Hur har ni det med vänner?

[Hemligast]

Vänner har jag nog gett upp.. Jag har två som jag räknar som mina vänner, båda bor 70-100mil bort.
Jag har maken och min syster (som är inneboende hos oss) som jag umgås med.
Ibland träffar jag någon av dom andra två hyresgästerna i stallet.
Jag saknar att ha någon att prata om allt med. Jag kan ju prata med maken, men vill ha någon annan att prata med också.
Jag brukar försöka ta initiativ till att umgås med t.ex. någon kollega från jobbet eller svägerskan men jag får oftast bara ett flin till svar och så byter dom samtalsämne..
Så jag har gett upp.

 

[SpanskaLoppan]

Men mitt liv måste fungera, det är prio 1. Har jag inte mig själv, har jag ingen resurs kvar alls.

Nej, om man inte orkar med sig själv blir det inte mycket kvar att bjuda på till andra människor.

 

[SpanskaLoppan]

Jag är dock himla social och får erkänna att om jag kommer hem till någon som inte kan sluta tvätta/städa så känns det lite som att jag inte är välkommen och den vänskapen hade nog stannat av faktiskt. När jag umgås med en vän umgås vi - då lämnar jag disken/tvätten ! Och de som jag räknar som vänner gör likadant för mig... De få stunder man ses liksom....
Så just den attityden "kom gärna och hälsa på men jag måste faktiskt fixa tvätten" hade jag haft svårt för....

Alla är ju olika
Men det är ju inte för att folk inte är välkomna som jag fortsätter utan för att jag måste få det gjort.
Jag har inte egen tvättmaskin utan måste boka tvättstuga, då har jag dom 3-4 timmarna på mig att tvätta två veckors tvätt. Jag kan inte bara strunta i det.
Eller om jag står och lagar mat, jag kan inte bara avbryta det.
Jag är ju fullt närvarande ändå, vardags fixet kräver ingen större koncentration ^^

 

[Gnist]

Har alla andra tjogtals med vänner som man träffar jämt och ständigt?

Nej, jag har få men väldigt goda vänner. Vissa träffar jag kanske en gång per vecka, andra bara nån gång per år beroende på avstånd, men vi har ändå god kontakt via tfn/facebook.

 

[SpanskaLoppan]

Vänner har jag nog gett upp.. Jag har två som jag räknar som mina vänner, båda bor 70-100mil bort.
Jag har maken och min syster (som är inneboende hos oss) som jag umgås med.
Ibland träffar jag någon av dom andra två hyresgästerna i stallet.
Jag saknar att ha någon att prata om allt med. Jag kan ju prata med maken, men vill ha någon annan att prata med också.
Jag brukar försöka ta initiativ till att umgås med t.ex. någon kollega från jobbet eller svägerskan men jag får oftast bara ett flin till svar och så byter dom samtalsämne..
Så jag har gett upp.

Förstår precis vad du menar. Jag har jätteroligt med sambon och kan prata om allt.
Men det saknas vänner ändå! För det är en helt annan typ av relation.
Och gett upp har nog jag gjort lite med, har också försökt odla vänskap via jobbet men njae. En kollega har jag träffat utanför jobbet ett par gången men jag kände mig fånig när det hela tiden var jag som hörde av mig och hon oftast svarade väldigt undvikande.

 

[Petruska]

Jag tycker att det är något lite sorgligt i att vänskaperna har så liten plats i vuxenlivet generellt. Jag vet inte hur det är i andra kulturer eller andra historiska faser, men så som livet levs i Sverige nu verkar vänskapen ha väldigt svårt att få plats.

I unga år har ju många människor många vänner och vänskaperna kan vara närmast som en sorts bas i livet, som allt annat utgår från.

 

[Ray]

Alla är ju olika
Men det är ju inte för att folk inte är välkomna som jag fortsätter utan för att jag måste få det gjort.
Jag har inte egen tvättmaskin utan måste boka tvättstuga, då har jag dom 3-4 timmarna på mig att tvätta två veckors tvätt. Jag kan inte bara strunta i det.
Eller om jag står och lagar mat, jag kan inte bara avbryta det.
Jag är ju fullt närvarande ändå, vardags fixet kräver ingen större koncentration ^^

Nej det är klart med tvättstuga är det ju en annan sak...

 

[cirkus]

Jag är en sån som räknar ganska många vänner. Vissa träffar jag mycket sällan IRL, men desto mer via nätet eller i telefon. Att umgås måste inte bara vara att sitta och babbla vid kaffebordet i köket - det kan lika gärna vara ett virtuellt kaffebord.

Jag har några vänner kvar sedan lekistiden faktiskt - två för att vara exakt och de träffar jag ett par gånger om året. Sen har jag ett par från grundskolan - kanske 3 till. Sen har jag åtminstone 5 till från gymnasietiden. Jag har några vänner som jag lärt känna genom olika stall. Några som jag lärt känna genom studier och jobb.

Vänner och att umgås tar rätt mycket plats i mitt liv - jag vet inte riktigt hur jag hinner, men jag umgås nog ordentligen med minst 1-2 vänner varje vecka. Med ordentligt menar jag ses på fika eller middag eller så.

