Hur hantera misslyckanden?

[Pilot]

Jag är också en sådan som grämmer mig, ältar, får ångest och tryck över bröstet.
Tycker jag har blivit lite bättre på att hantera det. Jag har på sista tiden tänkt tillbaka på snarlik/ snarlika situationer och kommit fram till att jag lever fortfarande. Jag överlevde.
Sen går jag runt med mantrat "this too shall pass..".
Typ det kommer kännas asjobbigt nu, det ÄR asjobbigt nu, men precis som alltid så går livet vidare. Det ger mig ett visst lugn.

 

[monster1]

Jag tänker att det finns flera komponenter dels att man bränt en massa energi på det man ville "lyckas" med, det gör en ju känslig oavsett. Ofta får man ju en dipp även när man lyckats med något krävande, för att man kört slut på sig. Att då inte helt och hållet lyckas gör ju att man bränt alla sina resurser och har svårt att liksom dämpa fallet.
Sen behöver man ju få sörja och älta ett tag, liksom tillåta sig som du är inne på i någon inlägg tidigare.
När det är nog med det så behöver man skaffa sig distans till det som hänt, hur man sedan gör det varierar nog. Men det kommer med tiden, det kan också komma av att man engagerar sig i något annat eller tom skapar fysisk distans genom att resa bort ett tag. Man liksom bryter med det som hände och tar en paus som förhoppningsvis gör att man har lite distans och kan reda i det hela när man kommer tillbaka igen.

 

[Ullmerkott]

Kan jag lära mig något av det som hänt? I så fall är det en svinjobbig prövning som jag kommer att komma ur klokare och mer karaktärsutvecklad än jag gick in i den.

Har det potential att bli en rolig historia om 10 år?

 

[Daff]

Jag har nog inte lika stora problem med misslyckanden som du har, vilket var en intressant insikt för mig själv, men när det känns jobbigt har jag en ganska väl utarbetad strategi.

Jag hanterar det delvis genom att prata om det, så hanterar jag de flesta jobbiga känslor jag upplever. Om det är en jobbsituation kan jag slå mig ner hos en kollega en stund och berätta vad som har hänt och sedan få diskutera det med kollegan. Ofta har den andra personen bra insikter som jag inte har tänkt på, om inte så har jag iaf fått lätta på trycket.

Om jag inte har möjlighet att prata med någon om det så skriver jag. Bara skriver alla tankar som dyker upp i huvudet och försöker svara på dom funderingar jag har.

Utöver det så brukar jag försöka kasta mig in i något nytt. Om jag exempelvis inte hade klarat uppkörningen skulle jag se till att öva väldigt mycket på det som gjorde att jag inte klarade det så att jag definitivt klarar det nästa gång. Om det var en jobbgrej skulle jag kasta mig in i andra delar av jobbet eller jobba ännu intensivare.

 

[hastflicka]

Under min uppvaxt larde jag mig att aldrig nagonsin prata om kanslor eller oppet erkanna misslyckanden.
Sedan flyttade jag ut ur Sverige till Amerikanska kollegor och arbetsgivare ... dar larde jag mig att prata oppet om det och larde mig hur mycket det tar bort angest och kanslan av att vara totalt misslyckad och otilracklig. Jag blir fortfarande besviken, men angest, tryck over brostet och magont ar borta och jag kommer tillbaka for att forsoka igen, nagot jag sallan eller aldrig klarade forr. For tank om jag misslyckades igen ... det hade ju inneburit att jag faktiskt var precis sa misslyckad som jag trodde.

 

[mandalaki]

Har inte orkat längre än såhär pga migränbakfylla men ....

@Amha Men det här är en big deal faktiskt. För mig i alla fall. Det är ingen pyttegrej som jag kan tänka "äsch, det spelar ingen roll" utan något större. Det är alltså inte typ ett fel jag gjort utan mer jag kuggade uppkörningen/sumpade jobbintervjun/blev aldrig godkänd på utbildningen. Typ. Dvs man får leva sen med konsekvenserna av sin fuck up liksom.

