Hur hantera misslyckanden?

[EmmaBovary]

Ja. Hur hanterar ni misslyckanden? Det kan vara vad som helst - relaterat till hästen eller studier eller jobb eller någon hobby. Hur borstar ni av er och tar er vidare? Hur gör ni för att inte gräva ner er? Hur gör ni för att inte känna att hela ert värde står och faller med den prestationen?

Jag tror jag har misslyckats med något som var väldigt viktigt för mig och jag kan inte sluta älta det. Tänker på det varje morgon när jag vaknar, varje kväll innan jag somnar. Får ont i magen när jag tänker på det och får som hjärtklappning. Känner mig helt enkelt rätt misslyckad. Så hur ska jag göra för att kunna lägga det åt sidan och rycka upp mig?

Jag är också hopplös när det kommer till att älta saker, det äter ju nästan upp en när det gått för långt. Även om jag inte är speciellt förtjust i det, om det rör något jag ser som speciellt viktigt som jag misslyckats med, så hjälper det att kunna yttra misslyckandet högt för att få perspektiv. Lite iaf. Ibland Inte så mycket för att få input av någon annan egentligen, haha, utan mest för att formulera problemet. Sedan är nog det @starcraft skriver vettigt, att uppmärksamma och vara medveten om att man faktiskt ältar.

OT, men Villanelle Blev på gott humör av att se att du bytt avatar till henne!

 

[Hyacinth]

Uselt. Jag blir arg, ledsen, känner skam och skuld och får ångest. Jag inser rent logiskt att alla får misslyckas med saker och jag är helt lugn när andra sjabblar, men jag dömer mig själv vansinnigt hårt ibland.

Dock: jag är en jäkel på att ladda om och ta nya tag. Men jag glömmer sällan om jag gjort nåt klantigt eller fel.

 

[sjoberga]

Ja, jo, så kan jag ju se på saker och ting när det gått mer tid och jag fått mer perspektiv. Men det hjälper mig inte när jag är mitt i något. Nu känner jag ju bara att vad fan, varför presterade jag inte bättre? Varför skärpte jag mig inte mer?

Ålder ger perspektiv. Med fler lärorika senare lyckade misslyckanden så går det snabbare att övertala sig själv. Men mitt i något-känslan av "fan, fan, fan, varför!" går nog aldrig riktigt bort - den blir bara mer hanterbar.

 

[Lager]

Ja, jag brukar försöka göra det. Men ofta känner jag att det inte hjälper, att alla är "för snälla" och liksom inte fattar vidden av mitt misslyckande. Typ.

*Igenkänning* - de är snälla för att de inte fattar vidden, eller för att de inte trodde att jag var tillräckligt smart/tuff ändå så de förutsedde mitt misslyckande och daltar.

Så kan det kännas som folk är snälla och hittar på efterrationaliseringar och typ rättfärdigar mitt fel. Stör mig om f-n - men det är ju min besvikelse över jobbet jag inte fick eller vad det nu är jag är förbannad över. En projektion av min frustration.

Ren konkret reaktion: blir arg/ledsen, somnar vanligen sen...om jag har möjlighet, och vaknar några timmar senare fortsatt arg/ledsen men inte i affekt på samma sätt.

Det beror på nivån av Misslyckande. Klart jag blir sur av att missa en tenta men det är inte så att världen vänds upp och ned. Däremot om jag gör något riktigt fel på jobbet som drabbar tredjepart, eller om jag av misstag skulle skada någon exempelvis. Sånt är svårt att släppa.

Fyrkanten är en bra andningsövning för att ta kontroll över stress, den får personer med PTSD lära sig och personer med panikångest. Hjärnan kan inte visualisera, räkna och kontrollera andningen samtidigt som du är uppe i varv så du måste tagga ned. Det är bra att använda som det känns akut.

Utöver det kan det vara bra att träna / svettas för att bli av med stresshormoner. Det funkar för vissa.

Känslan är ju där den är. Den tonar bort allteftersom men jag har då inte hittat någon smidig lösning för att bara släppa. Det ska vara buddistiska munkar som fixar det. Oberörda.