 

[Bison]

Jag har massor med vänner och några riktiga bff.
De närmaste pratar jag med varje dag, vi ses så ofta som möjligt.
Jag skulle bli deprimerad utan vänner.

 

[landsbygdsbo]

Hehe.. Jag tror knappast du är en liten blyg viol som inte bestämmer något..,

Självklar bestämmer jag ngt. Men i de frågor som rör oss så är vi 2 som bestämmer.
För när det gäller att hålla en relation levande så gäller det, precis som med fin sand att kupa händerna och därefter fylla dem. Försöker man sedan kontrollerande knyta nävarna, så rinner sanden/förhållandet bara ut mellan fingrarna

 

[Amha]

Och
om du är ärlig så hatar du nog inte folk som.. utan det faktum att folk kallar sin...
eller hur
För ditt välbefinnandes skull så har jag gjort en ändring..

Skulle nog vilja påstå att det ofta säger rätt mycket om den som kallar sin partner för regering.

 

[stjarnhimmel]

Jag har en hel vänner. Men det är så bra för det är inget att man måste höras utan vi ses när vi kan. Och då är
det vänner som jag litar helt på.
Precis så jag vill ha det.

 

[Malin_L]

Jag har några vänner som jag umgås med relativt regelbundet. Inte så ofta med ändå.
Men inte sitter vi och bara hänger i 5 timmar. När vi träffas blir det oftast över en fika eller middag. Så det blir kanske ett par timmar max.
Jag tycker inte att det är svårt att klämma in det, så mycket vardagsbestyr har vi inte. Det som tar mest tid (förutom jobbet) är träning och det kan jag hoppa över en kväll om någon vill komma på besök/få besök.

 

[Undret]

Jag är en person som värderar mina vänskapsrelationer väldigt högt. Inte så att jag egentligen vill ha människor omkring mig konstant, behöver mitt space. Jag har ett gäng nära vänner, hur vi umgås är sedan beroende på hur våra liv ser ut. Vissa vänner träffar jag kanske någon gång i månaden nu, eftersom livspusslen krockar. Men vi vet var vi har varandra och det är jätteroligt när vi ses. Andra perioder har vi varit de som umgåtts mycket. Andra vänner är som min familj, och vi har väldigt mycket kontakt och umgänge. Vilka som är mig närmast (av mina närmaste vänner) brukar variera lite i perioder, helt enkelt eftersom allas behov och situationer varierar genom livet.

Men synen på vänskap där är också att det är något som kräver engagemang och att en anstränger sig, precis som kärleksrelationer. Det är få som tror att en kärleks/partnerrelation bara kommer att "funka" utan att parterna jobbar för det. Men när det kommer till vänner verkar det vara ett rätt vanligt synsätt.

Mer praktiskt, vi har väldigt fullspäckade scheman och umgås helt enkelt när det finns möjlighet. En var tvungen att tvätta och städa i söndags så då var jag sällskap i soffan under tiden. Vi har gymkort på samma ställe och försöker passa in något pass samtidigt någon dag i veckan. Ses i stallet när vi kan. Skriver mycket på messenger till vardags för att hålla kontakten. För middagar eller utflykter och större saker får vi planera, så osexigt lång framförhållning som 6 veckor ibland för att alla ska kunna samtidigt om det är i gänget.

Och de kommer från olika ställen. Jag har en vän kvar från lågstadietiden. En vän från början på universitetsstudierna. Ett par från stallet. Ett par från buke

 

[landsbygdsbo]

Skulle nog vilja påstå att det ofta säger rätt mycket om den som kallar sin partner för regering.

Ungefär lika mycket som det säger om den som överreagerar för ordet...

 

[starcraft]

Jag har ett par vänner jag träffar och hör av mig till relativt regelbundet, men kanske inte alltid så ofta som jag skulle önska. Jag har liksom hamnat lite utanför - alla de som jag umgås med har sambo/man/barn, jag är singel. Vi har alltså varken samma schema eller intressen känner jag. Försöker bjuda hem folk regelbundet på olika saker, men intresset från inbjudna är minst sagt ljummet. Känns som man är väldigt långt ner på deras prio-lista. Hör man av sig i god tid har de oftast svårt att planera och återkommer. Hör man av sig nära inpå så har folk andra planer. Något som ligger mig i fatet är att jag inte gillar eller riktigt ser syftet med att snacka i telefon i timmar, ses hellre, men det gör oxå att jag glider ifrån folk tror jag.

Har i alla fall börjat acceptera att så här är livet. Jag är ändå en trevlig person att vara med, så jag har inget emot mitt egna sällskap och gör saker på egen hand när jag inte får sällskap. Saknar ibland en "bff" att liksom alltid göra saker med, men det är inte för mig tydligen... Jag är ganska social av mig och brukar inte ha svårt att skaffa nya bekantskaper även om det sällan blir bestående, men glädjer mig i tillfälliga förbindelser och trevliga möten också.

