Hur gör man när allt är meningslöst?

[Lyan]

Har just misslyckats med ännu ett självmordsförsök. Vet inte hur jag ska ta mig vidare, är så arg och ledsen på mig själv. Jag gör bara alla illa hela tiden, hade jag lyckats så hade de iallafall bara blivit ledsna en gång och inte behöva oroa sig för mig mer.
Jag får ingenting gjort, allt är bara stopp och en massa ångest, inlärd hjälplöshet och hopplöshet. Har mått dåligt sedan jag var pytteliten, enda gångerna jag mår ganska bra är när jag är på väg in i hypomani. Ångesten sätter stopp för allting. Jag är alltid trött och utan energi

Jag vill inte höra att jag gör mig själv till ett offer, jag mår tillräckligt dåligt redan

 

[stjarnhimmel]

Har just misslyckats med ännu ett självmordsförsök. Vet inte hur jag ska ta mig vidare, är så arg och ledsen på mig själv. Jag gör bara alla illa hela tiden, hade jag lyckats så hade de iallafall bara blivit ledsna en gång och inte behöva oroa sig för mig mer.
Jag får ingenting gjort, allt är bara stopp och en massa ångest, inlärd hjälplöshet och hopplöshet. Har mått dåligt sedan jag var pytteliten, enda gångerna jag mår ganska bra är när jag är på väg in i hypomani. Ångesten sätter stopp för allting. Jag är alltid trött och utan energi

Jag vill inte höra att jag gör mig själv till ett offer, jag mår tillräckligt dåligt redan

Har du någon bra kontakt med vården?
Massa kramar

 

[Lyan]

Har du någon bra kontakt med vården?
Massa kramar

Ja, fast de har i princip gett upp på mig
Tack

 

[Magiana]

Jag vill minnas att vi har pratat om det här förut och om svårigheterna med att kunna ta emot och tillgodogöra dig hjälp. Nu minns jag inte detaljerna kring dina diagnoser och svårigheter, men vad jag förstått så behöver du verkligen ta små bebis-steg. Du har fått ett svårhanterligt liv, men jag tror inte det är omöjligt att må bättre. T.ex. så kan din hjälplöshet som är inlärd, läras bort.

Vi har pratat lite om yoga tidigare, som verktyg att må lite bättre, så du kan ta emot mer hjälp på sikt och bli mer mottaglig för den hjälp som finns, för om jag kommer ihåg rätt så var det typ inget som funkade alls? Finns det någon i din närhet, t.ex. förälder, syskon, vän, boendestödjare eller liknande, som kan komma till dig dagligen och göra lite yoga? Om någon du litar på kommer till dig, så kanske det kan bli gjort? Innan ni börjar kan din stödperson (eller ni båda tillsammans) gå och lära er ett litet program hos en yogaterapeut. Det finns också möjlighet att gå på yoga hos landstingsanknuten fysioterapeut men jag gissar att det är bättre du gör det hemma med någon du litar på. Långa djupa andetag kan du ju också göra när som helst när du kommer ihåg det.

När du börjar få effekter av yogan, så kan du ta dig vidare.

Man ska ju inte rekommendera yoga som ett förstahandsval, ffa. inte till en person som har det som du, men när inget som hittills gjorts fungerat tillfredsställande så får man nog ta till andra grepp. Och yogan går ju också att kombinera med annan terapi, medicin och annat, så det som redan görs eller ska göras, går att kombinera.

Ja, fast de har i princip gett upp på mig
Tack

Vården var rätt uppgiven angående mig också och föreslog förtidspension. De hade fel. Jag mår bra idag och har ett fungerande liv.

 

[stjarnhimmel]

Ja, fast de har i princip gett upp på mig
Tack

Gett upp?
Sånt gör mig sorgsen att höra..,
Vad säger de? Att de inte kan göra mer?

