Hur hantera misslyckanden?

[Raderad medlem 6459]

Gud, ni skriver så mycket vettigt. TACK för er input allihop!

Eller rättare sagt: om jag varit med om det så har jag inte uppfattat det som lika stort misslyckande som du gör. Är det en miss som faktiskt får konsekvenser över tid så har jag nog klarat att tänka ”Ok, det gick inte den här gången. Jag är alltså inte slut som människa om jag missar, som du verkar se dig som. Och det handlar nog om något annat än det aktuella fallet, det handlar om ett litet hål i dig som du behöver fylla igen, ett hål som handlar om att du knyter ditt värde till prestationer.

Så ska jag försöka tänka. "Det gick inte den här gången" istället för "jag misslyckades, vad DÅLIG jag är". För mig blir det lätt nattsvart - funkar det inte på en gång för mig så tänker jag att jag aldrig kommer klara det. Och det blir ju tufft i längden liksom.

Men jag känner igen känslan. Varje gång under åren som jag fått ett jobb eller gjort en prestation som fått mycket erkännande så har jag tänkt ”Jösses vad jag lyckats lura dem igen, de ser inte hur dålig jag egentligen är”. Den sortens känslor kanske man kan försöka KBT:a bort? ”Jaha, där kom den tanken igen, den kastar jag över axeln”. Inte gå in i tanken och inte värdera den.

Ja! Så brukar jag också tänka. Vi jobbade mycket med det när jag gick i KBT.

(Och ja, Villanelle! )

Jag var länge så dålig på att hantera misslyckanden att jag helt enkelt inte försökte ordentligt, eller alls.

Jag är oerhört rädd för att misslyckas - så pass rädd att det blir en självuppfyllande profetia i form av att jag inte gör saker som jag egentligen vill (och borde göra). Resultatet är att jag inte misslyckas, men det i sig är ju det ultimata misslyckandet, eftersom jag inte vågar utmana mig och därför stagnerar.

Precis! Jag gick i två år med ett jobb jag avskydde eftersom jag inte vågade söka mig vidare i rädsla för att jag inte skulle få ett jobb jag tyckte om. Dvs, jag var så rädd för att misslyckas att jag inte ens sökte jobben.

Men jag tror att man måste börja våga misslyckas lite mer för att avdramatisera det och att inse att livet oftast inte står och faller med att man misslyckas i en prestation, utan att man kan se det som tillfällen att lära sig och utveckla sig. Det är åtminstone ungefär där jag befinner mig i processen när det kommer till att våga misslyckas. Jag tror också att man ska våga prata om sina misslyckanden.

Jag tror du har SÅ rätt verkligen. Men det är så himla svårt! Jag ska försöka jobba på det, lite försiktigt sådär.

Det kändes faktiskt riktigt bra att skriva det här! Tack för en viktig tråd och jag hoppas att du och jag och alla andra hittar vägar att hantera känslor och rädslor som misslyckanden ger upphov till.

Vad roligt att tråden har hjälpt dig! Mig har den hjälpt jättemycket redan, så himla mycket vettiga tankar kring ämnet som verkligen hjälper mig att avdramatisera det hela och att hitta strategier för att hantera tankarna.

Jag tänker också på det är här med att det låter så definitivt att misslyckas med körkort eller utbildning eller jobbintervju, som att det bara finns en chans och det var den. Så är ju inte livet.

Ja, jag vet! Men min hjärna fungerar verkligen så. Antingen gör jag det perfekt och super på första försöket eller så kommer jag ALDRIG att klara det. Jag fattar ju nu att det är nåt jag måste jobba med, att inte se saker som så himla definitiva hela tiden. Att inse att bara för att nåt inte funkade nu betyder det inte att det aldrig någonsin kommer att funka.
Tack för ditt inlägg!

 

[Dorinda]

Alternativet är ju sluta göra grejer, då misslyckas man inte. Det är faktiskt värre....
Jag kan ibland gräma mig över grejer jag missat, eftersom jag låtit bli eftersom det kan generera ett misslyckande.

Den insikten har hjälpt mig lite.

 

[Miran]

Jag har författarkollegor som är LIVRÄDDA för recensioner. Det räcker med ett enda negativt ord för att hela deras värld ska rasa ihop, de skäms och mår illa och tror att ALLA har läst och nu föraktar dem. Det måste vara helt vidrigt att känna så. Som om ens människovärde så totalt är kopplat till prestation och att minsta lilla får en att rasa fullständigt.

Själv är jag rätt bra på att suga åt mig positiva saker och förtränga de negativa. Sedan får man ju sålla också. Bara för att någon tycker något behöver de ju inte ha rätt. Eller så har de rätt och man kan ta till sig det och lära sig något.

