Hur gör man när allt är meningslöst?

[Lyan]

Fast det är ju inte ett dugg konstigt, du säger ju att du har problem med magen. Som sagt: immunförsvaret sitter i magen. Krånglar magen (magkatarr, magsår, trög mage, diarré) kommer alla djäkla smittor som ett brev på posten.

Jo, så kan det säkert vara. Har haft problem av och till med magen i snart ett år, fast jag har inte haft ont innan. Killen tjatar om att jag ska gå till doktorn men det lär jag inte göra förrän jag har så ont att jag inte kan stå

 

[Petruska]

Apropå det där med din och Sassys promenad. Vi har haft ett par marsvin i min familj, när min unge var liten. Jag tyckte att det var på många sätt väldigt trevliga och personliga husdjur och jag tänker att jag nog kanske kommer att vilja ha marsvin någon mer gång i livet.

Men, det är ett ganska stort men, pinkandet. Våra marsvin har pinkat på oss och i möblerna och lite varstans fullständigt hämningslöst och oftast utan att vi uppfattade några varningstecken i förväg.

Jag tänker på sådant som er promenad. Det är ju lite sådär att gå runt nedpinkad med sitt marsvin.

Har du någon sorts kunnig lösning på det problemet?

 

[Lyan]

Stärkt av dig att visa! Jag tror att du gör rätt i att vilja berätta för din omgivning att du inte mår så bra som det kan se ut. Hejjar på dig!

Jag tror att iallafall några vet genom denna tråden. Jag är ju inte anonym och det är många marsvinsmänniskor som också är hästmänniskor. Men om de har läst här så är det iallafall ingen som har sagt något. På sätt och vis hoppas jag att någon som vet vem jag är läser, men ändå inte för jag skäms. Har lagt upp lite bilder på facebook sedan i våras där man kan se lite ärr. Jag har även visat min syster några och hon sa till mig att Inte visa mamma.

Du måste nog lite inse att du är en sådan person, alla hanterar dåligt mående med olika medel. Inget konstigt alls, är lättare att acceptera ärren om du accepterar den du är. Då alltså inte att du är ett dåligt mående men att du är en person som hanterar det på det sättet precis som hur många andra som helst.

Sen kan jag ju iofs önska när det gäller mig att jag hanterar saker och ting på bättre sätt men det är ju en annan sak. Sen när folk säger till mig att jag "vill ha uppmärksamhet" så stämmer det till stor del och det stämmer säkerligen för många andra som skär, för mig är det till viss del ett sätt att visa vad jag inte kan sätta ord på, heller inget konstigt med det. Så kommer folk med kommenterar om det så säger jag så, det får tyst på dom flesta.

Jag har dock inte "kommit ut" än för min familj, dom visste om det men tror jag slutat. Det är för mycket för dom att klara av. Må dåligt kan jag "gå ut med" till dom men inte att jag fortfarande skär som dom trott jag slutat med.

Sen finns inget som är normal, alla har sina problem. Det är inte onormalt längre att skära sig heller. Så så onormal är du inte.

Jag vill inte vara en sådan person, jag vill inte vara den jag är. Jag föraktar mig själv och vad jag gör och det är absolut inte för uppmärksamhet. Det säger absolut inte att det är fel att skära sig som ett rop på hjälp, men det är inte därför jag skär mig. Ibland vet jag inte varför, men det har aldrig varit ett rop på hjälp, jag har aldrig gjort något som ett rop på hjälp.

Jag vet att alla har sina problem och att ingen lever ett liv med bara regnbågar och såpbubblor (lägg till pastellfärgade moln och drömslottet från My little pony så har ni mina dagdrömmar från när jag var lite yngre ) men med normal menar jag någon som iallafall är nöjd med sitt liv. Som klarar att jobba, ha barn, laga mat, husdjur osv. För mig är de supermänniskor som jag inte fattar hur de ens klarar att jobba en hel dag, ännu mindre att sedan ta hand om familj och hushåll och hobbys. Om jag byter ut normal mot medelsvensson, blir det förståeligt då? Någon som har sina upp och ned men ändå är överlag nöjd med sitt liv och klarar vardagen.