 

[_FiA_]

Jag har också vant mig. Har ju sambon och min mamma som jag träffar en hel del och jag har jätteroligt ihop med dom.
Men som sagt, lite bekanta hade iaf vart trevligt tycker jag.
Har också jobbat mycket helger, nu studerar jag på distans och det behöver man tydligen inte ta på allvar har jag förstått. Lite attityden att "vadå hinner inte idag? Du kan ju plugga ikväll istället? " Att jag måste göra annat på kvällen är tydligen inte möjligt. Eller den hisnande tanken att jag har inlämningstider som måste passas

Jag har 3 stycken barndomsvänner kvar, en av dom träffar jag sporadiskt och dom andra några ggr i månaden. Jag har alltså inte så många vänner nu mer... men dom jag har har jag känt hela livet och när vi ses så är allt precis som vanligt hur lång tid som än har gått. Sen har jag väl såklart massa bekanta osv, men det är ju inga människor jag ringer och umgås med.

 

[Kiwifrukt]

Jag är ingen överdrivet social person. De jag umgås mest med är delar ur familjen/den närmaste släkten. Och det är helt fine med mig. Har häst, och har hästen installad med andra, så jag träffar andra människor med samma intresse i stallet. Vissa veckor varje dag, vissa veckor kanske mindre sällan, utifrån allas tider. Rider tillsammans med någon två-tre gånger i veckan, och det räcker absolut för mig.

Mina barndomsvänner är på ett helt annat stadie i livet än vad jag är. De band upp sig tidigt. Jag har en vän sen barndomen som jag fortfarande träffar någon gång/år. Vi bor två km ifrån varandra, så vi borde verkligen kunna ses mer, men det är så mycket som ska klaffa när våra liv är så totalt olika varandras. Resten av mina gamla klasskompisar från grundskolan är inget jag sörjer att jag inte behöver träffa mer. De från gymnasiet var mer lika mig, men det är inte många kvar i stan, och alla de jag umgicks mest med har flyttat.

 

[Görel]

Jag har ett par goda vänner som jag försöker att träffa åtminstone varannan vecka. Vi träffades via ett gemensamt intresse för över 25 år sedan och utövar fortfarande detta gemensamma intresse ihop. Sen har jag andra som jag träffar lite mer sällan men som jag ändå har en levande relation till. Några har jag umgåtts glesare med ett tag och tätare sedan, beroende på hur våra livssituationer sett ut. Har andra vänner som jag också känt i 25 år som jag träffar några gånger per år men vi har så mycket gemensam historia och livsstil och vänner att det inte känns konstigt. Att vi inte ses oftare beror på att vi har svårt att få ihop det tidsmässigt. Min äldsta vän är killen jag var ihop med för 30 år sedan. Under vissa perioder umgicks vi flera gånger i veckan, just nu är han småbarnsförälder i förorten och vi håller kontakten på andra sätt än personliga möten.

Jag är en social person som har lätt att knyta kontakter. För mig är det inte viktigt att vänner är lika mig, vissa grundvärderingar behöver vi ha lika för att kunna bygga en relation, men man behöver inte ha samma politiska åsikter som jag så länge man respekterar mina åsikter respekterar jag givetvis de som avviker från min. Jag tycker att det är kul att diskutera saker ur olika perspektiv.

 

[LittleJohn]

Har alla andra tjogtals med vänner som man träffar jämt och ständigt? Och hur hinner man i så fall det? Behöver inte ni diska, laga mat, städa, rensa förrådet, jobba, plugga, tvätta, hjälpa mormor, göra ärenden osv?
Med ett vardagsliv där man inte har anställd hjälp till allt, hur får man loss flera timmar 5-6 dagar i veckan till att bara sitta och umgås

Jag har nog bara två riktiga vänner. Min allra närmsta vän T som jag känt från gymnasietiden och som betyder otroligt mycket för mig, och J som jag lärde känna och umgicks mycket med när jag bodde i Visby. Tyvärr bor jag nu långt ifrån båda två, och kan därför inte ses mer än ett par gånger om året men pratar med T varje dag och J någon gång i veckan.
Sen har jag såklart ytligt bekanta, men det är mest personer jag umgåtts med en gång i tiden men glidit isär från av olika anledningar.

Är dessutom nyinflyttad här i stan och känner ungefär noll personer hittills, vilket är lite tråkigt för jag kan sakna att ta en spontan fika och snacka lite skit, men har otroligt svårt att knyta kontakt. Dels för jag inte har så stort socialt behov, och även på grund av att jag är blyg, och därav nog ses som både ointressant och ointresserad.

Men det jag verkligen kan sakna är bekanta och vänner inom hundsporten, när jag höll på med hästar kände man alltid personerna i stallet som man kunde få tips av eller bara prata om det roligaste man visste, men har inte lyckats lära känna några hundmänniskor än. Vilket känns väldigt tråkigt då det är en stor del av mig, och jag älskar att prata om allt som hör hundar till.

Nu har jag sambo, tätt kontakt med familj och ett mindre socialt behov, men finns perioder då jag känner mig som världens ensammaste. Och det är verkligen ingen rolig känsla när den tränger sig på.