- Svar: 23
- Visningar: 3 889
Jag funderar mycket över vad det egentligen var som hände med mitt förhållande och hur det kunde bli som det blev…
Jag funderar på om det möjligtvis kan ha gått till såhär:
Jag blev jättekär och ordnade mitt liv som jag ville ha det. Allt kändes helt perfekt och det var frid och fröjd och lycka i riktigt många år.
Men nånstans längs med vägen så växte det fram andra önskemål och behov inifrån - något jag inte lyssnade på överhuvudtaget eller tog den minsta notis om, för jag hade ju redan “det perfekta livet”. Och jag har aldrig tänkt på att mina behov kan ändras med tiden. Inte när jag har ordnat allt så “perfekt”. Jag trodde att om man hade ordnat allting till det bästa så skulle allt vara lugnt och frid och fröjd. Inte att nån ogripbar inneboende källa skulle få för sig att den vill nånting helt annat helt plötsligt...
Jag har inte varit så begåvad på att ta hänsyn till mina känslor tyvärr, har levt nästan hela mitt liv enbart efter logik och praktiskt resonemang. Och om allting rent logiskt är ordnat efter “det perfekta livet”, så har jag verkligen inte förstått att jag kunde få andra önskemål eller behov efterhand. Jag har inte förstått hur viktigt det är att lyssna på mina känslor för att må bra.
Så där hade kanske känslorna försökt att försynt knacka på dörren till mitt medvetande - kanske under flera års tid - för att berätta att jag ville lite andra saker och hade andra behov. Men jag hörde inte det överhuvudtaget. Så tillslut ruttnade de fullständigt och sprängde upp dörren med en bazooka istället. Vilket orsakade totalt kaos inombords och fullständigt översköljde och dränkte mig i vantrivsel, ilska, missnöje, irritation, sorg, dysterhet, mm.
Men själv fattade jag ingenting. “Vad i hela världen var det som hände?!...”
Jag har rent intellektuellt fortfarande levt i tron att jag har “det perfekta livet”, så att bli så översköljd av negativa känslor har varit minst sagt förvirrande. Varför känner jag såhär? Var kommer missnöjet ifrån? Är det något som är fel, och i så fall vad?
Jag har också funderat mycket på det här med svek. Jag har som sagt ordnat mitt liv och byggt upp det tillsammans med en annan människa. En människa som i sin tur litar på att jag finns där. Men plötsligt har min ogripbara inneboende källa alltså fått för sig att jag har behov av nånting helt annat, kanske ett helt annat liv. För jag längtar BORT. Hur ska jag då kunna fullfölja mina åtaganden gentemot vårt gemensamma “vi”?
Jag har i över två års tid nu försökt att halta vidare i den vardag och det “vi” som vi har byggt upp åt oss, samtidigt som missnöjeskänslostormarna inombords bara har blivit allt starkare och får mig att må allt sämre och sämre. Det är fruktansvärt vad nedbrytande det är att leva emot mina känslor. Och nu börjar ett nytt stadium smyga sig på. Jag orkar knappt bry mig om nånting längre. Det är anmärkningsvärt hur apatisk jag har blivit mot det mesta i livet på sista tiden. Ingenting spelar någon roll längre känns det som. Allt är bara skit. Jag har som gett upp, på väldigt många punkter. De stormande känslorna börjar typ dö av utmattning, för att jag vägrar lyssna på dem.
Visst, jag längtar numera jättemycket till något eget - men rent logiskt har jag ju redan byggt upp mitt “perfekta liv” och min del av vårt “vi”, och det kan jag ju inte lämna bara sådär! Då sviker jag ju! Man ska inte svika!!!
Samtidigt sitter jag här och bryter samman och smulas sönder inifrån av en vrålande känslostorm av missnöje och längtan efter att flytta och bo själv. Mitt logiska resonemang - som säger att “Såhär gör man bara inte!” och “Jag borde faktiskt trivas för jag har det jättebra och det är inget som är fel sådetså!” - blir bara som små viskningar, som drunknar fullständigt i missnöjesdånet.
Jag vet inte om det hade varit lättare om det hade funnits något att TA på. Nåt konkret. Men nu är det jag som mot min vilja har blivit en bödel bara för att jag inte klarar av att vara en del av vårt “vi” längre, för att jag inte orkar ställa upp på vårt gemensamma liv och vårt paradis längre. Bara för att nån förbannad ogripbar inneboende källa har bestämt sig för att jag har andra behov, att jag inte trivs längre, inte är kär längre, att “känslorna har försvunnit”.