Jag minns inte om jag varit med om något i den genren. Eller rättare sagt: om jag varit med om det så har jag inte uppfattat det som lika stort misslyckande som du gör. Är det en miss som faktiskt får konsekvenser över tid så har jag nog klarat att tänka ”Ok, det gick inte den här gången. Jag är alltså inte slut som människa om jag missar, som du verkar se dig som. Och det handlar nog om något annat än det aktuella fallet, det handlar om ett litet hål i dig som du behöver fylla igen, ett hål som handlar om att du knyter ditt värde till prestationer. Jag tror att mitt hål fylldes igen lite med åren, faktiskt, när jag hade misslyckats med tillräckligt mycket och världen inte hade gått under en enda gång.

Men jag känner igen känslan. Varje gång under åren som jag fått ett jobb eller gjort en prestation som fått mycket erkännande så har jag tänkt ”Jösses vad jag lyckats lura dem igen, de ser inte hur dålig jag egentligen är”. Den sortens känslor kanske man kan försöka KBT:a bort? ”Jaha, där kom den tanken igen, den kastar jag över axeln”. Inte gå in i tanken och inte värdera den.

I grunden tror jag att det är detta du behöver komma åt. Jag var likadadan under mina presterande år så jag förstår känslan precis:

Alltså ja. För mig hänger mitt värde mycket ihop med mina prestationer. Jag är vad jag gör. Jag vill inte ens veta hur jag skulle reagera på att bli arbetslös till exempel, vem är jag ens om jag inte har ett bra jobb som jag är duktig på? Det har varit ännu värre och jag tycker att jag blir bättre men uppenbarligen faller jag fortfarande helt ihop vid lite större fuckups.

(Villanelle Hon tar ingen skit, det ska inte du heller göra, allraminst från dig själv)

 

[tanten]

Kom att tänka på konstnären Michael Richter

 

[TygerTyger]

Jag var länge så dålig på att hantera misslyckanden att jag helt enkelt inte försökte ordentligt, eller alls. Sett ur det perspektivet tycker jag nu att det är bra att jag blir besviken ibland. Och så påminner jag mig om hur väldigt o-dåligt mitt liv ändå är, trots att det jag ville göra för att få det ännu bättre inte lyckades.

Ett tips, utöver alla andra bra saker som folk har skrivit, är att googla på CV of failures. Det finns ett gäng superduktiga personer som är lätta att uppfatta som om de haft oavbruten framgång men som listat tillfällen då de misslyckades under sådana rubriker.

 

[glittra]

För mig är det en balans det handlar om. Jag har höga krav på mig själv och gillar även när andra har det. Jag älskar att vara bra på det jag gör och att "leverera" (i brist på bättre ord). I väldigt många fall så hjälper det mig, men det innebär också att kag kan ta ganska hårt på motgångar. I mitt fall så brukar det dock inte handla om att gråta eller älta utan mer om en gnagande känsla av att inte ha gjort tillräckligt bra ifrån mig vilket även det kan vara ganska jobbigt.
För mig fungerar det ganska bra att tänka att jag får ta det bra med det dåliga, med drivet så kommer också en svårighet att ta motgångar (i alla fall för mig).

 

[Sleepy]

Ibland kanske det kan vara givande att fundera på hur en definierar misslyckande.

 

[AraSlei]

Åh vilken bra tråd. Är så klart ledsen för att du känner så här @niphredil , men så många fina tips i tråden!
Jag har samma problematik som du, men jag kan även gnagas av känslan att det faktiskt alltid går att göra saker liite bättre. Ska läsa tråden noga ikväll.

Generellt så stoppar jag nog undan allt i en låda där locket öppnas lite emellanåt, ända tills den sprängs och jag gör något radikalt för att förändra livet i stort. Typ flyttar, byter jobb eller något annat konstruktivt

 

[Sleepy]

Och ibland kan det kanske vara givande att ha den här bilden av livet i huvudet; fullt av ups and downs och tvära svängar. Njut när det går uppför och utsikten är fantastisk. Håll hårt i dina vänner och blunda och skrik när det bär nerför och kom ihåg att snart vänder det igen; bara fortsätt att åka.

 

[sjoberga]

Jag har samma problematik som du, men jag kan även gnagas av känslan att det faktiskt alltid går att göra saker liite bättre.

Den känslan jobbar jag aktivt i yrkeslivet med att hantera för hela team. Den är farlig, både för effektivitet och mental hälsa - samtidigt finns det något gott i att reflektera för att bygga kunskap och erfarenhet.