 

[Lyan]

Apropå det där med din och Sassys promenad. Vi har haft ett par marsvin i min familj, när min unge var liten. Jag tyckte att det var på många sätt väldigt trevliga och personliga husdjur och jag tänker att jag nog kanske kommer att vilja ha marsvin någon mer gång i livet.

Men, det är ett ganska stort men, pinkandet. Våra marsvin har pinkat på oss och i möblerna och lite varstans fullständigt hämningslöst och oftast utan att vi uppfattade några varningstecken i förväg.

Jag tänker på sådant som er promenad. Det är ju lite sådär att gå runt nedpinkad med sitt marsvin.

Har du någon sorts kunnig lösning på det problemet?

Marsvin kissar ofta där de står och går och pluttar ännu oftare. Det är många som har sådana där vattentäta skydd man kan ha för babys i soffan när marsvinen är där, och i famnen kan man ha en myskorg för att slippa kiss på sig själv. Vissa marsvin kissar aldrig när de är uppe, andra har inga hämningar alls, men väldigt många säger till när de blir kissnödiga och lär man sig deras signaler så hinner man gå och sätta dem i buren och så kan man ta upp dem igen när de har kissat. Oftast brukar de backa eller bli rastlösa, men många drar också i kläderna för att visa att de behöver kissa.

På utställningarna är det inte ovanligt att det kommer kiss och bajs lite överallt, gärna i samband när de ska upp för bedömning Som Yokan på SM, han pinkade ned hela bakkärran och hade han inte gjort det så hade han haft en chans att vinna sin klass. Nu hade han andra problem som domaren inte upptäckte så jag är inte missnöjd med att han kom tvåa/sist i "gubbklassen" men om det bara hade varit för att han var nedkissad så hade det varit retfullt

 

[Lyan]

Just nu känner jag mig väldigt fixerad vid allt som har med självskadeärr att göra. Kan sitta och stirra på mina armar och jag fattar inte hur så stora skador kan ge så små ärr. Som flera som har varit 2cm breda, de är nu mellan 1-3mm breda utan att ha blivit sydda eller slutna på annat sätt och väldigt många av de som blivit slutna när de varit nygjorda syns i princip inte alls även om de har varit djupa. Många av de som har varit ganska stora ärr är nu dolda av de mindre. Väldigt många på nätet har ärr som ser större ut än vad den ursprungliga skadan var, medans mina blir jättesmå. Vilket ju är bra på sätt och vis eftersom jag hatar dem och inte vill ha dem. Samtidigt så känns det lite "retsamt", som om min kropp bara -Haha, gör vad du vill, du kan ändå inte förstöra mig Det är slöseri med en så bra kropp på en sådan som mig. Det borde vara någon som uppskattar livet som borde ha min kropp! Inte någon som vill ha ihjäl den

 

[Grazing]

Jag vill inte vara en sådan person, jag vill inte vara den jag är. Jag föraktar mig själv och vad jag gör och det är absolut inte för uppmärksamhet. Det säger absolut inte att det är fel att skära sig som ett rop på hjälp, men det är inte därför jag skär mig. Ibland vet jag inte varför, men det har aldrig varit ett rop på hjälp, jag har aldrig gjort något som ett rop på hjälp.

Men det gör du ju eftersom du vill att folk ska se att du mår dåligt. Det har du ju själv skrivit?

Jag vet att alla har sina problem och att ingen lever ett liv med bara regnbågar och såpbubblor (lägg till pastellfärgade moln och drömslottet från My little pony så har ni mina dagdrömmar från när jag var lite yngre ) men med normal menar jag någon som iallafall är nöjd med sitt liv. Som klarar att jobba, ha barn, laga mat, husdjur osv. För mig är de supermänniskor som jag inte fattar hur de ens klarar att jobba en hel dag, ännu mindre att sedan ta hand om familj och hushåll och hobbys. Om jag byter ut normal mot medelsvensson, blir det förståeligt då? Någon som har sina upp och ned men ändå är överlag nöjd med sitt liv och klarar vardagen.