Men det är ansträngande att vakna på natten helt uppjagad, vilket kan hända mig. Men det är oftast mer i orosfasen när jag är osäker på Vad som ska hända och om det krävs något av mig som jag inte fattat än och därför kommer att missa. När det redan hänt däremot kan jag inte påverka så mycket. Då är det mer tidens tand som slipar ned misslyckandet.

 

[tuaphua]

Det beror helt på vad jag misslyckas med. Vissa saker kan man ju bara garva åt och se till att göra bättre. Jag har rätt nära till skratt oavsett situaton. Det är min ventil tror jag. Jag kan skratta när jag blir rädd med.

Men andra saker kan leda till att jag känner mig urusel, sämst i världen, ha jordens ångest, skämmas etc. Då försöker jag få känna de känslorna fullt ut, få ur mig skiten och sen samla ihop mig och på't igen.

Generellt är jag väl ganska problemlösande. Så misslyckas jag försöker jag lära mig av det och hitta en annan väg. Jag analyserar varför det inte gått, vad jag kan förbättra etc.

I hästjobbet exempelvis försöker jag ju tänka att alla mina misstag lär mig något. Och jag har har tränare som själva lever enligt den devisen. De har varit noga med att lyfta sina egna misstag just för att man själv inte ska må dåligt över sina som man ändå är medveten om och försöker bättra.
Mina närmsta vänner är också såna jag kan prata om allt med utan att bli dömd. Så har jag fuckat upp ngt och det känns tungt finns de där och kan låta mig få må skit och sen backa upp mig för att jag ska få hjälp att gå vidare.
Jag pratar också gärna med sambon om det är ngt jag inte kan släppa riktigt.
Jag tycker jag blir bättre och bättre på att hantera misstag och känslor av att inte duga ju äldre jag blir.
Sånt som förr skulle lett till katastroftankar/känslor är förvisso jobbigt idag. Men inte alls så lamslående som förr.

Jag försöker väl se det som att misstag är väl iaf ett tecken på att man försöker och inte står still.

 

[nightcrawler]

Beror på. Men för det mesta bryter jag ihop och kommer igen. Ofta måste jag älta saker länge efteråt åxå. Men jag kommer alltid igen. Jag ger aldrig upp hur lång tid det än tar. På gott och ont.

 

[Raderad medlem 6459]

Uselt. Jag blir arg, ledsen, känner skam och skuld och får ångest. Jag inser rent logiskt att alla får misslyckas med saker och jag är helt lugn när andra sjabblar, men jag dömer mig själv vansinnigt hårt ibland.

Jamen precis exakt samma som jag då. Heja oss!

Även om jag inte är speciellt förtjust i det, om det rör något jag ser som speciellt viktigt som jag misslyckats med, så hjälper det att kunna yttra misslyckandet högt för att få perspektiv. Lite iaf. Ibland

Åh, jag har testat men det funkar inte .

OT, men Villanelle Blev på gott humör av att se att du bytt avatar till henne!

Jag blir på gott humör varenda gång jag ser min avatar nu! Jag ÄLSKAR Villanelle .

Så kan det kännas som folk är snälla och hittar på efterrationaliseringar och typ rättfärdigar mitt fel. Stör mig om f-n - men det är ju min besvikelse över jobbet jag inte fick eller vad det nu är jag är förbannad över. En projektion av min frustration.

Ja, jag hatar det! Hatar hatar. När folk ska börja förklara att jamen det är ju helt mänskligt, och du var ju stressad, det är sånt som händer, så vill jag bara VRÅLA åt dem. Att sluta, sluta komma med sina dåliga jävla ursäkter.

Fyrkanten är en bra andningsövning för att ta kontroll över stress, den får personer med PTSD lära sig och personer med panikångest. Hjärnan kan inte visualisera, räkna och kontrollera andningen samtidigt som du är uppe i varv så du måste tagga ned. Det är bra att använda som det känns akut.

Tack! Jag har testat det tidigare men får göra det igen. Och promenader brukar funka men nu går och går jag men det löser ingenting. Men jag ska kämpa på. Tack för ditt inlägg .