 

[Raderad medlem 6459]

Kom att tänka på att den där misslyckandepaniken kan jag också känna, men i sociala sammanhang. Jag kan vara förtvivlad över att ha uppfört mig fel eller sagt något fel till någon annan.

Men om jag går tillbaka till den det handlar om för att göra bot så har det nästan alltid visat sig att mitt ”fel” inte var i närheten så stort som jag trodde. Ibland har den andra sagt ”Va? Det funderade jag inte ens över.”

Vet du, förut hade jag jättemycket såna tankar just gällande sociala sammanhang. Kunde älta och må SÅ dåligt över att jag betett mig konstigt eller sagt nåt fel och precis som du säger så blev folk alltid jätteförvånade när jag sen skulle försöka fixa det. För ingen hade någonsin ens reagerat på det jag sen haft så mycket ångest över.

Visst är en dåligt genomförd jobbintervju, en missad utbildning eller en kuggad uppkörning saker som får konkreta konsekvenser - men det kommer ändå fler jobbintervjuer (där ni för övrigt är två sidor om bordet, ett misslyckande behöver inte vara ensidigt ditt), utbildningar kan man söka igen (jag gjorde det faktiskt själv, kom inte in på drömutbildningen, jobbade ett år och funderade, kom in på annan utbildning), en uppkörning kan man göra om (väldigt många får göra det).

. Du har så rätt såklart.

Långrandigt blev det. Men jag tänker att om du kan fokusera lite mer på hur allvarliga konsekvenserna faktiskt är (ditt liv tar inte slut pga dem, det kommer fler tåg) så kanske det kan lätta lite på ångesten över att inte vara perfekt? (Fast du är allt bra nära )

Inte långrandigt alls . Jag har så lätt att fastna i en spiral där jag tänker att eftersom jag misslyckades nu kommer jag garanterat misslyckas igen, så jag ska verkligen försöka tänka såhär istället. Så tack - det var till stor hjälp . ()

 

[Pontevecchio]

Jag blir besviken och förbannad över mitt misslyckande men inte över mig själv. Mitt självförtroende kan få sig en törn men aldrig min självkänsla. Jag funderar och försöker finna en lösning så att jag kan förbättra och lyckas nästa gång.

 

[Raderad medlem 6459]

Som om ens människovärde så totalt är kopplat till prestation och att minsta lilla får en att rasa fullständigt.

Bara för att någon tycker något behöver de ju inte ha rätt. Eller så har de rätt och man kan ta till sig det och lära sig något.

Helt sant! Och bra grej att ha i åtanke .

 

[mandalaki]

Jag har författarkollegor som är LIVRÄDDA för recensioner. Det räcker med ett enda negativt ord för att hela deras värld ska rasa ihop, de skäms och mår illa och tror att ALLA har läst och nu föraktar dem. Det måste vara helt vidrigt att känna så. Som om ens människovärde så totalt är kopplat till prestation och att minsta lilla får en att rasa fullständigt.

Själv är jag rätt bra på att suga åt mig positiva saker och förtränga de negativa. Sedan får man ju sålla också. Bara för att någon tycker något behöver de ju inte ha rätt. Eller så har de rätt och man kan ta till sig det och lära sig något.

OT men jag såg det i en bokgrupp nyligen. En författare som till och med med objektiva mått sannolikt är SKITDÅLIG dök upp i en tråd där hennes böcker diskuterades och började förklara varför folk hade fel

 

[Miran]

OT men jag såg det i en bokgrupp nyligen. En författare som till och med med objektiva mått sannolikt är SKITDÅLIG dök upp i en tråd där hennes böcker diskuterades och började förklara varför folk hade fel

Även skitdåliga författare har ju känslor. Och det är lätt hänt att se de man skrivit som typ en bit av sin kropp och hamna i försvarsställning. För även om man själv inser att ens kropp inte är universums snyggaste så vill man ändå inte höra andra håna den. Sedan är det ju en oskriven regel att man som författare inte går i svaromål mot recensioner.

 

[mandalaki]

Även skitdåliga författare har ju känslor. Och det är lätt hänt att se de man skrivit som typ en bit av sin kropp och hamna i försvarsställning. För även om man själv inser att ens kropp inte är universums snyggaste så vill man ändå inte höra andra håna den. Sedan är det ju en oskriven regel att man som författare inte går i svaromål mot recensioner.

