Hur hittar man nån?

[stjarnhimmel]

Så är det! Samtidigt är det nog nått jag måste ha med i livet för att stärka självkänslan. 37 år och fortfarande singel är inte kul. Snarare pinsamt.

Jag tror det är fel att tänka att förhållandet ska ge dig självkänsla. Tyvärr.

 

[ekra]

Yoga har jag funderat på. Väldigt svårt för gruppsaker bara, lider av en ganska kraftig prestationsångest. Ska kolla vad som finns här i Täby dock, nu jobbar jag så jag kan göra sånt.

Jag känner igen mig i dig på massor av sätt. Och jag förstod inte att jag begränsade mig själv helt i onödan. Jag var länge rädd för att träna på gym, och gruppträningar framförallt för att jag inte visste hur det gick till, eller för att jag skulle vara "dålig", töntig eller fel osv. Men det är ju helt vansinnigt egentligen!

Vi är vuxna nu, vem har rätt att bry sig på det viset, och vad skulle det spela för roll?

Jag kom ur den skräcken genom att börja gå på grupp-pass på Friskis och svettis, det finns olika nivåer och är inte jättekrångligt (med tex gympan) och kom på att gruppträning är roligt! Första gångerna var jag rädd för att göra bort mig och bli suckad åt och vara i vägen, men det hände inte. Tvärtom! Blev det fel var det ingen som sa något, och när jag vågade be om råd fick jag det. Jag diggar Friskis!
Blandade åldrar och alla kroppsformer!

 

[stjarnhimmel]

Om det inte startar processer så får man heller inte god effekt av det. Det är liksom det som är hela grejen. En sak man i alla fall ska tänka på är att göra övningarna enligt ett färdigt program och inte överskrida tidsgränserna.

Problemet är om ingen finns där för att fånga upp en om processer och tankar startar.

 

[MissFideli]

Jag tror det är fel att tänka att förhållandet ska ge dig självkänsla. Tyvärr.

Inte enbart förstås. Men en av grejerna.

 

[stjarnhimmel]

Inte enbart förstås. Men en av grejerna.

Och vilka är de andra grejerna?

 

[Magiana]

Nja...
Det är inte alltid bra då det kan starta olika processer i kroppen.
Om man inte mår bra tror jag det är bättre att prata med någon utbildad.

Är man sjuk så gör man så klart bäst i att tala med någon utbildad så att man får övningar som riktar sig på just det problemet som man behöver lösa.

 

[MissFideli]

Problemet är om ingen finns där för att fånga upp en om processer och tankar startar.

Äter medicin och har kontakt med psykvården. Så hjälp finns. Jag behöver nog få igång nått, terapin hjälper inte för att jag inte lyckas ta det till mig. Sitter fast tankemässigt.

 

[MissFideli]

Och vilka är de andra grejerna?

Yoga kanske t.ex. Ska leta självhjälp i böcker och på internet. Försöka få ordning på ekonomi och mat. Utmana mig själv på saker.

 

[stjarnhimmel]

Äter medicin och har kontakt med psykvården. Så hjälp finns. Jag behöver nog få igång nått, terapin hjälper inte för att jag inte lyckas ta det till mig. Sitter fast tankemässigt.

Ok. Bra gjort att du har kontakt med vården.
Jag hoppas då att vården har några förslag? Kan de föreslå någon motion eller hjälp så du ska kunna ta till dig terapin!

 

[MissFideli]

Ok. Bra gjort att du har kontakt med vården.
Jag hoppas då att vården har några förslag? Kan de föreslå någon motion eller hjälp så du ska kunna ta till dig terapin!

Nej, inte mer än att det är bra att motionera. Och inget om hur jag ska kunna ta den till mig tyvärr.

 

[ekra]

Jag håller delvis med. Men jag tror inte många i första läget märker hur jag känner. Jag är nästan översocial utåt och har lätt för att få kontakt med folk. Framför allt i uniformen i bussen, det är löjligt nog min borg. Men jag kan ju inte direkt dejta i bussuniform i en buss?