Grundtipset är att det ALLTID, i nära nog 100% av fallen, går att i efterhand - när man har mycket mer kunskap än när det var aktuellt och dessutom en exakt observation av utfallet av vald väg - kan tänka ut sätt som hade varit minst "lite bättre". Om man bär med sig vetskapen om att det är naturligt och logiskt, kanske man kan undvika att tänka att det betyder att man gjorde något för kasst tidigare?

 

[sjoberga]

Och ibland kan det kanske vara givande att ha den här bilden av livet i huvudet; fullt av ups and downs och tvära svängar. Njut när det går uppför och utsikten är fantastisk. Håll hårt i dina vänner och blunda och skrik när det bär nerför och kom ihåg att snart vänder det igen; bara fortsätt att åka.

Jag gillar i och för sig att tro att man har snäppet mer kontroll över sin framtid än ett färdigbyggt tågspår som går runt, runt, runt. Men metaforer kan sällan vara heltäckande...

 

[Hoarfrost]

Det beror på vad jag misslyckas med. Hänger det helt på mig (prov, presentationer, ta körkort) så bryter jag ihop och mår superdåligt jättelänge. Jag får fortfarande höjd puls, ont i magen och ångest av att tänka på de två gånger jag kuggade körkortet. Det är typ 6-7 år sedan.

Misslyckas jag med något där andra är inblandade eller något oförutsägbart händer så jag inte lyckas så brukar jag må dåligt en stund men efter att jag ältat lite brukar jag kunna se helheten och istället försöka lära mig av vad som gick tokigt. Jag är dock alltid lite påverkad av misslyckandet, antingen är jag besviken länge länge, eller kanske irriterad länge.

Eftersom jag mår så pass dåligt av att misslyckas har jag satt upp massa skyddsbarriärer.
Även den enklaste sak, som att presentera något på jobbet måste jag grotta ner mig i ALLT kring ämnet. Jag läser lagar och regler, läser på om hur man gör en presentation och psykologin kring hur man får personer att förstå presentationer och hålla sig intressant. Jag läser på forskning om ämnet och allt jag kan suga i mig. Senast skulle jag presentera de nya besöksrutinerna på jobbet. Det tog mig 3 halva arbetsdagar och två eftermiddagar hemma att förbereda 5 minuters presentation.
Jag MÅSTE veta att jag till 100% klarar det utan att misslyckas, annars undviker jag tyvärr situationer där jag kan misslyckas, vilket gör att jag går miste om massor med saker. Jag jobbar på det där men det är svårt att släppa kontrollen och tillåta sig själv att misslyckas.

 

[Philosophia]

Ja. Hur hanterar ni misslyckanden? Det kan vara vad som helst - relaterat till hästen eller studier eller jobb eller någon hobby. Hur borstar ni av er och tar er vidare? Hur gör ni för att inte gräva ner er? Hur gör ni för att inte känna att hela ert värde står och faller med den prestationen?

Jag tror jag har misslyckats med något som var väldigt viktigt för mig och jag kan inte sluta älta det. Tänker på det varje morgon när jag vaknar, varje kväll innan jag somnar. Får ont i magen när jag tänker på det och får som hjärtklappning. Känner mig helt enkelt rätt misslyckad. Så hur ska jag göra för att kunna lägga det åt sidan och rycka upp mig?

Jag är oerhört rädd för att misslyckas - så pass rädd att det blir en självuppfyllande profetia i form av att jag inte gör saker som jag egentligen vill (och borde göra). Resultatet är att jag inte misslyckas, men det i sig är ju det ultimata misslyckandet, eftersom jag inte vågar utmana mig och därför stagnerar.

Jag har inget bra svar på hur man lägger det åt sidan eftersom jag - uppenbarligen - är mycket dålig på det. Men jag tror att man måste börja våga misslyckas lite mer för att avdramatisera det och att inse att livet oftast inte står och faller med att man misslyckas i en prestation, utan att man kan se det som tillfällen att lära sig och utveckla sig. Det är åtminstone ungefär där jag befinner mig i processen när det kommer till att våga misslyckas. Jag tror också att man ska våga prata om sina misslyckanden. Själv är jag en hopplös - riktigt, riktigt hopplös - person som håller känslor av misslyckanden för mig själv och inte yppar dem för någon. Jag tror att nu är den första gången i mitt liv som jag faktiskt gör det.