Jag hade ett jobb, jag hade häst och hund och jobb och allt samtidigt och mådde skit. Vad är det som säger att dom mår så bra bara för att det inte syns på ytan att dom mår dåligt? Vad är det som säger att dom klarar det? Antagligen har dom inte så mycket val, jag klarade trots ett riktigt dåligt tillstånd på alla sätt av att jobba, ha en sjuk häst och ha hunden. Jag är knappast ensam om att "klara" ett sådant liv. Dom du refererar till som klarar av livet så bra, vad vet du om hur dom mår egentligen? Eller räknas det inte för att det inte syns?

Det är inte onormalt att må dåligt, det är inte onormalt längre att skära sig. Normalt liv liksom finns inte längre, att man ska må bra överlag absolut men det har inget att göra med vad man har i livet eller vad man klarar av.

 

[Lyan]

Men det gör du ju eftersom du vill att folk ska se att du mår dåligt. Det har du ju själv skrivit?

Hade jag gjort det för uppmärksamhet så hade jag väl knappast haft ens minsta lilla kval att visa ärren. Jag är skiträdd för att visa dem. Hade det varit för uppmärksamhet hade jag gått runt och visat dem hela tiden och varit nöjd med det. Nej, jag har skrivit att jag nog vill att folk ska se hur jag mår. Det är stor skillnad mot att faktiskt vilja det

Jag hade ett jobb, jag hade häst och hund och jobb och allt samtidigt och mådde skit. Vad är det som säger att dom mår så bra bara för att det inte syns på ytan att dom mår dåligt? Vad är det som säger att dom klarar det? Antagligen har dom inte så mycket val, jag klarade trots ett riktigt dåligt tillstånd på alla sätt av att jobba, ha en sjuk häst och ha hunden. Jag är knappast ensam om att "klara" ett sådant liv. Dom du refererar till som klarar av livet så bra, vad vet du om hur dom mår egentligen? Eller räknas det inte för att det inte syns?

Det är inte onormalt att må dåligt, det är inte onormalt längre att skära sig. Normalt liv liksom finns inte längre, att man ska må bra överlag absolut men det har inget att göra med vad man har i livet eller vad man klarar av.

Jag refererar inte till någon särskild, jag menar precis vad jag skriver. Att jag hade velat vara som de personerna som överlag är nöjda med sitt liv. Att du hade allt och ändå mådde skit betyder ju knappast att allas liv ser ut som ditt

 

[Grazing]

Hade jag gjort det för uppmärksamhet så hade jag väl knappast haft ens minsta lilla kval att visa ärren. Jag är skiträdd för att visa dem. Hade det varit för uppmärksamhet hade jag gått runt och visat dem hela tiden och varit nöjd med det. Nej, jag har skrivit att jag nog vill att folk ska se hur jag mår. Det är stor skillnad mot att faktiskt vilja det

Tror du jag går runt och visar allt bara för att jag vill ha hjälp? Knappast så jag menar. Många som gör det för att dom vill att folk ska se går ju inte runt och visar det. Och jag går bara på vad du skrivit. Sen tror inte jag att någon som inte mår skit skär sig enbart för uppmärksamhet. Sluta få det att låta som att det är något fel med att "prata" genom ärren även om det innebär enbart att man visar upp det för sjukhuspersonal.

Är som att du tar illa vid dig för att jag skriver att du skrivit att du gör det för att folk ska se, eller iallafall inte vill sluta för att folk ska se att du fortfarande mår dåligt. Jag ser inte någon skillnad faktiskt.

Jag refererar inte till någon särskild, jag menar precis vad jag skriver. Att jag hade velat vara som de personerna som överlag är nöjda med sitt liv. Att du hade allt och ändå mådde skit betyder ju knappast att allas liv ser ut som ditt

Du lägger in ord som normal och grejer och jag menar att du inte har en aning om vad normalt egentligen är. Vet någon vad normalt är? Vart går gränsen liksom för nöjd eller inte? En sån drömbild av folk som aldrig har stora problem och är nöjda helt och hållet finns inte. Alla har sina problem större eller mindre och alla hanterar det på olika sätt.

 

[Lyan]

Tror du jag går runt och visar allt bara för att jag vill ha hjälp? Knappast så jag menar. Många som gör det för att dom vill att folk ska se går ju inte runt och visar det. Och jag går bara på vad du skrivit. Sen tror inte jag att någon som inte mår skit skär sig enbart för uppmärksamhet. Sluta få det att låta som att det är något fel med att "prata" genom ärren även om det innebär enbart att man visar upp det för sjukhuspersonal.