Detta var till och med bara en bokgrupp, ett forum för bokläsare. Och att gå i svaromål mot dem verkar ogörligt. Är man SÅ känslig kanske man inte ska utsätta sig för att skriva böcker. (Slut på OT för min del)

 

[Raderad medlem 6459]

Detta var till och med bara en bokgrupp, ett forum för bokläsare. Och att gå i svaromål mot dem verkar ogörligt. Är man SÅ känslig kanske man inte ska utsätta sig för att skriva böcker. (Slut på OT för min del)

Äsch det är min tråd så jag fortsätter OT-spåret . Jag har sett också i en bokgrupp hur någon har kritiserat en bok och så kommer folk och säger "du, den författaren finns här i gruppen så jag tycker det var väldigt fult av dig att skriva så här". Helt orimligt tycker jag! 1) man kan inte förväntas hålla koll på sånt och 2) herregud, som författare får man väl låta bli att läsa såna trådar bara? Hela världen kan ju inte gå på äggskal runt en för att man blir ledsen om någon sågar ens arbete?

Min rädsla för att misslyckas gör för övrigt att jag blir helt tvärtom: jag VILL ha kritik på det jag gör. Får typ magsår av tanken på att nån tittar på mitt arbete/plugg/whatever och har en massa feedback man inte ger mig den. Tvärtom vill jag att man berättar för mig vad som kan bli bättre, just för att jag vill att det ska bli bra. Så rädslan för att misslyckas måste inte innebära att man blir sådär hyperkänslig för kritik heller.

 

[Petruska]

Även skitdåliga författare har ju känslor. Och det är lätt hänt att se de man skrivit som typ en bit av sin kropp och hamna i försvarsställning. För även om man själv inser att ens kropp inte är universums snyggaste så vill man ändå inte höra andra håna den. Sedan är det ju en oskriven regel att man som författare inte går i svaromål mot recensioner.

Alltså, nånstans är ändå sådan offentlig granskning av sitt eget arbete som det bland annat författare lever med, i första hand resultatet av enorma privilegier. Det är orimligt att det är läsarnas uppgift att endast uttrycka sig välvilligt om böcker i tex bokgrupper på facebook! Då faller ju möjligheten för läsare att dela upplevelser.

 

[Sleepy]

Även skitdåliga författare har ju känslor. Och det är lätt hänt att se de man skrivit som typ en bit av sin kropp och hamna i försvarsställning. För även om man själv inser att ens kropp inte är universums snyggaste så vill man ändå inte höra andra håna den. Sedan är det ju en oskriven regel att man som författare inte går i svaromål mot recensioner.

Konsten är ju att inte identifiera sig med resultatet, vare sig det är bra eller dåligt. Det finns ju många som är rädda för att lyckas också, för vad händer då sen? Det är då det är bra att tänka på berg-o-dalbanan.

Finns ett bra TED-talk med Elizabeth Gilbert om de tankarna:

https://www.ted.com/talks/elizabeth_gilbert_success_failure_and_the_drive_to_keep_creating

 

[cirkus]

Men jag känner igen känslan. Varje gång under åren som jag fått ett jobb eller gjort en prestation som fått mycket erkännande så har jag tänkt ”Jösses vad jag lyckats lura dem igen, de ser inte hur dålig jag egentligen är”.

Ibland så bara väntar jag på att jag ska bli genomskådad för min dålighet. Eftersom jag inte blir det så är jag antingen inte så dålig som jag tror eller så är jag bra på nånting - nämligen att dölja min dålighet.

Jag kan älta vissa saker hur länge som helst och jag mår fysisk dåligt när jag tycker att jag har gjort bort mig. Samtidigt så kan jag ibland se att vägen som blev är ändå bra - det är nästan skönt att kunna se tillbaka och inse att det misslyckandet spelade inte nån jättestor roll som det kändes just då.

 

[EmmaBovary]

Alternativet är ju sluta göra grejer, då misslyckas man inte. Det är faktiskt värre....
Jag kan ibland gräma mig över grejer jag missat, eftersom jag låtit bli eftersom det kan generera ett misslyckande.

Den insikten har hjälpt mig lite.

Är lite för välbekant med det alternativet, det är flera år som försvunnit i en grå sörja för att jag valt att låta bli av rädsla för att misslyckas.

 

[Wysiwyg]

Har det potential att bli en rolig historia om 10 år?

OT: I mitten av min utbildning hade vi vår första stora praktiska och kliniska examination. På min första station tyckte jag att jag misslyckades så gravt att jag på riktigt trodde att jag skulle bli utkastad från utbildningen. Bara grät hela kvällen och skämdes. När min mamma frågade vad som hänt egentligen som kunde vara så hemskt började jag hyperventilera och bara skrek att jag var tvungen att hoppa av om de inte kastade ut mig. Jag förstod inte hur jag skulle överleva Skammen.