 

[Amha]

Sånt är jobbigt. Hade en kollega som ställde samma fråga för en tid sedan efter en småsak.

Ärligt talat. Jag har tidigare kunnat älta fel jag gjort i flera ÅR! Det här är alltså saker som åtgärdats och som inte är någon big deal, definitivt inte i efterhand. Jag såg till att lära mig det där för en tid sedan då jag höll på att bli knäckt på riktigt av allt som följde mig. Jag tvingar mig att släppa det. I början fick jag säga högt till mig själv typ "det är inget jag kan göra ogjort, jag gör det bästa av situationen" eller liknande. Mycket övning men nu grejar jag det faktiskt helt ok även om jag behöver öva lite till.

 

[Raderad medlem 6459]

@Amha Men det här är en big deal faktiskt. För mig i alla fall. Det är ingen pyttegrej som jag kan tänka "äsch, det spelar ingen roll" utan något större. Det är alltså inte typ ett fel jag gjort utan mer jag kuggade uppkörningen/sumpade jobbintervjun/blev aldrig godkänd på utbildningen. Typ. Dvs man får leva sen med konsekvenserna av sin fuck up liksom.

 

[starcraft]

Nä, det får vi hoppas att väldigt få gör .

Det där ska jag försöka med . Nu blir det att jag får nästan som panikångest, känner hjärtklappningen och ångesten och sen tänker jag tusen tankar om hur dålig jag är och sen försöker jag att stoppa mig själv men så blir jag bara stressad över att jag blir stressad. Typ. Så jag ska testa din metod istället!

Jag har mått kasst nu alltså varenda dag (men inte hela tiden såklart) i fyra veckor alltså. Det är lång tid att älta ett fuck-up .

Jag känner så igen mig Hoppas det funkar/hjälper dig. Det är hemskt att känna så och hamna i en spiral av stress, ångest och negativitet. Jag är så hård och dömande av mig själv. Att försöka stoppa tankarna är det värsta jag kan göra i det läget, men just det här att berömma sig själv för att man uppmärksammat ältandet får i alla fall mig i en helt annan sinnesstämning.

 

[Kattennizze]

Uselt. Jag blir arg, ledsen, känner skam och skuld och får ångest. Jag inser rent logiskt att alla får misslyckas med saker och jag är helt lugn när andra sjabblar, men jag dömer mig själv vansinnigt hårt ibland.

Så funkar jag också. Jag vet inte vad man ska göra åt det.

 

[Raderad medlem 6459]

@starcraft Nä precis, att försöka stoppa tankarna funkar inte alls. Jag blir bara mer stressad. Ska testa din strategi . (mitt hjärtande av ditt inlägg är mer än , bara så du vet - gillar liksom inte innehållet utan känner med dig. Men det kanske du fattar ).

 

[Kattennizze]

@Amha Men det här är en big deal faktiskt. För mig i alla fall. Det är ingen pyttegrej som jag kan tänka "äsch, det spelar ingen roll" utan något större. Det är alltså inte typ ett fel jag gjort utan mer jag kuggade uppkörningen/sumpade jobbintervjun/blev aldrig godkänd på utbildningen. Typ. Dvs man får leva sen med konsekvenserna av sin fuck up liksom.

Nånstans måste det väl bero på ens självkänsla på nåt sätt. Vissa bara verkar kunna sumpa t ex en slutexamen och börja på nåt annat utan att de verkar bry sig. Jag lider med dig och förstår din känsla! har inga råd att ge eftersom jag är likadan själv.

 

[Hyacinth]

@Amha Men det här är en big deal faktiskt. För mig i alla fall. Det är ingen pyttegrej som jag kan tänka "äsch, det spelar ingen roll" utan något större. Det är alltså inte typ ett fel jag gjort utan mer jag kuggade uppkörningen/sumpade jobbintervjun/blev aldrig godkänd på utbildningen. Typ. Dvs man får leva sen med konsekvenserna av sin fuck up liksom.

Jag tycker det hjälper att prata om det och skoja om mitt tillkortakommande. Ventilera med glimten i ögat så bearbetar jag samtidigt.