Så är jag med, charmig och utåtriktad i vissa situationer, lätt att få killkompisar, och kan verka säker, men det har stannat där och relationer blir vänskapsrelationer.

Jag är i din ålder och har inte haft något förhållande på över tio år, och mitt längsta förhållande var tre månader. Delvis på distans dessutom.

Jag har känt mig som en oattraktiv looser.

Men i en djup svacka häromåret så lyckades jag vända den känslan och komma underfund med vad problemen var, och de bottnade faktiskt i mig själv. Jag hade för det första dömt ut mig själv som flickvänsmaterial, och som oattraktiv. Följden var att jag inte flirtade med folk, utan bara var artig och trevlig, jag vågade inte visa hur jag kände eftersom jag "visste" att det inte var någon idé. Jag var i princip ointresserad av att göra det bästa av mitt utseende genom att välja kläder (och smink) som jag verkligen trivdes i och kände mig fin i. För att det inte spelade någon roll... Och så vidare. Jag har haft oerhört många psykiska spärrar och en av dem är att jag varit singel så länge att jag är helt borta från marknaden, att tåget har gått.

Om man låter sig ha de tankarna så har man ett väldigt dåligt utgångsläge.

 

[MissFideli]

Så är jag med, charmig och utåtriktad i vissa situationer, lätt att få killkompisar, och kan verka säker, men det har stannat där och relationer blir vänskapsrelationer.

Jag är i din ålder och har inte haft något förhållande på över tio år, och mitt längsta förhållande var tre månader. Delvis på distans dessutom.

Jag har känt mig som en oattraktiv looser.

Men i en djup svacka häromåret så lyckades jag vända den känslan och komma underfund med vad problemen var, och de bottnade faktiskt i mig själv. Jag hade för det första dömt ut mig själv som flickvänsmaterial, och som oattraktiv. Följden var att jag inte flirtade med folk, utan bara var artig och trevlig, jag vågade inte visa hur jag kände eftersom jag "visste" att det inte var någon idé. Jag var i princip ointresserad av att göra det bästa av mitt utseende genom att välja kläder (och smink) som jag verkligen trivdes i och kände mig fin i. För att det inte spelade någon roll... Och så vidare. Jag har haft oerhört många psykiska spärrar och en av dem är att jag varit singel så länge att jag är helt borta från marknaden, att tåget har gått.

Om man låter sig ha de tankarna så har man ett väldigt dåligt utgångsläge.

Precis som jag!! Läskigt

 

[ekra]

Det är svårt, men nödvändigt att försöka genomskåda sina demoner. Vart kommer de ifrån, och hur kan man övervinna dem?

Motion generellt brukar vara bra för psyket, och jag tyckte när jag väl kom över första rädslan att det gav mest att träna i grupp (på friskis). Man blir en i flocken, alla tittar på instruktören och det är en inkluderande atmosfär, efter ett tag i samma pass kan man heja på några kända ansikten och man skrattar ihop om det råkar bli "fel" ibland. Ofta kör de samma pass en hel termin, så man lär sig dessutom övningarna efter ett par gånger.

 

[MissFideli]

Det är svårt, men nödvändigt att försöka genomskåda sina demoner. Vart kommer de ifrån, och hur kan man övervinna dem?

Motion generellt brukar vara bra för psyket, och jag tyckte när jag väl kom över första rädslan att det gav mest att träna i grupp (på friskis). Man blir en i flocken, alla tittar på instruktören och det är en inkluderande atmosfär, efter ett tag i samma pass kan man heja på några kända ansikten och man skrattar ihop om det råkar bli "fel" ibland. Ofta kör de samma pass en hel termin, så man lär sig dessutom övningarna efter ett par gånger.

