden - inte på jobb, men i krogmiljö. Som 16-19 åring i "parken", varenda gång man var ut var det ju någon kille som tafsade, grabbade tag i rumpa, bröst eller tryckte sig intill; oombedd och utan att först "kolla läget". (en gång stoppade en kille hela sitt huvud under min kjol (!) när jag stod uppe på en avsats och när jag sparkade bort honom; jag höll på ju på att ramla rakt ner i asfalten; då fick jag höra "va FAN - varför gör du så för?"). Som 20-35åring på krogen, killar och män som kunde förpesta bra många kvällar genom tafsande, tjat (om sex t ex), ovälkomna kyssar eller händer som strök över bröst, armar, rygg eller mage. Helt oombett.
I tunnelbanan när man stått på en trång vagn och haft män som tryckt sitt (stående) könsorgan hårt emot ens rumpa där i trängseln - onödigt hårt; de har helt enkelt passat på i "skydd" av den allmänna trängseln.
Som kvinna har jag lärt mig att freda mig i sådana situationer. Men det är för jävligt att jag ens ska BEHÖVA ta det ansvaret; att behöva lära mig kunna bli extremt tydligt arg, att kunna fälla dräpande kommentarer, att fysiskt behöva skjuta bort någons armar eller kropp.
Jag hade inte ens själv SETT det som sexuella trakasserier utan som något normalt.
Så är det att vara tjej/kvinna .....