Det kändes faktiskt riktigt bra att skriva det här! Tack för en viktig tråd och jag hoppas att du och jag och alla andra hittar vägar att hantera känslor och rädslor som misslyckanden ger upphov till.

 

[Sleepy]

Något som är viktigt är att tillåta sig själv att vara "nybörjare", att prova, prova igen och sen lära sig av misstagen och bli bättre.

Det är helt enkelt inte möjligt att aldrig göra "fel". Det är heller inte ens eftersträvansvärt, då det kan leda till just rädslan att göra fel. Istället är det viktiga att lära sig att landa mjukt, att lära sig att resa sig och komma igen. Det är det som är grejen. Det börjar med att inte vara rädd för att falla.

 

[monster1]

Jag tänker också på det är här med att det låter så definitivt att misslyckas med körkort eller utbildning eller jobbintervju, som att det bara finns en chans och det var den. Så är ju inte livet. Även om man inte orkade hela utbildningen så har man ju fått kunskap och erfarenhet på vägen som kan komma till användning, kanske orkar man avsluta utbildningen senare eller kan använda de kurser man klarat i något annat sammanhang. Att missa uppkörningar ja jag vet inte, jag gjorde minst 3 uppkörningar och missade en (alltså tog mig inte till den alls), skrev upp två gånger och klarade båda gångerna men missade så mycket uppkörningar att jag fick skriva om igen . Jag fuckade upp mitt exjobb eftersom jag var helt utmattad när jag skrev det, kändes helt katastrofalt då men har inte berört mig ett skit i livet sedan dess. Jag tog examen med minimal marginal på exjobbet. Livet består ju av en oändlig mängd "misslyckanden" eller försök. Det känns helt katastrofalt när man står i det men blir en bagatell senare i livet som man inte förstår varför man hängde upp sig så mycket på.

 

[AraSlei]

Den känslan jobbar jag aktivt i yrkeslivet med att hantera för hela team. Den är farlig, både för effektivitet och mental hälsa - samtidigt finns det något gott i att reflektera för att bygga kunskap och erfarenhet.

Grundtipset är att det ALLTID, i nära nog 100% av fallen, går att i efterhand - när man har mycket mer kunskap än när det var aktuellt och dessutom en exakt observation av utfallet av vald väg - kan tänka ut sätt som hade varit minst "lite bättre". Om man bär med sig vetskapen om att det är naturligt och logiskt, kanske man kan undvika att tänka att det betyder att man gjorde något för kasst tidigare?

Jag håller med om att den är farlig, eftersom den också resulterar i samma känsla som någon annan beskrev ovan - att när man faktiskt gjort något riktigt bra så känns det som att man lurar folk, att de inte förstår att det faktiskt inte är så bra.

Ja, det är nog ett bra tips Om man kan lära sig att implementera det..

 

[mandalaki]

Kom att tänka på att den där misslyckandepaniken kan jag också känna, men i sociala sammanhang. Jag kan vara förtvivlad över att ha uppfört mig fel eller sagt något fel till någon annan.

Men om jag går tillbaka till den det handlar om för att göra bot så har det nästan alltid visat sig att mitt ”fel” inte var i närheten så stort som jag trodde. Ibland har den andra sagt ”Va? Det funderade jag inte ens över.”

Och det kanske egentligen är detsamma med dina misslyckanden? De kanske inte är så farliga som du tror? Visst är en dåligt genomförd jobbintervju, en missad utbildning eller en kuggad uppkörning saker som får konkreta konsekvenser - men det kommer ändå fler jobbintervjuer (där ni för övrigt är två sidor om bordet, ett misslyckande behöver inte vara ensidigt ditt), utbildningar kan man söka igen (jag gjorde det faktiskt själv, kom inte in på drömutbildningen, jobbade ett år och funderade, kom in på annan utbildning), en uppkörning kan man göra om (väldigt många får göra det).

Långrandigt blev det. Men jag tänker att om du kan fokusera lite mer på hur allvarliga konsekvenserna faktiskt är (ditt liv tar inte slut pga dem, det kommer fler tåg) så kanske det kan lätta lite på ångesten över att inte vara perfekt? (Fast du är allt bra nära )