Jag har precis börjat rida på ridskola. Psyket är totalt slut efter en lektion. Det bästa är att den ridskolan kör med fikastund efter lektionen, så istället för att fly hem "måste" man stanna kvar en stund. Nyttigt men jobbigt.

 

[MissFideli]

Dessutom har jag fått så många nya vänner inom raskattvärlden att jag nu i höst faktiskt inte varit ett nervvrak på utställningar och klarat "nederlag" bättre än tidigare

 

[ekra]

Det finns hopp iallafall! :-) Jag är fortfarande singel, men det är mycket bättre chans att det löser sig nu, gentemot hur det var för bara ett år sedan då jag bara precis började "genomskåda" mina mönster som jag fastnat i. Jag har till slut förstått att jag är lika bra och fin som vem som helst, och konstigt nog trivs jag nog bättre med mig själv nu än jag någonsin gjort trots att jag aldrig vägt så mycket som jag gör nu. Jag är inte tjock, men väger mer än jag är van vid, och ryms inte i mina vanliga jeans... Men jag har kläder som sitter bra och jag känner mig stark och sund. Plus att jag till slut begrep att det inte hänger så mycket på vilken sorts utseende man har utan att man blir vän med sitt eget utseende. :-)

 

[golit]

Äter medicin och har kontakt med psykvården. Så hjälp finns. Jag behöver nog få igång nått, terapin hjälper inte för att jag inte lyckas ta det till mig. Sitter faamutst tankemässigt.

Ber om ursäkt om detta låter plumt, oförstående och att man inte kan jämföra äpplen och päron.

Om du satt satt i rullstol skulle det begränsa dina möjligheter att hitta nån. (vad nu nån ska vara till för) En bröstamputerad kvinna, skulle normalt känna sina chanser mindre. En man på kåken har rent lagliga förhinder. Ändå sker det.

Ibland måste man starta där man är och inte där man vill vara. Då kommer man aldrig till start.

Det är inte samma sak som lyft dig i håret, det är alla råd om att komma till din tänkta startpunkt genom olika kurer och mirakel.

Din fråga på buke var ditt första steg (eller ett av dina första om man ska vara petig) Nu gäller det att ta steg två, kanske med hjälp av de människor och råd du fått här.

 

[ekra]

Jag har precis börjat rida på ridskola. Psyket är totalt slut efter en lektion. Det bästa är att den ridskolan kör med fikastund efter lektionen, så istället för att fly hem "måste" man stanna kvar en stund. Nyttigt men jobbigt.

Skitbra!! Jag insåg att "gamla jag" ibland flydde från hypotetiskt trevliga saker för att slippa vara social med folk jag inte kände så bra. Nu brukar jag istället för att säga nej jag måste hem helt automatiskt tänka ett extra varv (varför måste jag hem??) och inse att jag inte alls måste det, utan kan tacka ja och se vad som händer. Mycket trevligare för det mesta!

Och vågar man en sak är det lättare att våga nästa.

 

[stjarnhimmel]

Jag är jättebra på att ragga! Och bor väl också i närheten

Hehe.. Bra! Då går vi ut ihop!
@MissFideli

 

[ekra]

Som någon annan sa så tror inte heller jag att ett förhållande är mirakellösningen på problemen. Jag trodde det för egen del ett tag, men är det inte bara för att tvåsamhet är norm? Klart att man vill hitta kärleken och en partner, men det är sjukt mycket viktigare att hitta sig själv.

Kärleken kommer förhoppningsvis sen.

"Alla" har dessutom inte en massa erfarenhet som man skulle kunna tro. Väldigt många människor är tillsammans med personer de mötte i tonåren. Kanske sin första kärlek.

Och om man vänder på det, om du träffade en person i din ålder som varit singel hela livet, skulle du tycka att den var konstig/ fel/ ointressant?

Bättre att vara ensam om man inte hittar någon som är minst lika bra som en själv och accepterar en som den man är.