Hur hantera misslyckanden?

[Raderad medlem 6459]

Usch ja. Jag är också värd det jag presterar typ. Helt gräsligt. Men jag tycker nog att det kanske har blivit något bättre med åren ändå faktiskt, att jag kan vila i att jag duger som människan kattennizze typ.

Ja, det är fruktansvärt faktiskt. Skönt att det blivit bättre med åren! Jag har också blivit lite bättre med åren tror jag nog . Men då var jag ett vraaaak när jag var yngre så det kanske inte säger så mycket.

 

[Malibu_Stacy]

Ja. Hur hanterar ni misslyckanden? Det kan vara vad som helst - relaterat till hästen eller studier eller jobb eller någon hobby. Hur borstar ni av er och tar er vidare? Hur gör ni för att inte gräva ner er? Hur gör ni för att inte känna att hela ert värde står och faller med den prestationen?

Jag tror jag har misslyckats med något som var väldigt viktigt för mig och jag kan inte sluta älta det. Tänker på det varje morgon när jag vaknar, varje kväll innan jag somnar. Får ont i magen när jag tänker på det och får som hjärtklappning. Känner mig helt enkelt rätt misslyckad. Så hur ska jag göra för att kunna lägga det åt sidan och rycka upp mig?

Jag hanterar det precis som du. Dvs inte alls egentligen utan ältar, oroar och tycker dåligt om mig själv.
Så därför går jag i terapi (KBT) för det, för att jag helt enkelt inte klarar av att hantera sådana saker på ett bra sätt. Det har lätt till stress och utbrändhet, vilket är en vanlig konsekvens.
Googla perfektionism så kommer du säkert känna igen dig i mycket.
Min terapeut är bland annat specialiserad på just det (perfektionism, självkänsla, högpresterande etc)

 

[Björk]

Frågan får mig att tänka på begreppen självkänsla och självförtroende. Där självförtroende bygga av prestation; att lyckas med saker o känna sig stärkt av det och självkänsla handlar om vetskapen att jag är älskad och duger som jag är oavsett prestation. Ja, ni vet nog

Läst en del av Jesper Juul och han menar att båda delar behövs, MEN att vi tyvärr ofta mest har beteenden gentemot barn som bygger GOTT självförtroende men alldeles för lite beteenden som bygger självkänsla. Att vi berömmer prestationer när barnet egentligen skulle behöva mer av bekräftelse. T ex barnet som klättrar upp på en sten och ropar ”titta mamma/pappa” får höra:
Å, vad duktig du är! Vad högt du kan klättra! Vad stark/vig/ tuff du är!

Att istället skulle vi behöva tänka mer bekräftelse:
Å, jag ser dig! Hur känns det däruppe?

Så... jag tror att många av oss vuxna tyvärr skulle behöva mer av självkänslan! Så att vi kan ”falla tillbaks” på den när vi misslyckas (för misslyckas gör vi ju alla). Givetvis kommer vi ju fortfarande se misslyckandet som just ett misslyckande och självförtroendet får sig en törn, men självkänslan; vetskapen om att jag duger ÄNDÅ gör att vi kan förlåta oss själva och släppa det.

Tror jag.

Jag tycker att jag i grund o botten har en ganska god självkänsla och brukar kunna förlåta mig själv o gå vidare. Tänker att ” ingen är perfekt, inte jag heller” och ”nu har jag lärt mig något som kan göra att jag gör annorlunda nästa gång”. Men just nu när jag är sjuk pga stress så kan jag också märka att den biten fungerar annorlunda - den första signalen till mig själv var att jag fick en helt orimlig reaktion på ett misstag jag gjorde (i december) - kände JÄTTEstor skuld, grät o ”slog på mig själv” och tyckte det var helt oförlåtligt det jag gjort...

Nu är jag mer i balans och inser att jo, det VAR en sak som inte ska hända, jag VAR klantig/slarvig, MEN delvis kan det förklaras av stresspåverkan. Och jag är bara en människa o vi gör misstag - det går inte att ändra ngt som redan skett utan jag kan bara göra bättre nästa gång. Och jag DUGER ändå!

