Hur i helvete går en vidare?

[supercalifragilistic]

Jag riktar mig egentligen till alla som någonsin haft ett djur, inte enbart katter, som de förlorat på ett eller annat sätt.

Jag kan inte förstå att folk överlever sina djurs död.
Igår var jag tvungen att avliva min kattunge, som jag bara hunnit ha i två veckor - men herregud vad det redan från dag ett kändes som om hon alltid varit med mig. Jag har egentligen aldrig varit en kattälskare, men när jag tog över henne blev jag kär direkt. hon var en fantastisk katt, med så mycket personlighet och humor. Hon följde mig som en hund och ville alltid, alltid vara nära. hon var den perfekta katten och jag älskade henne så galet mycket.

jag saknar henne helt förbannat orimligt mycket, och även om jag på något plan tänker att det måste finnas fler, lika sociala och glada och vackra och överjordiska osv katter som denna, så tänker jag bara att jag borde ha försökt mer, behållit henne bara ännu en dag och så vidare i all oändlighet. det är så jävla tomt utan henne och jag vaknade upp med känslan av att jag behöver något för att fylla den här icke-existensen. Och i nästa sekund kommer jag på att jag bara vill ha tillbaka min älskling och inte någon annan.

jag vet inte, jag vill egentligen bara höra att jag garanterat kommer träffa en minst lika underbar katt igen men jag kan verkligen inte tro det, allting är helt (oproportionerligt, jag känner det också) kolsvart just nu.

ber om ursäkt om det här är lite rörigt, är inte helt nykter ikväll.

 

[LadyCovergirl]

Sv: Hur i helvete går en vidare?

Jag är en förhållandevis rationell människa. Vi föds och vi dör, såväl djur som människor. Samtidigt så är det såklart fruktansvärt jobbigt när det väl händer.
I slutet av sommaren förra året förlorade jag min favoritkatt Ängla. Min mest älskade katt som älskade mig över allt annat. I hennes ögon fanns det ingen annan. (Om jag nu får läsa in sådana känslor i hennes agerande ...) Det gör fortfarande ont att tänka på det och jag saknar henne fortfarande. Jag har en katt till som jag såklart tycker mycket om men han är inte lika speciell som Ängla. Funderade på att skaffa en till katt när Ängla dog men bestämde mig för att det tills vidare får räcka med en katt. Det är inte omöjligt att min dotter vartefter kommer fråga om vi kan skaffa en kattunge och då kan vi tillsammans välja ut en fin katt.

Mina föräldrar förlorade sin katt (som även var min katt de första åren eftersom jag då bodde "hemma") i april förra året och det var lika hemskt det. De valde att någon vecka efteråt skaffa en ny katt, en vuxen katt från ett katthem. Inte för att den katten kan ta den förra kattens plats utan för att hemmet inte var komplett utan en katt.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt mer än att det är såhär livet fungerar. Vissa får leva länge, andra dör unga. Det är i många fall inget som vi kan göra något åt utan det är bara så det är.
Vill du skaffa en ny katt så gör det. Det är inte fel på något sätt. Det är inte heller fel om du väljer att inte skaffa en ny katt. Du kan ändra dig senare och skaffa en katt då.

 

[ptr]

Sv: Hur i helvete går en vidare?

Det är alltid en bit av en själv som dör med den älskade man inte får träffa mer!

En ny förälskelse gör visserligen såren lite lättare att leva med men visst de finns där ändå.
Det är bra att ge sig påt igen om man vill ha djur. Men det är ledsamt när de inte blir äldre.

Ptr

 

[athena_arabians]

Sv: Hur i helvete går en vidare?

Det är djur och de lever helt enkelt inte så länge som oss och ibland blir deras tid för kort, precis som vår kan bli ibland. Jag älskar mina kissar men jag är också (smärtsamt) medveten om att blir de ordentligt sjuka har jag inte råd med hur mycket veterinärvård som helst utan då tar jag bort dem. Innan dess får de den bästa maten, avmaskning, vaccinering osv men jag vet alltid vad som gäller.

Jag är uppvuxen på landet med en bonde och slaktare till far och har väl hela tiden haft en i grunden osentimental inställning till djuren. Fast jag har också fått med mig respekten för djuren och att de under inga omständigheter får lida.

Man överlever och man träffar nya djur man älskar. Jag har tagit farväl av fyra katter och tre hästar som alla var min värld och ändå går den vidare. När mina två nuvarande kissar är borta kommer jag att skaffa katt igen.

 

[Gimlan]

Sv: Hur i helvete går en vidare?

Min mamma sa efter ha fått ta bort sin 16-åriga kattsambo, som från början var min: "Det ingår i kontraktet, de går före oss."

 

[supercalifragilistic]

Sv: Hur i helvete går en vidare?

KL,

tack för alla svar. min första instinkt efter att den akuta chocken hade lagt sig var att jag direkt skulle skaffa en ny katt, och söka med ljus och lykta efter en som var lika underbar. på något sätt känns det som om jag bara kan hitta en ny liten kisse sim är en exakt kopia så skulle jag "bara" behöva vara ledsen över hennes död, och i alla fall slippa känna tomhet efter hennes person och allt hon var. Låter det logiskt?
"tyvärr" är de ju alla individer, och även om jag är desperat efter att få somna och vakna upp med en katt på armen så vill jag ju liksom inte ha någon annan än henne

 

[Smulis]

Sv: Hur i helvete går en vidare?

Det är något av det jobbigaste man kan göra som djurägare och det blir aldrig lättare heller =/ Sedan 2009 har jag förlorat 4 djur och ingen av dom har varit äldre än 5 år men det är klart, det är lika jobbigt oavsett om djuret är 6 månader eller 16 år. Men för mig har det känts lite extra i hjärteroten när det har varit yngre djur som man har varit tvungen att ta bort, som har haft hela livet framför sig än en som är gammal och har haft ett bra liv men börjar få åldersrelaterade krämpor.