 

[Raderad medlem 6459]

Så funkar jag också. Jag vet inte vad man ska göra åt det.

Nej men det suger ju verkligen! Jävla kass egenskap liksom.

 

[em-pirre]

Det måste nog ha att göra med hur man ser sig själv. Liksom, jag är den som är noggrann och smart och gör rätt. Jag slarvar inte och jag gör inte fel (=dömt att misslyckas plus att fallet blir hårt sen)

Kanske mer borde ändra grundinställningen. Jag är noggrann och jag försöker mitt bästa och jag är bra på mitt jobb borde vara en bättre inställning.

(ps jag bokade ett möte 7.5 med typ fem pers från olika ställen på plats a. Samma dag kollar jag bekräftelser och ser att jag skrivit 8.5! Panik! Jag fixar så att alla kan delta, och slänger iväg mig till plats a. Gissa om mötet egentligen var på plats b.... Jag fick ringa samma folk IGEN och liksom förklara att jamen nu får ni vända om och köra till plats b istället.) ridå. Och det där händer INTE MIG!

PS igen, mötet gick jättebra men jag döör!

 

[Amha]

@Amha Men det här är en big deal faktiskt. För mig i alla fall. Det är ingen pyttegrej som jag kan tänka "äsch, det spelar ingen roll" utan något större. Det är alltså inte typ ett fel jag gjort utan mer jag kuggade uppkörningen/sumpade jobbintervjun/blev aldrig godkänd på utbildningen. Typ. Dvs man får leva sen med konsekvenserna av sin fuck up liksom.

Ja, jag har ju gjort större misslyckanden också naturligtvis men försöker hantera det likadant. Typ "det hände, hade jag haft en tidsmaskin hade jag gjort annorlunda men nu har jag ingen." Varenda gång det dyker upp och hoppas att konsekvenserna blir så små som möjligt. Tyvärr kan man ju inte göra så mycket åt misstag, annat än att försöka rätta till det man kan. Hade lätt ordnat en tidsmaskin och rättat till alla grejer jag gjort fel även om den kostat 100 miljoner men tyvärr är den inte uppfunnen än. Tills dess försöker jag inse att gjort är gjort.

 

[Raderad medlem 6459]

Nånstans måste det väl bero på ens självkänsla på nåt sätt. Vissa bara verkar kunna sumpa t ex en slutexamen och börja på nåt annat utan att de verkar bry sig. Jag lider med dig och förstår din känsla! har inga råd att ge eftersom jag är likadan själv.

Alltså ja. För mig hänger mitt värde mycket ihop med mina prestationer. Jag är vad jag gör. Jag vill inte ens veta hur jag skulle reagera på att bli arbetslös till exempel, vem är jag ens om jag inte har ett bra jobb som jag är duktig på? Det har varit ännu värre och jag tycker att jag blir bättre men uppenbarligen faller jag fortfarande helt ihop vid lite större fuckups.
Och tack!

Jag tycker det hjälper att prata om det och skoja om mitt tillkortakommande. Ventilera med glimten i ögat så bearbetar jag samtidigt.

Hmm. Det jag inte gillar med att skämta om det (mitt fuck up) är att folk på en gång börjar NEJ MEN SLUTA, DET ÄR SÅ MÄÄÄNSKLIGT ATT GÖRA FEL och så vill jag bara vråla åt dem att sluta komma med dåliga ursäkter för min värdelöshet. Typ.

 

[Raderad medlem 6459]

PS igen, mötet gick jättebra men jag döör!

Haha åh jag lider med dig! Gud jag fattar precis ångesten!

Och ja, det handlar väl om hur man ser på sig själv och sitt värde. Vad sätter mitt värde? Vem är jag? Typ.

 

[Kattennizze]

Haha åh jag lider med dig! Gud jag fattar precis ångesten!

Och ja, det handlar väl om hur man ser på sig själv och sitt värde. Vad sätter mitt värde? Vem är jag? Typ.

Usch ja. Jag är också värd det jag presterar typ. Helt gräsligt. Men jag tycker nog att det kanske har blivit något bättre med åren ändå faktiskt, att jag kan vila i att jag duger som människan kattennizze typ.