 

[Wysiwyg]

Jag bryter ihop. Jag gråter och gråter och gråter. Tills jag är tom på tårar och känslor.

Sen försöker jag att inte vara så hård mot mig själv. Liksom att bara känna ångesten men försöka att inte gräva över mig själv med den. Förr eller senare går det nästan över. Försöker tänka att jag gjorde mitt bästa utifrån den situation jag var i och den information jag hade. Och om det som gått fel bara gäller mig själv tänker jag att vad gör detta om 5 år?

Med en del grejer måste tiden bara få gå. Är det riktigt jobbigt brukar jag tänka på andra jobbiga grejer som hänt och att det gick ju över. Och sen bara hålla ut tills det bleknar.

 

[Björk]

Alltså ja. För mig hänger mitt värde mycket ihop med mina prestationer. Jag är vad jag gör. Jag vill inte ens veta hur jag skulle reagera på att bli arbetslös till exempel, vem är jag ens om jag inte har ett bra jobb som jag är duktig på? Det har varit ännu värre och jag tycker att jag blir bättre men uppenbarligen faller jag fortfarande helt ihop vid lite större fuckups.
Och tack!

Skrev mitt svar innan jag läste detta.

Borde ju finnas metoder för att kunna stärka sin självkänsla, jag kan inga i huvudet, men kanske finns någon bra hjälp till självhjälp om man söker?

Just nu när jag är sjuk pga stress så jobbar jag med att hitta återhämtning där jag bara ÄR, alltså kravlöst - något jag bara GILLAR o att tillåta mig bara vara och inte känna ”jag borde.... träna, läsa en bok, diska, städa...”

 

[Björk]

Frågan får mig att tänka på begreppen självkänsla och självförtroende. Där självförtroende bygga av prestation; att lyckas med saker o känna sig stärkt av det och självkänsla handlar om vetskapen att jag är älskad och duger som jag är oavsett prestation. Ja, ni vet nog

Läst en del av Jesper Juul och han menar att båda delar behövs, MEN att vi tyvärr ofta mest har beteenden gentemot barn som bygger GOTT självförtroende men alldeles för lite beteenden som bygger självkänsla. Att vi berömmer prestationer när barnet egentligen skulle behöva mer av bekräftelse. T ex barnet som klättrar upp på en sten och ropar ”titta mamma/pappa” får höra:
Å, vad duktig du är! Vad högt du kan klättra! Vad stark/vig/ tuff du är!

Att istället skulle vi behöva tänka mer bekräftelse:
Å, jag ser dig! Hur känns det däruppe?

Så... jag tror att många av oss vuxna tyvärr skulle behöva mer av självkänslan! Så att vi kan ”falla tillbaks” på den när vi misslyckas (för misslyckas gör vi ju alla). Givetvis kommer vi ju fortfarande se misslyckandet som just ett misslyckande och självförtroendet får sig en törn, men självkänslan; vetskapen om att jag duger ÄNDÅ gör att vi kan förlåta oss själva och släppa det.

Tror jag.

Jag tycker att jag i grund o botten har en ganska god självkänsla och brukar kunna förlåta mig själv o gå vidare. Tänker att ” ingen är perfekt, inte jag heller” och ”nu har jag lärt mig något som kan göra att jag gör annorlunda nästa gång”. Men just nu när jag är sjuk pga stress så kan jag också märka att den biten fungerar annorlunda - den första signalen till mig själv var att jag fick en helt orimlig reaktion på ett misstag jag gjorde (i december) - kände JÄTTEstor skuld, grät o ”slog på mig själv” och tyckte det var helt oförlåtligt det jag gjort...

Nu är jag mer i balans och inser att jo, det VAR en sak som inte ska hända, jag VAR klantig/slarvig, MEN delvis kan det förklaras av stresspåverkan. Och jag är bara en människa o vi gör misstag - det går inte att ändra ngt som redan skett utan jag kan bara göra bättre nästa gång. Och jag DUGER ändå!