Men så GÖR man ju bara inte!! Man gör inte så. JAG gör inte så.
Jag kan inte acceptera att kärleken har försvunnit. Den kan ju inte bara ta slut sådär!?! Det är som att jag sitter med en tom spargris i min hand, och förtvivlat och desperat bankar, slår och skakar på den för att det ska ramla ut några slantar. Bara det att det gör det inte. Men jag vägrar att acceptera det. Det är så fruktansvärt. JAG är så fruktansvärd som sviker på det här viset. Jag vill inte vara en svikare! Det måste vara nåt jag har missat eller gjort fel eller inte fattat? För det här kan väl inte vara sant?
Jag begriper inte vad jag ska göra. Håller på att gå fullständigt sönder och samman av missnöje och vantrivsel och längtan bort. I två års tid har jag försökt ignorera mina känslor och liksom väntat ut att de ska “ta sitt förnuft tillfånga” och bli som tidigare igen. Så hittills har jag vägrat göra något åt saken utan bara försökt bita ihop och tuffa på, för jag vill inte acceptera vad jag känner (och inte känner). Men nu börjar jag bli orolig för att jag faktiskt börjar känna mig allt mer död inombords. Och trots att de negativa känslostormarna är skitjobbiga, så är apatin långt mycket värre… Den andas verkligen DÖD.
Jag funderar på att jag kanske MÅSTE göra något åt min situation snart, för annars är jag rädd för att jag eventuellt riskerar att förlora min psykiska hälsa… Men en separation är ju inget mindre än en total kris och katastrof för alla inblandade, med tanke på all smärta och all förtvivlan man måste gå igenom. Jag vet inte ens om jag klarar av att leva i ensamhet utan att må dåligt. Och jag vill absolut inte vara den som tvingar min man in i separationshelvetet mot hans vilja. Jag vill ju honom absolut inget illa! Så jag vågar inte göra nåt åt situationen heller. Men jag mår riktigt jävla dåligt (och bara allt sämre), och så kan jag inte ha det länge till.
Stanna kvar och försöka bita ihop och bara må sämre och inte se nån ljusning, eller separera och må dåligt och svika? Inget enkelt val.
Jag funderar på om det möjligtvis kan ha gått till såhär:
Jag blev jättekär och ordnade mitt liv som jag ville ha det. Allt kändes helt perfekt och det var frid och fröjd och lycka i riktigt många år.
Men nånstans längs med vägen så växte det fram andra önskemål och behov inifrån - något jag inte lyssnade på överhuvudtaget eller tog den minsta notis om, för jag hade ju redan “det perfekta livet”. Och jag har aldrig tänkt på att mina behov kan ändras med tiden. Inte när jag har ordnat allt så “perfekt”. Jag trodde att om man hade ordnat allting till det bästa så skulle allt vara lugnt och frid och fröjd. Inte att nån ogripbar inneboende källa skulle få för sig att den vill nånting helt annat helt plötsligt...
Jag har inte varit så begåvad på att ta hänsyn till mina känslor tyvärr, har levt nästan hela mitt liv enbart efter logik och praktiskt resonemang. Och om allting rent logiskt är ordnat efter “det perfekta livet”, så har jag verkligen inte förstått att jag kunde få andra önskemål eller behov efterhand. Jag har inte förstått hur viktigt det är att lyssna på mina känslor för att må bra.
Så där hade kanske känslorna försökt att försynt knacka på dörren till mitt medvetande - kanske under flera års tid - för att berätta att jag ville lite andra saker och hade andra behov. Men jag hörde inte det överhuvudtaget. Så tillslut ruttnade de fullständigt och sprängde upp dörren med en bazooka istället. Vilket orsakade totalt kaos inombords och fullständigt översköljde och dränkte mig i vantrivsel, ilska, missnöje, irritation, sorg, dysterhet, mm.
Men själv fattade jag ingenting. “Vad i hela världen var det som hände?!...”
Jag har rent intellektuellt fortfarande levt i tron att jag har “det perfekta livet”, så att bli så översköljd av negativa känslor har varit minst sagt förvirrande. Varför känner jag såhär? Var kommer missnöjet ifrån? Är det något som är fel, och i så fall vad?