Är som att du tar illa vid dig för att jag skriver att du skrivit att du gör det för att folk ska se, eller iallafall inte vill sluta för att folk ska se att du fortfarande mår dåligt. Jag ser inte någon skillnad faktiskt.

Klart jag tar illa vid mig när du skriver som sista stycket eftersom det inte stämmer. Jag har heller inte sagt att det är fel att skära sig för uppmärksamhet, men för mig känns det fel.

Du lägger in ord som normal och grejer och jag menar att du inte har en aning om vad normalt egentligen är. Vet någon vad normalt är? Vart går gränsen liksom för nöjd eller inte? En sån drömbild av folk som aldrig har stora problem och är nöjda helt och hållet finns inte. Alla har sina problem större eller mindre och alla hanterar det på olika sätt.

Jag har heller aldrig sagt att jag tror att folk lever i en drömvärld som inte finns, men du kan väl knappast mena att alla i hela världen går runt och lider hela dagarna? Jag har skrivit att jag vill ha det som dem som är överlag nöjda med sitt liv, att ha vanliga upp och ned och kunna hantera livet som det är. Det finns nog ingen som är 100% nöjd med sitt liv hela livet, men steget från att vara 100% nöjd till hur jag mår är ett gigantiskt steg som innehåller väldigt många olika öden, alternativ och måenden.

Jag ser helst att du slutar skriva i min tråd för du verkar antingen inte alls förstå vad jag menar med det jag skriver eller så vränger du på det.

 

[sorbifolia]

Det att vara nöjd med sitt liv är i grund och botten ett tankesätt. Man fokuserar på de positiva sakerna i vardagen, och tillåter sig inte tänka för mycket på negativa saker. Det spelar egentligen ingen roll vad man har eller hur man lever, det som spelar roll är hur man ser på sitt eget liv...

Det är svårt att ändra sitt tankesätt, men det går. Särskilt om man får bra hjälp och stöd på vägen.

 

[Grazing]

Klart jag tar illa vid mig när du skriver som sista stycket eftersom det inte stämmer. Jag har heller inte sagt att det är fel att skära sig för uppmärksamhet, men för mig känns det fel.

Du har ju skrivit att du inte vill sluta helt för att du vill att folk fortfarande ska veta att du inte mår bra. Att det är en del i hur svårt det är att sluta.

Jag har heller aldrig sagt att jag tror att folk lever i en drömvärld som inte finns, men du kan väl knappast mena att alla i hela världen går runt och lider hela dagarna? Jag har skrivit att jag vill ha det som dem som är överlag nöjda med sitt liv, att ha vanliga upp och ned och kunna hantera livet som det är. Det finns nog ingen som är 100% nöjd med sitt liv hela livet, men steget från att vara 100% nöjd till hur jag mår är ett gigantiskt steg som innehåller väldigt många olika öden, alternativ och måenden.

Nej det finns ingen som är nöjd konstant. Men att gå och prata om att man vill ha ett normalt liv, vad är ens det? Allting i livet är relativt, två med samma sorters problem behöver inte uppleva problemen på samma sätt. Det går inte att jämföra sig med andra och jag tror det är svårt om inte omöjligt att må bättre om man inte faktiskt först accepterar och ser till vem man är och vilka förutsättningar man har. Att gå och önska bort sig själv och önska man var någon annan fungerar inte, det är inte ett sätt att bli av med sina problem för du är den du är.

 

[Lyan]

Du har ju skrivit att du inte vill sluta helt för att du vill att folk fortfarande ska veta att du inte mår bra. Att det är en del i hur svårt det är att sluta.

VAR har jag skrivit detta?! För det är INTE SANT!

Nu vill jag faktiskt inte att du skriver i tråden mer!

 

[DarkInNight]

@Grazing jag tycker du går över gränsen nu

 

[Lyan]

@Grazing jag tycker du går över gränsen nu

Tack. Blev väldigt ledsen, men försöka tänka att det bara är ett missförstånd från Grazings sida

 

[Lyan]

Och angående om jag gör det för uppmärksamhet, vilket det kanske kan tolkas som när jag skriver att jag har lagt ut bilder på synliga ärr på facebook så ser de bilderna ut såhär. Bilden jag länkade i tråden innan är låst så även om den ligger på facebook så är det bara de med länk som kan se den.

