Jag tycker det är bra att du vågar visa dina ärr för att avdramatisera dem för dig själv - det är jättesvårt att inte känna en sorts skam för dem, speciellt när de är nya och det känns som att de ilsket röda skriker ut ett 'här är jag, se mitt misslyckande!' till alla man möter, så var det i alla fall för mig. De kliar, värker och gör sig påminda och man vill nästan krypa in i ett hörn och gömma sig med skammen.
Men att ge dem massa uppmärksamhet och känna ångest över dem blir som en ond cirkel, för hur skall man lätta på den ångesten sedan? Jag vet att det inte är vad du vill, det anklagar jag dig absolut inte för. Ärren kommer blekna och bli ett bevis på vad du faktiskt har lyckats ta dig igenom med din egna styrka - du är fortfarande här, du kämpar och du verkar vara en helt fantastiskt människa i din kamp. Det är inte lönsamt att gå tillbaka och älta ärren som ett tecken på en för alltid inneboende svaghet, för då kommer ångesten och skammen aldrig släppa sitt grepp - det när sig på sådana tankar.
Jag har riktigt fula ärr som aldrig kommer försvinna, men de är inte jag - de är resultatet av vad jag gjort mot själv. Ett beteende är inte för alltid oföränderligt, man kan ta sig ifrån det. Man kan fly från skärandet, men inte fly från sig själv. Ärr är ett resultat av det dåliga måendet, som man aldrig skall skambelägga eller försöka nedvärdera - det måste blottas och medvetandegöras för att man skall kunna arbeta med det. Ju mer man sitter och skambelägger sin ångest och resultatet av den, bland annat ärr, desto djupare sjunker man och desto mer självdestruktiv blir man.
Jag tycker att det låter som en bra plan att vila upp dig med djuren - jag tycker verkligen att du verkar vara en riktig kickass-matte!
Jag har pratat med folk med marsvin förr, men aldrig med ett sådant engagemang och kärlek som du visar dem, att du verkligen bryr dig och kan plocka fram energi och kraft för dem trots att du inte mår bra. Det är kärlek!
Utställningarna får du fokusera på när de kommer. Och vem vet, när NM står kring hörnet kanske du kan se resan som ett litet äventyr i vardagen? Döm inte ut möjligheten att åka redan nu utan släpp tanken på det för tillfället. Det jobbigaste är ofta att arrangera resan, men jag tänker att du kanske kan få stöd av paret som vill att du ska följa med? Roligt att de verkar uppskatta ditt sällskap och vill att du ska följa med.
Vet inte riktigt hur mitt babbel skulle kunna vara något stöd - och kom ihåg att mycket jag skriver är utifrån egna känslor och erfarenheter, det representerar inte någon annan än mig själv.