Inser att min självkänsla kanske inte är SÅ bra som jag trott förut... i och med att jag faktiskt blivit sjukskriven pga stressreaktion
Tack o lov bromsade jag INNAN jag var helt i ”väggen” - kanske tack vare mitt yrke där jag ju jobbat i 20-år-nånting med rehab och träffat x antal personer som kraschat in i den ...

 

[Raderad medlem 6459]

Jag hanterar det precis som du. Dvs inte alls egentligen utan ältar, oroar och tycker dåligt om mig själv.
Så därför går jag i terapi (KBT) för det, för att jag helt enkelt inte klarar av att hantera sådana saker på ett bra sätt. Det har lätt till stress och utbrändhet, vilket är en vanlig konsekvens.
Googla perfektionism så kommer du säkert känna igen dig i mycket.
Min terapeut är bland annat specialiserad på just det (perfektionism, självkänsla, högpresterande etc)

Jag har faktiskt gått i KBT tidigare, för problem väldigt relaterade till det här. Intressant att det finns terapeuter som är specialiserade inom det!

Med en del grejer måste tiden bara få gå. Är det riktigt jobbigt brukar jag tänka på andra jobbiga grejer som hänt och att det gick ju över. Och sen bara hålla ut tills det bleknar.

Det var en bra grej faktiskt! Ska försöka tänka på saker som varit jobbiga men som gått över. Och så ska jag försöka tillåta mig själv att gråta och vara ledsen och liksom sörja lite. Och sen se om jag kan släppa det.

Tack för ditt inlägg!

Borde ju finnas metoder för att kunna stärka sin självkänsla, jag kan inga i huvudet, men kanske finns någon bra hjälp till självhjälp om man söker?

Det finns det säkert! Men vem har tiden . I sommar när jag är ledig ska jag se om jag kan hitta nån bra bok på ämnet och lägga mig och läsa i trädgården . Nu är jag dock superstressad och har TUSEN saker att göra. Så nu finns ingen tid. (stressen gör det hela säkert värre än vad det är också)

 

[Malibu_Stacy]

Jag har faktiskt gått i KBT tidigare, för problem väldigt relaterade till det här. Intressant att det finns terapeuter som är specialiserade inom det!

Det var en bra grej faktiskt! Ska försöka tänka på saker som varit jobbiga men som gått över. Och så ska jag försöka tillåta mig själv att gråta och vara ledsen och liksom sörja lite. Och sen se om jag kan släppa det.

Tack för ditt inlägg!

Det finns det säkert! Men vem har tiden . I sommar när jag är ledig ska jag se om jag kan hitta nån bra bok på ämnet och lägga mig och läsa i trädgården . Nu är jag dock superstressad och har TUSEN saker att göra. Så nu finns ingen tid. (stressen gör det hela säkert värre än vad det är också)

Om du vill ha namnet på terapeuten så kan du PMa, har för mig att du bor i Stockholm också?
Hon har både mottagning privat och via landstinget på en VC.

 

[Raderad medlem 6459]

Om du vill ha namnet på terapeuten så kan du PMa, har för mig att du bor i Stockholm också?
Hon har både mottagning privat och via landstinget på en VC.

Jättegärna! Det vore super!

 

[MiniLi]

Tror inte att det finns något man kan skriva såhär som faktiskt gör väsentlig skillnad, det är ett jättestort jobb eftersom det egentligen handlar om hur jag ser på min person och mitt värde.

Men iaf.
Jag gillar inte att använda ordet misslyckande såhär. Jag tycker det förstärker de negativa tankarna. Jag brukar tänka mer i stil med att saker inte gick som jag hade velat, att jag av olika anledningar inte kunde vara på topp, att jag gjorde mitt bästa utifrån förutsättningarna men att det inte gick ändå osv. ”Misslyckande” är ett dömande och svartvitt sätt att beskriva sånt här, om man kan öva på att uttrycka sig mer nyanserat och reflekterande så kommer det hjälpa.
Ältande är per definition icke-reflekterande och dömande så det handlar mycket om att öva på att tänka på andra sätt och tillföra andra perspektiv.