Jag har också funderat mycket på det här med svek. Jag har som sagt ordnat mitt liv och byggt upp det tillsammans med en annan människa. En människa som i sin tur litar på att jag finns där. Men plötsligt har min ogripbara inneboende källa alltså fått för sig att jag har behov av nånting helt annat, kanske ett helt annat liv. För jag längtar BORT. Hur ska jag då kunna fullfölja mina åtaganden gentemot vårt gemensamma “vi”?
Jag har i över två års tid nu försökt att halta vidare i den vardag och det “vi” som vi har byggt upp åt oss, samtidigt som missnöjeskänslostormarna inombords bara har blivit allt starkare och får mig att må allt sämre och sämre. Det är fruktansvärt vad nedbrytande det är att leva emot mina känslor. Och nu börjar ett nytt stadium smyga sig på. Jag orkar knappt bry mig om nånting längre. Det är anmärkningsvärt hur apatisk jag har blivit mot det mesta i livet på sista tiden. Ingenting spelar någon roll längre känns det som. Allt är bara skit. Jag har som gett upp, på väldigt många punkter. De stormande känslorna börjar typ dö av utmattning, för att jag vägrar lyssna på dem.
Visst, jag längtar numera jättemycket till något eget - men rent logiskt har jag ju redan byggt upp mitt “perfekta liv” och min del av vårt “vi”, och det kan jag ju inte lämna bara sådär! Då sviker jag ju! Man ska inte svika!!!
Samtidigt sitter jag här och bryter samman och smulas sönder inifrån av en vrålande känslostorm av missnöje och längtan efter att flytta och bo själv. Mitt logiska resonemang - som säger att “Såhär gör man bara inte!” och “Jag borde faktiskt trivas för jag har det jättebra och det är inget som är fel sådetså!” - blir bara som små viskningar, som drunknar fullständigt i missnöjesdånet.
Jag vet inte om det hade varit lättare om det hade funnits något att TA på. Nåt konkret. Men nu är det jag som mot min vilja har blivit en bödel bara för att jag inte klarar av att vara en del av vårt “vi” längre, för att jag inte orkar ställa upp på vårt gemensamma liv och vårt paradis längre. Bara för att nån förbannad ogripbar inneboende källa har bestämt sig för att jag har andra behov, att jag inte trivs längre, inte är kär längre, att “känslorna har försvunnit”.
Men så GÖR man ju bara inte!! Man gör inte så. JAG gör inte så.
Jag kan inte acceptera att kärleken har försvunnit. Den kan ju inte bara ta slut sådär!?! Det är som att jag sitter med en tom spargris i min hand, och förtvivlat och desperat bankar, slår och skakar på den för att det ska ramla ut några slantar. Bara det att det gör det inte. Men jag vägrar att acceptera det. Det är så fruktansvärt. JAG är så fruktansvärd som sviker på det här viset. Jag vill inte vara en svikare! Det måste vara nåt jag har missat eller gjort fel eller inte fattat? För det här kan väl inte vara sant?
Jag begriper inte vad jag ska göra. Håller på att gå fullständigt sönder och samman av missnöje och vantrivsel och längtan bort. I två års tid har jag försökt ignorera mina känslor och liksom väntat ut att de ska “ta sitt förnuft tillfånga” och bli som tidigare igen. Så hittills har jag vägrat göra något åt saken utan bara försökt bita ihop och tuffa på, för jag vill inte acceptera vad jag känner (och inte känner). Men nu börjar jag bli orolig för att jag faktiskt börjar känna mig allt mer död inombords. Och trots att de negativa känslostormarna är skitjobbiga, så är apatin långt mycket värre… Den andas verkligen DÖD.
Jag funderar på att jag kanske MÅSTE göra något åt min situation snart, för annars är jag rädd för att jag eventuellt riskerar att förlora min psykiska hälsa… Men en separation är ju inget mindre än en total kris och katastrof för alla inblandade, med tanke på all smärta och all förtvivlan man måste gå igenom. Jag vet inte ens om jag klarar av att leva i ensamhet utan att må dåligt. Och jag vill absolut inte vara den som tvingar min man in i separationshelvetet mot hans vilja. Jag vill ju honom absolut inget illa! Så jag vågar inte göra nåt åt situationen heller. Men jag mår riktigt jävla dåligt (och bara allt sämre), och så kan jag inte ha det länge till.
Stanna kvar och försöka bita ihop och bara må sämre och inte se nån ljusning, eller separera och må dåligt och svika? Inget enkelt val.