Jag blev godkänd i både poäng och utförande och nu tre år senare är det faktiskt en rätt lustig historia jag gärna berättar när det blir Osce*-prat. Dessutom påminner den mig om att det väldigt sällan är så illa som man målar upp det i sitt huvud.

*osce=objective structured clinical examination, formen för den klinisk examinationen

 

[Raderad medlem 6459]

Jag blev godkänd i både poäng och utförande och nu tre år senare är det faktiskt en rätt lustig historia jag gärna berättar när det blir Osce-prat. Dessutom påminner den mig om att det väldigt sällan är så illa som man målar upp det i sitt huvud.

Grejen är den att hade jag varit du hade jag också kunnat prata om det som en lustig historia - eftersom jag ju blev godkänd. Så länge jag lyckas i slutänden så kan jag skämta hur mycket som helst över hur neurotisk jag är. Då är det ju kul "titta, jag var så orolig fastän jag lyckades BRA egentligen". Det svåra för mig är när det inte var bra egentligen, när jag faktiskt inte presterat bra. Då vill jag bara gräva ner mig.

 

[Wysiwyg]

Det svåra för mig är när det inte var bra egentligen, när jag faktiskt inte presterat bra. Då vill jag bara gräva ner mig.

Absolut, jag kan vara likadan. Det var mer en fortsättning på om vissa saker kan bli en rolig historia.

Och sen försöker jag se på det som att jag tyckte det var ett så himla hemskt misslyckade att jag drog fram alla katastroftankar jag hade fast det inte var så illa som jag trodde. Då finns ju chansen att även andra grejer jag tycker är slutet på världen inte är så hemska som jag tänker mig. Och på senare examinationer fanns det stationer jag inte lyckades prestera bra på (alltså enligt examinatorer) och det gick det med. Och jag berättar om dem också som lustiga historier.

 

[farin]

Intressant tråd, jag ska försöka hinna läsa noga ikväll, det är en fråga som jag också funderar mycket på!

Nu senast var det när jag åter igen inte orkade göra klart min masteruppsats och avsluta utbildningen som jag påbörjade för ... ett tag sen. Jag har varit så uppgiven och slagit på mig själv, verbalt, det finns ingen så oduglig som jag...

Jag skulle gärna ha min examen såklart. Men vad är viktigast - lyckad eller lycklig?

Varje gång tanken att jag misslyckats dyker upp funderar jag - lyckad eller lycklig?
För vems skull är examen viktigt? Får jag ett lyckligare liv eller är det för att jag vill (be-)visa något?
Just nu har jag landat i att jag väljer lycklig utan examen och jag är lyckad ändå, bara för att jag är jag
Affirmationer har varit till stor hjälp!

 

[cirkus]

Intressant tråd, jag ska försöka hinna läsa noga ikväll, det är en fråga som jag också funderar mycket på!

Nu senast var det när jag åter igen inte orkade göra klart min masteruppsats och avsluta utbildningen som jag påbörjade för ... ett tag sen. Jag har varit så uppgiven och slagit på mig själv, verbalt, det finns ingen så oduglig som jag...

Jag skulle gärna ha min examen såklart. Men vad är viktigast - lyckad eller lycklig?

Varje gång tanken att jag misslyckats dyker upp funderar jag - lyckad eller lycklig?
För vems skull är examen viktigt? Får jag ett lyckligare liv eller är det för att jag vill (be-)visa något?
Just nu har jag landat i att jag väljer lycklig utan examen och jag är lyckad ändå, bara för att jag är jag
Affirmationer har varit till stor hjälp!

Jag lyckades inte ens göra klart min kandidat.
Jag försökte skriva uppsatsen flera gånger - till slut så insåg jag att det behövs inte det går bra ändå.

Jag blir påmind ibland när jag ska fylla i nån enkät om vilken utbildning jag har och det är alltid avslutade utbildningar som räknas - så min nästan helt färdiga examen räknas aldrig utan jag är för evigt en med enbart gymnasieutbildning. Eller så blir jag påmind när jag diskuterar med mina barn som alla tre snart har högskoleexamen på minst kandidatnivå

 

[Myzan87]

Jag tröstar mej lite med att försöka hitta någon som har varit värre än mej. Än så länge har jag hittat en som gjorde ett misstag som kostade 700 000.

Men vissa saker tar hårdare än andra. Mentala käftsmällar inför kommande liknande situationer. Och acceptera att man gör fel. Kan visserligen vara svårare om någon skadats för att man gjort fel men är det materiella skador så går det alltid att reparera