Det är ju också viktigt att genuint ha förståelse för att jag är en människa och människor är inte alltid på topp. Jag är ingen superhjälte som liksom står över mänskligt fungerande.

Ibland kan man försöka se att det också fanns saker som blev bra eller tänka på vad man lärt sig av situationen som kan hjälpa i ett framtida läge.

 

[tanten]

@Amha Men det här är en big deal faktiskt. För mig i alla fall. Det är ingen pyttegrej som jag kan tänka "äsch, det spelar ingen roll" utan något större. Det är alltså inte typ ett fel jag gjort utan mer jag kuggade uppkörningen/sumpade jobbintervjun/blev aldrig godkänd på utbildningen. Typ. Dvs man får leva sen med konsekvenserna av sin fuck up liksom.

Jag ältar ofta. Speciellt en sak som min mor sa till mig - du lyckas ju inte med någonting.

Den frasen kommer tillbaka ofta fastän det var typ 50 år sedan hon sa det. Helt sjukt. Jag vet ju att det inte är sant.
Jag är betydligt snällare mot andra än mot mig själv.

vi är många som är våra egna värsta mobbare.
Minns ett uttryckj från nån TV-serie för länge sedan. Där talade de om blamageguden. Den som sitter på ens axel och påminner om alla blamager. Henom umgås jag en hel del med.

 

[Raderad medlem 6459]

Tror inte att det finns något man kan skriva såhär som faktiskt gör väsentlig skillnad, det är ett jättestort jobb eftersom det egentligen handlar om hur jag ser på min person och mitt värde.

Alltså, jag förväntar mig inte att någon här ska komma med ett svar som kommer revolutionera mitt liv. Jag ville bara höra input från andra, hur de tänker och gör och hanterar saker.

Ibland kan man försöka se att det också fanns saker som blev bra eller tänka på vad man lärt sig av situationen som kan hjälpa i ett framtida läge.

Ja, så försöker jag göra nu. Lära mig av det som blev fel och förhoppningsvis, om en liknande situation uppstår igen, så kan jag agera annorlunda.

 

[Raderad medlem 6459]

vi är många som är våra egna värsta mobbare.

Ja verkligen! Så sanslöst sorgligt.

 

[Petruska]

Jag bryter ihop. Jag gråter och gråter och gråter. Tills jag är tom på tårar och känslor.

Sen försöker jag att inte vara så hård mot mig själv. Liksom att bara känna ångesten men försöka att inte gräva över mig själv med den. Förr eller senare går det nästan över. Försöker tänka att jag gjorde mitt bästa utifrån den situation jag var i och den information jag hade. Och om det som gått fel bara gäller mig själv tänker jag att vad gör detta om 5 år?

Med en del grejer måste tiden bara få gå. Är det riktigt jobbigt brukar jag tänka på andra jobbiga grejer som hänt och att det gick ju över. Och sen bara hålla ut tills det bleknar.

Det där med tiden, försöker jag hålla fast vid. Jag vet ju från tidigare misslyckanden att den där paniken ger med sig efter ett tag. Många gamla misslyckanden minns jag inte ens. Även om jag inte helt lyckats sluta älta alla mina gamla misslyckanden, så har ju det där nästan panikslagna avtagit efter ett tag.

Lite av this too shall pass, kanske.

 

[Petruska]

Men jag tror också att mina känslor kring misslyckanden är mildare än dina. Jag har inte så mycket av prestationspress i mig, särskilt inte kring jobbet.

 

[Wysiwyg]

Det var en bra grej faktiskt! Ska försöka tänka på saker som varit jobbiga men som gått över. Och så ska jag försöka tillåta mig själv att gråta och vara ledsen och liksom sörja lite. Och sen se om jag kan släppa det.

Tack för ditt inlägg!

