Hur har ni det med vänner?

[kossankaj]

Jag funderar lite över det här med vänskapsrelationer i vuxen ålder.
Själv har jag nog mer eller mindre gett upp. Jag passar inte in någonstans och ingen verkar uppskatta mitt umgänge i någon större utsträckning.

Har man i regel massor av vänner som man träffar ”hela tiden”? Hur vanligt är det att man ännu umgås med sina barndomsvänner, dvs de personer man gick i samma dagis/skolklass som?

Jag har blivit så ensam de senaste åren. Ända sedan jag blev riktigt vuxen och började ta ansvar för mig själv.
De gamla vänskaperna höll inte när jag började ifrågasätta saker, när man inte längre kunde häva ur sig smygrasistiska kommentarer utan att jag sa ifrån, när jag ville veta vad man grundade sina åsikter på(och tyckte att ”det vet man ju” inte var ett bra svar)eller när jag påpekade att det kanske var dags att ta tag i sitt eget beteende istället för att skylla på ”alla andra” etc.
Det har varit människor jag känt allt från nåt år till barndomsvänner som jag känt nästan hela livet.

Jag funderar ibland på om jag blivit för kräsen. För jag väljer medvetet bort de människor vars åsikter eller livsåskådning skiljer sig allt för mycket från min. Att ha olika åsikter i en del frågor är inte farligt men det finns ju gränser, det är t ex omöjligt för mig att umgås med främlingsfientliga människor när jag har en sambo som tillhör en av de invandrargrupper som dessa människor stör sig så hemskt på.

Eller umgås med folk som köper djur på samma sätt som andra köper leksaker eller inredningsdetaljer...



Jag har väl mer eller mindre accepterat att det här med vänner inte är något för mig. Trots att jag vill så väl så blir det aldrig bra. Jag lyckas inte bygga nya vänskaper och de jag redan har rinner ut i sanden efter några år, ofta för att vi egentligen inte haft så mycket gemensamt från början.
Att jag inte kan(eller vill!)umgås 24/7 verkar försvåra ännu mer, likaså att jag har saker som måste göras och därmed inte kan släppa allt varenda gång det ska umgås.

Men det hade varit trevligt att någon gång ibland kunna träffa någon/några likasinnade och göra saker ihop, en fika hemma eller på stan, hundpromenad, ett par öl på nåt mysigt ställe(inte bartömning på nattklubb alltså)eller bara fixa vardags grejerna tillsammans.

I tre år har jag bjudit in en vän och hennes barn på julpyssel(baka, pyssla ihop lite dekorationer och pepparkakshus, dricka glögg och äta mat+julgodis)med enda önskan att vi ska dela på kostnaden för pysselgrejerna, dvs jag står för mat och ingredienser till baket trots min kassa ekonomi.
Men det är tydligen bara intressant om man får lämna av barnen här och dra ut på krogen... Jag tycker ju om dessa barn men en kvälls barnvaktande var inte riktigt vad jag var ute efter... Så i år struntar jag i det och pysslar själv istället, men lite tråkigt känns det ju. Att man är så tråkig/jobbig att ingen vill komma förbi och bli bjudna på mat ens, ja det svider ju lite...
Har försökt hjälpa samma människa flytta vid flera tillfällen men inte ens det duger jag till tydligen...

Är det bara jag som upplever det här?

Har alla andra tjogtals med vänner som man träffar jämt och ständigt? Och hur hinner man i så fall det? Behöver inte ni diska, laga mat, städa, rensa förrådet, jobba, plugga, tvätta, hjälpa mormor, göra ärenden osv?
Med ett vardagsliv där man inte har anställd hjälp till allt, hur får man loss flera timmar 5-6 dagar i veckan till att bara sitta och umgås?

Oj jag haer massor av vänner och bekanta, men är såå osocial så jag träffar mest när vi drar ihop fester, och vissa tar jag en promenad med ibland.
annars håller jag mest kontakt över facebook och sms.
Tycker det är lätt att träffa folk om man är öppen av sig och sådanna som alltid är upptagna är bara lägga ner för de är alltid upptagna...
barndomsvän har jag två stycken resten lärde jag känna i vuxen ålder och lär hela tiden känna nya, tycker tvärtom det är lättare att få vänner nu än det var innan internettiden

 

[hoppsann]

Alla är ju olika
Men det är ju inte för att folk inte är välkomna som jag fortsätter utan för att jag måste få det gjort.
Jag har inte egen tvättmaskin utan måste boka tvättstuga, då har jag dom 3-4 timmarna på mig att tvätta två veckors tvätt. Jag kan inte bara strunta i det.
Eller om jag står och lagar mat, jag kan inte bara avbryta det.
Jag är ju fullt närvarande ändå, vardags fixet kräver ingen större koncentration ^^

Du skall bara umgås så mycket du själv vill. Men man kan inte förutsätta att tiderna som passar en själv, ska passa andra? Eller förutsätta att alla andra skall ha samma åsikter och livssyn som man själv.
Vardagsfixet är ni väl två om? Så du hinner nog med vänner om du känner att du vill.
Om någon kommer på spontanfika när du lagar mat är det nog ingen som förväntar sig att du skall stänga av och sätta på tevattnet. Alla har väl förståelse för det och har de inte det är det ju inte mycket till vän?