Sedan har jag tre bilder med synliga förband

Och en "bararmad"

Nästa "uppmärksamhetsbild" är från sista november 2014 där jag la ut en bild med utsikten från sjukhusfönstret när jag försökt att ta livet av mig. Tidigare än det så kan det kanske ligga någon bild där jag är "bararmad" eller att något ärr syns men så långt bak orkar jag inte leta. Det finns några bilder där jag är bararmad på riktigt men på de bilderna syns inte ärren.

Ursäkta för bildbomb med tramsbilder!

Anledningen till att jag har börjat lägga in bilder där ärren syns är inte för uppmärksamhet utan för att försöka avdramatisera det för mig själv eftersom jag skäms så mycket för dem. Målet är att någon gång i framtiden inte hålla på att oroa mig eller skämmas utan att acceptera att jag numera ser ut såhär vare sig jag vill eller inte

 

[Lyan]

Det att vara nöjd med sitt liv är i grund och botten ett tankesätt. Man fokuserar på de positiva sakerna i vardagen, och tillåter sig inte tänka för mycket på negativa saker. Det spelar egentligen ingen roll vad man har eller hur man lever, det som spelar roll är hur man ser på sitt eget liv...

Det är svårt att ändra sitt tankesätt, men det går. Särskilt om man får bra hjälp och stöd på vägen.

Så kan det säkert vara. Jag märker ju att mitt eget tankesätt ändras litelitelite åt gången, mycket tack vare denna tråden och ni alla som skriver i den Jag kommer troligen aldrig bli "normal" (om jag nu får/vågar säga det ordet) och det accepterar jag även om jag naturligtvis allra helst vill vara det; jobba, vovve, villa, volvo liksom. Men det är väldigt svårt att acceptera den jag är nu

 

[Lovisaleonora]

Ärren är en del av den du är. Det behöver inte betyda att du måste skära dig resten av livet, men det är ofrånkomligt att du gjort det. Vare sig det synts eller inte.

Nu är det som det är, du är den du är - och det är fantastiskt. Du är den enda som kan vara du. Vi accepterar dig som du är, jag önskar du kunnat göra detsamma. Du kan själv till del välja de egenskaper du besitter. Genom att tona ner eller förstärka vissa drag. Fundera på vem du vill vara. Vad uppskattar du hos andra? Hur kan du själv komma närmare den du vill bli?

 

[Lyan]

Ärren är en del av den du är. Det behöver inte betyda att du måste skära dig resten av livet, men det är ofrånkomligt att du gjort det. Vare sig det synts eller inte.

Nu är det som det är, du är den du är - och det är fantastiskt. Du är den enda som kan vara du. Vi accepterar dig som du är, jag önskar du kunnat göra detsamma. Du kan själv till del välja de egenskaper du besitter. Genom att tona ner eller förstärka vissa drag. Fundera på vem du vill vara. Vad uppskattar du hos andra? Hur kan du själv komma närmare den du vill bli?

Ja, jag vet. Det är därför jag måste lära mig att acceptera dem och inte förakta mig själv för dem men det är så jäkla svårt!

Jag vet ju hur jag vill vara, men jag vet också att det troligen är en omöjlighet. Iallafall inom väldigt många år.
Just nu vill nog mest leva ostörd i min egen lilla bubbla och försöka läka. Jag är så fruktansvärt slut i hela kroppen. Nu kan jag dessutom lägga till att håret rasar av, vilket troligen också beror på stressen. Sista dagarna har jag haft halva näven full med hår bara jag drar fingrarna genom det.

Det är en utställning i augusti som jag planerar att åka på. Och i september är det NM och det är ett par som vill att jag åker dit med dem men jag tror inte att jag klarar det för det är i Danmark och jag har aldrig ställt ut utomlands (jag har inte ens varit utanför Sverige utan mamma eller pappa med mig ). Sedan är det en annan i september som jag vill åka på men då behöver jag någon att samåka med, men det ligger ju långt framme ännu. Förutom det så kommer jag bara försöka att ta det lugnt och ta hand om djuren, och försöka ta hand om mig själv.