Det funkar ofta för mig! Men beroende på hur man är som person och hur väl man bearbetar sådant som tidigare hänt kan det nog vara jobbigt att tänka på gamla grejer när man är mitt uppe i en ny ångest över något man gjort/inte gjort. Typ att man kommer dragandes med gammal skit att lägga ovanpå den nya och då kan det ju bli tungt. Men som sagt, för mig fungerar det oftast. Men akutskedet med riktig ful hulk- och snorgråt måste förbi först, innan dess är jag inte mottaglig för något konstruktivt tänkande alls.

 

[Tassetass]

Likt många andra försöker jag låta tiden göra sitt och känna en trygghet i att det kommer att klinga av, att jag inte alltid kommer känna som jag känner i den givna stunden. Dessutom försöker jag att inte låta den där känslan av misslyckande, ältandet och självplågeriet ta upp precis all min känslo- och tankeverksamhet. Jag vet att jag behöver få känna mig misslyckad, älta och självplåga mig själv litegrann, för annars kan jag inte släppa det som hänt, men jag måste se till att andra känslor och tankar får ta plats också.

Det här är kanske en skitkass parallell som inte är relevant för någon annan än mig, men anyway. När jag hade varit tillsammans med J, min numera man, i några månader var jag fånigt nykär och rent allmänt lyckligare än vad jag nånsin varit förr. Och så en dag i december, inte ens två veckor före jul, dog pappa. Jag var förstörd och lycklig på samma gång, jag kunde drömma om J och sen vakna gråtandes när det slog mig att pappa var borta. Jag åkte norröver till familjen samma dag som pappa dog, två dagar senare kom även J upp. Hela jag jublade av att träffa honom samtidigt som hela jag gjorde ont. Det var ett känslomässigt kaos av sällan skådat slag, jag kände mig som två personer. Men det jag fick med mig från den upplevelsen var att inte ens de överjävligaste av känslor behöver få monopol på ens känslor och tankar. Nånstans har det där lärt mig att när jag mår skit över ett misslyckande, med all den ångest det medför, så kan jag ändå känna och tänka en massa bra saker. För mig gör det att det blir lättare att hantera eländet, att jag vet att det behöver inte äta upp hela mig.

Förlåt för babbel (av sällan skådat slag).

 

[gammalek]

Som flera andra har jag också haft svårt att släppa, har ältat och plågat mig själv. När jag började ett nytt jobb slogs jag av att det var så förbjudet att göra fel där. Ingen vågade stå för att de gjort fel utan försökte bortförklara in absurdum.

Då blev jag helt plötsligt djärv. Jag försummade inte en chans att ta upp att det är helt okej att göra fel och att berätta att man gjort fel. Om man inte kan erkänna det så kan man heller lära sig av det. Jag mässade och tjatade om det i tid och otid och började faktiskt själv tro på det till slut.

Kanske lite You teach what you need to learn.

 

[Wysiwyg]

Det där med tiden, försöker jag hålla fast vid. Jag vet ju från tidigare misslyckanden att den där paniken ger med sig efter ett tag. Många gamla misslyckanden minns jag inte ens. Även om jag inte helt lyckats sluta älta alla mina gamla misslyckanden, så har ju det där nästan panikslagna avtagit efter ett tag.

Lite av this too shall pass, kanske.

Ja precis, this too shall pass. Jag har definitivt grejer jag gjort som jag fortfarande får ångest av att tänka på flera år senare. Men det är ju när jag är där och petar i det och aktivt tänker på vad som hände och hur det blev som det kommer en lätt ångestpuff. Det förföljer mig inte i vardagen med förlamande ångest som det gjorde när det precis hänt.

 

[Raderad medlem 6459]

@Wysiwyg Haha jag tänkte faktiskt på det, att risken blir att jag i stället deppar ihop över alla mina misslyckanden . Men jag tror inte det, jag tror att det finns en chans att jag kan se det som avdramatiserande. Vi får väl se, jag är inte riktigt igenom fulgråtsperioden än. Men snart så förhoppningsvis!