Jag är social och folkskygg. Har man, barn, hästar och gård.
Har inget behöv av nya vänner då jag har fullt upp med alla vackra själar som finns runt mig. Ställer inga krav på mina vänner som är från alla samhällsklasser och har alla politiska åsikter. Och det får de ha ifred. Rasister, humanister, företagsledare, utförsäkrade, sjukskrivna, handikappade, lantbrukare, idrottare, präster, homosexuella, tekniker, lärare, allergiker, fabriksarbetare, nysvenskar, infödda, utlänningar osv. Alla samsas fantastiskt bra.
Härliga diskussioner blir det med.
Fikar i snitt 2ggr/vecka och äter middag/går på bio/kollar något TV-program/tar en öl åtminstone en gång i veckan. Har flyttat många gånger i mitt liv och får därför troligen förhållandevis ofta, långväga besök. Då brukar de stanna över helgen. Eller hästkompisar som skall tävla i regionen som behöver säng och boxplats.
Om jag utnyttjas pga av min snällhet åker man däremot ut ur mitt umgänge. Men det är inte ofta det har skett.

 

[Hyacinth]

Jag prioriterar lätt vänner framför tvättstugan. Om jag aldrig väljer dem framför annat kommer jag inte ha dem kvar till slut. Det är jätteviktigt för mig att ha kvar mina vänner oavsett partner och barn. Ibland anpassar vi umgänget så barnet kan deltaga, ibland inte.

 

[purity_666]

Jag har inte så många vänner, vilket mycket beror på mig själv. Jag är/har varit sån att jag satsat allt på en person och glömmer då lätt bort andra vänner. Nu har den vänskapsrelationen skitit sig och jag står ensam.

De jag känner har familj och barn, vilket gör att de inte är särskilt intresserade av att storhandla tillsammans, ha filmkväll eller såna saker. Jag är singel och utan barn och anpassar mig helt efter mina vänners scheman, men jag saknar någon som kan göra mer vardagliga saker. Någon som vill följa med och kolla på en hästtävling, någon som vill följa med som sällskap på saker.

Jag saknar absolut vänner, såna som man helt otvunget gör saker med. Handlar, skjutsar till bilverkstan, följer med på clinics osv. Spontana vänner helt enkelt.

 

[fryckan]

Jag träffar inte så många kompisar ofta IRL i och med att jag bor lite off. En av mina kompisar jobbar jag med så henne träffar jag många gånger i veckan och utöver jobbtid en del också. Jag har kvar 3 barndomsvänner, en ser jag ungefär 1 gång/månad och de andra två några gånger/år. Annars har jag träffat en del väldigt bra vänner i vuxen ålder som jag träffar olika ofta beroende på hur långt bort vi bor från varann. Många av dessa vänner chattar jag med minst flera gånger/vecka, oftast dagligen.

 

[GotAsecret]

Jag har extremt få vänner.
Många bekanta som jag pratar/umgås med i samband med pass, där kan jag prata med typ alla (vilket jag i princip gör) och det är många jag tycker om, men jag umgås inte med nån av dem "privat".
Jag har trott de senaste åren att jag haft vänner (från buke inte minst) men...det var visst att tro för mycket.
De jag har är jag dock enormt tacksam över!


@SpanskaLoppan - du råkar inte bo i/nära uppsala?

 

[Humla]

Jag har tre personer jag betraktar som vänner, men ingen av dem bor i närheten. Det är inte jättelångt heller, men inte så man tar ett glas efter jobbet direkt. Vi ses inte särskilt ofta tyvärr. Jag har haft väldigt nära relationer med alla tre, när vi bott i samma stad. En är en barndomsvän, en lärde jag känna i gymnasiet och en på universitetet.
Önskar att jag hade fler vänner, och lite närmare. Vardagarna skulle jag sällan ha tid, men helgerna är jag oftast inte jätteupptagen.

 

[harrylime]

Känner igen mig så mycket i ditt inlägg!

Har inte direkt överflöd av vänner, och dom jag har träffar jag inte direkt ofta. Har noll och inga vänner kvar sen dagis/skolgång, mest för att jag sett det som helt onödigt att umgås med människor över något så flyktigt som att vi råkade befinna oss på samma plats vid samma tid när vi var små.
Ibland lyckas jag träffa nya bekantskaper som jag faktiskt haft en del gemensamt med, men då jag tycker det är rätt påfrestande att umgås i grupp och i princip alla nya bekantskaper förr eller senare vill inkludera en i "gänget" så blir det aldrig några djupare vänskapsrelationer av det hela. Jag är liksom ingen kul typ då, eftersom jag är ganska introvert och inte "tar plats" utan bara hamnar utanför.