Det är fruktansvärt jobbigt efteråt och man får ge sorgen tid det går inte att skynda på den utan man får ta en dag i taget och försöka ha i åtanke att man gjorde det som var bäst för sin pälskling och att de inte lider längre, det är bara vi som är kvar som lider. För mig personligen så har det gått "lättare" om jag efter en tid har börjat kunna fokusera på ett eventuellt inköp av en ny familjemedlem, som för bort de värsta tankarna på den man har förlorat. Inte så att jag inte har tänkt på den alls utan det har mer varit de glada minnena då i stället för biten med avlivningen. Men först så behövde den värsta sorgen lägga sig innan jag kunde börja fokusera på något annat, det är en klassisk klyscha men det blir faktiskt lättare med tiden även om det inte känns så de första månaderna

 

[Tora]

Sv: Hur i helvete går en vidare?

Varje gång ett av mina djur dör så tänker jag "Aldrig mera djur, jag orkar inte med det här igen". Men så går det ett tag ,ibland en dag och ibland år, och rätt som det är så sitter jag där med ett djur igen.

Jag tror att det viktiga är att du låter dig sörja. Spelar ingen roll hur länge man haft dom eller vilket djur det var. Man har rätt till sin sorg ändå.

 

[Skjøldur]

Sv: Hur i helvete går en vidare?

-Men om du tänker såhär. Om en av dina närmsta mänskliga vänner dör än fast han eller hon inte är gammal och utsliten, skulle du bli rädd att knyta nya vänskapsband då? Relationen till ett djur är väl inte riktigt likadan. Djuren tar man ju ansvar för och tar hand om. Men sorgen känns ungefär likadant. Jag får nya vänner, men ingen är ju precis som holländaren Jan, och jag har en son efter mitt sto Blesa men han är inte som henne... Det finns bara en av oss, vi är unika. Min bästa katt Såfin, hon var inte först men bäst, dog i somras. Över nitton år gammal. I min famn sover efterträdaren Vessla. Hon är inte riktigt lika bra men hon fyller det värsta tomrummet.

 

[Skjøldur]

Sv: Hur i helvete går en vidare?

-Var det första gången du såg ett djur dö och höll en död kropp i dina händer? Det är en rätt speciell upplevelse, det rör en i hjärteroten. Du snackar om det här, dela upplevelsen med andra som varit med om det många gånger och kommit över det. Jag vet inte om det var den döda lilla kattungekroppen som skrämde dig mest eller att bli lämnad kvar utan katt... tomheten, att inte kunna följa katten dit hon gick.... Tröstkram till dig.

 

[shampiz]

Sv: Hur i helvete går en vidare?

Jag vet precis hur du känner det.
När jag blev tvungen att avliva min ena häst för 3 år sen så låg jag och grät i nästan två dygn oavbrutet. Men med tiden så blir det bättre, även om man inte tror det just då. Jag tror att man behöver en liten sorgefas att gå igenom för att sen kunna komma vidare. Tror inte att man ska ha för bråttom med att skaffa en ny utan se till att man kommit över den värsta sorgen, för annars finns nog risken att man letar efter en "ersättare" och det kommer man aldrig hitta, men däremot en ny liten individ att lära känna och tycka om :-)

 

[DarkInNight]

Sv: Hur i helvete går en vidare?

Förra året blev jag tvungen att akut avliva min häst som jag haft i 10 år, det var hästen med stort H. Jag älskade honom över allt annat (innan dottern kom) , till och mer än min sambo...

På något sjukt vis fortsätter tiden att gå även fast man trodde tiden var slut.
Jag kommer aldrig få uppleva samma gränslösa kärleken till en häst igen, men jag är tacksam för att jag fick uppleva det. Gud vad jag saknar honom.

 

[Dentaku]

Sv: Hur i helvete går en vidare?

Sorg är kärlekens pris, har någon klok människa sagt.

För snart ett år sedan var jag tvungen att ta bort min första egna katt och det var fruktansvärt. Vi hade haft nästan 14 år tillsammans. Jag har fortfarande inte kommit mig för att strö ut hennes aska och jag får fortfarande tårar i ögonen om jag ska prata om henne.

För mig blev det en del i sorgearbetet att skaffa en ny katt. Jag tittade lite på katthem men till slut blev det en omplacering av samma ras. Hon är en efterträdare, inte en ersättare, till min förra katt och jag älskar dem båda.

 

[MiniLi]

Sv: Hur i helvete går en vidare?

Det känns som om man ska dö varje sekund och sen helt plötsligt en dag inser man att det inte gör lika ont längre. Det kan ta olika tid, men förr eller senare kommer den dagen.

 

[supercalifragilistic]

Sv: Hur i helvete går en vidare?

tack. det var tyvärr inte första gången ett djur dog i mina armar, men första gången som jag starkt kände det som en personlig förlust och inte "bara" sorg över att min älskade lilla katt inte fick leva mer.

 

[tyra1]

Sv: Hur i helvete går en vidare?

Min katt dog för några år sen och det var ett av det värsta jag varit med om. Jag sörjde länge och fortfarande känner jag sorg fast inte lika starkt. Jag är säker på att nån gång kommer vi att mötas och då vara tillsammans förevigt. Jag skaffade ett par katter strax efter hans död för att inte gå under. De hjälpte mig att gå vidare. Katten dog ett par dagar innan julafton så den julen firade inte jag och min sambo. Jag gillar mina nya katter men den första har en speciell plats i mitt hjärta.