 

[Raderad medlem 6459]

@Lyan Vet inte vad det är värt men jag hade aldrig ens tänkt på hur dina armar ser ut på bilderna, om du hade ärr eller förband. Ser ut som helt vanliga bilder bara .

 

[Monimaker]

Ja, jag vet. Det är därför jag måste lära mig att acceptera dem och inte förakta mig själv för dem men det är så jäkla svårt!

Jag vet ju hur jag vill vara, men jag vet också att det troligen är en omöjlighet. Iallafall inom väldigt många år.
Just nu vill nog mest leva ostörd i min egen lilla bubbla och försöka läka. Jag är så fruktansvärt slut i hela kroppen. Nu kan jag dessutom lägga till att håret rasar av, vilket troligen också beror på stressen. Sista dagarna har jag haft halva näven full med hår bara jag drar fingrarna genom det.

Det är en utställning i augusti som jag planerar att åka på. Och i september är det NM och det är ett par som vill att jag åker dit med dem men jag tror inte att jag klarar det för det är i Danmark och jag har aldrig ställt ut utomlands (jag har inte ens varit utanför Sverige utan mamma eller pappa med mig ). Sedan är det en annan i september som jag vill åka på men då behöver jag någon att samåka med, men det ligger ju långt framme ännu. Förutom det så kommer jag bara försöka att ta det lugnt och ta hand om djuren, och försöka ta hand om mig själv.

Jag tycker det är bra att du vågar visa dina ärr för att avdramatisera dem för dig själv - det är jättesvårt att inte känna en sorts skam för dem, speciellt när de är nya och det känns som att de ilsket röda skriker ut ett 'här är jag, se mitt misslyckande!' till alla man möter, så var det i alla fall för mig. De kliar, värker och gör sig påminda och man vill nästan krypa in i ett hörn och gömma sig med skammen.

Men att ge dem massa uppmärksamhet och känna ångest över dem blir som en ond cirkel, för hur skall man lätta på den ångesten sedan? Jag vet att det inte är vad du vill, det anklagar jag dig absolut inte för. Ärren kommer blekna och bli ett bevis på vad du faktiskt har lyckats ta dig igenom med din egna styrka - du är fortfarande här, du kämpar och du verkar vara en helt fantastiskt människa i din kamp. Det är inte lönsamt att gå tillbaka och älta ärren som ett tecken på en för alltid inneboende svaghet, för då kommer ångesten och skammen aldrig släppa sitt grepp - det när sig på sådana tankar.

Jag har riktigt fula ärr som aldrig kommer försvinna, men de är inte jag - de är resultatet av vad jag gjort mot själv. Ett beteende är inte för alltid oföränderligt, man kan ta sig ifrån det. Man kan fly från skärandet, men inte fly från sig själv. Ärr är ett resultat av det dåliga måendet, som man aldrig skall skambelägga eller försöka nedvärdera - det måste blottas och medvetandegöras för att man skall kunna arbeta med det. Ju mer man sitter och skambelägger sin ångest och resultatet av den, bland annat ärr, desto djupare sjunker man och desto mer självdestruktiv blir man.

Jag tycker att det låter som en bra plan att vila upp dig med djuren - jag tycker verkligen att du verkar vara en riktig kickass-matte! Jag har pratat med folk med marsvin förr, men aldrig med ett sådant engagemang och kärlek som du visar dem, att du verkligen bryr dig och kan plocka fram energi och kraft för dem trots att du inte mår bra. Det är kärlek!

Utställningarna får du fokusera på när de kommer. Och vem vet, när NM står kring hörnet kanske du kan se resan som ett litet äventyr i vardagen? Döm inte ut möjligheten att åka redan nu utan släpp tanken på det för tillfället. Det jobbigaste är ofta att arrangera resan, men jag tänker att du kanske kan få stöd av paret som vill att du ska följa med? Roligt att de verkar uppskatta ditt sällskap och vill att du ska följa med.

Vet inte riktigt hur mitt babbel skulle kunna vara något stöd - och kom ihåg att mycket jag skriver är utifrån egna känslor och erfarenheter, det representerar inte någon annan än mig själv.