Annars känns det väldigt vanligt att folk mest gillar att prata om sig själva, förväntar sig att jag alltid ska ta initiativ att ses, och plötsligt försvinner personer ett halvår för att sen dyka upp och vilja ses.. oftast helt utan att vara intresserade av hur jag haft det under den tiden. Och så pratar dom på om sitt.. så till slut ledsnar jag på det med och så rinner dom bekantskaperna ut i sanden. Givetvis vill jag ju höra hur dom haft det och vad dom gör osv, men när det gång på gång blir helt ensidigt så tröttnar jag.
Jag gillar människor som man bara kan flanera runt med i naturen, prata, kanske gå på museum och sådana lugna aktiviteter som mina bekanta bortförklarar som pensionärsaktiviteter! Tur att jag har min nyligen pensionerade mor som plötsligt fått massa tid över!

 

[Hallonsoda]

Jag är nog i fas vänskap som bas , och har ganska lätt för att få vänner generellt sett, speciellt nu under universitetstiden. Eftersom att de är såpass många hoppas jag verkligen att iaf några kommer vara viktiga för mig och jag för dem när jag blir äldre?? Bor i Göteborg, där har jag nog kanske 5 nära vänner, men det är rätt olika hur ofta vi hörs. Vissa varje dag, en bor jag tom med, andra kanske nån gång i månaden. Är uppvuxen i Stockholmstrakten och där har jag kanske iaf 5 nära och typ 4 som varit nära som jag kan ta upp kontakten med när som helst?? Alltså gud inser att jag låter som nån ehm kompiskleptoman men jag tycker inte nära vänskap definieras som hur ofta man hörs, utan snarare som någon ganska självklar själslig intimitet när man ses, och uppenbarligen gillar jag verkligen att typ vara i den känslan. Kan inte säga att jag lägger så mycket jobb på mina vänskapsrelationer heller, men vi hänger iaf när vi kan )! Jag har väl normalmycket för mig som en studerande, går ett någorlunda krävande program, jobbar extra, rider, springer, sjunger i kör, men tycker att jag har mycket tid ändå!! Det är bra att vara snabb på att skriva chatt hehe, och många hemmakvällar går inte åt åt TV utan åt just relationsbygge på sociala medier i privata konversationer

 

[Bulldoozer]

Jag har en bästa väninna och hon bor 50 mil bort, vi är ganska olika och har olika livsåskådning men hästarna som gemensam nämnare . I perioder så pratas vi vid i telefon varje dag och ibland kan det gå några veckor ibland nån månad innan vi hörs, hör man inget så förutsätter vi att det är bra .

I övrigt har jag inte tid med vänner, jag får nog av att träffa folk på jobbet, i stallet, i gymmet och på tävlingar. Jag skulle lätt kunna dra i några trådar och skaffa mig vänner från lovande bekantskaper men jag orkar inte, vänskap måste liksom underhållas och jag har inte tid eller lust med det just nu. Jag har haft vänner bland mina grannar tidigare (nära och praktiskt) men när de flyttat så orkar man liksom inte hålla kontakten. Sen så har jag och maken också en relation där vi pratar med varandra om allt mellan himmel och jord så han ersätter en hel del av det sociala behovet.

 

[Lampan]

Jag har väl dom vännerna jag förtjänar (det brukar ju sägas så)
Jag har ett par från förskolan som jag alltid vet var jag har. Oavsett när eller hur vi träffas, så plockar vi upp tråden där vi lämnade sist. Jag kan prata med dom om vad som helst
Jag har också två tjejer från gymnasietiden som bara är bäst
Vi har också vänner "som par" vi umgås med främst på helgerna
Sen har vi också lite bekanta utspritt lite här och där...gamla kollegor och vänners vänner etc...

 

[Azalea]

Jag har alltid haft mycket umgänge, men upplever också att man blir petigare med åren. När jag var yngre kunde jag umgås med tvivelaktiga människor, det händer inte längre.
Jag är en sån som "rensar" bland vänner. Jag är noga att inte behålla vänskaper som gör mig bitter för att jag ger mycket mer än jag får tillbaka. Jag har varken tid eller lust att umgås med någon energitjuv!

Jag har två nära vänner som bor i samma stad som jag pratar med på facebook dagarna i ända och träffar några ggr per vecka. Sedan har jag en ganska stor vänkrets, vi är en del som oftast träffas i grupp, har fester eller middagar tillsammans. Jag har en del vänner som jag bara träffar ett par ggr per år, som jag inte är nära men som det alltid är roligt att träffa. Sedan har jag två nära vänner som inte bor här som jag bara har sporadisk kontakt med, men vi finns alltid för varandra om det är något och det gör inget om det dröjer mellan gångerna man hörs, vänskaperna består.

Min äldsta vän har jag känt i kanske 15 år, men de flesta har jag träffat i vuxen ålder. Många under de senaste 2 åren. Upplever att det är ganska lätt att skaffa vänner om man bor i en stor stad. I mindre städer är det kanske lite klurigare.

Jag är gärna själv ganska mycket, men uppskattar att ha ett stort umgänge med många olika slags vänskaper.