 

[stjarnhimmel]

Jag vill minnas att vi har pratat om det här förut och om svårigheterna med att kunna ta emot och tillgodogöra dig hjälp. Nu minns jag inte detaljerna kring dina diagnoser och svårigheter, men vad jag förstått så behöver du verkligen ta små bebis-steg. Du har fått ett svårhanterligt liv, men jag tror inte det är omöjligt att må bättre. T.ex. så kan din hjälplöshet som är inlärd, läras bort.

Vi har pratat lite om yoga tidigare, som verktyg att må lite bättre, så du kan ta emot mer hjälp på sikt och bli mer mottaglig för den hjälp som finns, för om jag kommer ihåg rätt så var det typ inget som funkade alls? Finns det någon i din närhet, t.ex. förälder, syskon, vän, boendestödjare eller liknande, som kan komma till dig dagligen och göra lite yoga? Om någon du litar på kommer till dig, så kanske det kan bli gjort? Innan ni börjar kan din stödperson (eller ni båda tillsammans) gå och lära er ett litet program hos en yogaterapeut. Det finns också möjlighet att gå på yoga hos landstingsanknuten fysioterapeut men jag gissar att det är bättre du gör det hemma med någon du litar på. Långa djupa andetag kan du ju också göra när som helst när du kommer ihåg det.

När du börjar få effekter av yogan, så kan du ta dig vidare.

Man ska ju inte rekommendera yoga som ett förstahandsval, ffa. inte till en person som har det som du, men när inget som hittills gjorts fungerat tillfredsställande så får man nog ta till andra grepp. Och yogan går ju också att kombinera med annan terapi, medicin och annat, så det som redan görs eller ska göras, går att kombinera.



Vården var rätt uppgiven angående mig också och föreslog förtidspension. De hade fel. Jag mår bra idag och har ett fungerande liv.

Jag tycker dock man i såna fall ska göra det i samarbete med vården,
När jag mådde som sämst med min värk var det fruktansvärt att göra träning där det handlar om att lyssna på kroppen. Kroppen skrek att jag var i obalans.

 

[Magiana]

Jag tycker dock man i såna fall ska göra det i samarbete med vården,
När jag mådde som sämst med min värk var det fruktansvärt att göra träning där det handlar om att lyssna på kroppen. Kroppen skrek att jag var i obalans.

Absolut. Alla MediYogaterapeuter har medicinsk kompetens som motsvarar vad en undersköterska kan, men nyligen har man ändrat lite på antagningskraven till utbildningen så att även legitimerade psykologer och legitimerade psykoterapeuter kan gå den.

Det är långt ifrån alla terapeuter som är landstingsanknutna. Några är det. Många som är MediYogautbildade och som jobbar inom vården har endast instruktörsutbildningen (basutbildningen). Inom den psykiatriska vården finns tyvärr inte så god tillgång på folk än som kan erbjuda behandling med MediYoga.

Om man när man gör yoga, får besvär av något slag, t.ex. skarp smärta, så gör man övningen mindre eller inte alls. Det är det som är själva innebörden av att lyssna på kroppen. Man gör helt enkelt inte det som inte går, eller så får man modifiera övningen lite. Om jag förstått saken rätt så var det svårt för TS att komma iväg på sådana här aktiviteter, så det var därför jag föreslog att först få råd från en terapeut och sedan göra övningarna hemma. Men fortsatt kontakt med den befintliga vården och med yogaterapeuten är sannolikt också behövligt. Yoga skapar förändringar på djupet och man kan ibland behöva lite hjälp att hantera dessa.

 

[Lyan]

Jag vill minnas att vi har pratat om det här förut och om svårigheterna med att kunna ta emot och tillgodogöra dig hjälp. Nu minns jag inte detaljerna kring dina diagnoser och svårigheter, men vad jag förstått så behöver du verkligen ta små bebis-steg. Du har fått ett svårhanterligt liv, men jag tror inte det är omöjligt att må bättre. T.ex. så kan din hjälplöshet som är inlärd, läras bort.

Vi har pratat lite om yoga tidigare, som verktyg att må lite bättre, så du kan ta emot mer hjälp på sikt och bli mer mottaglig för den hjälp som finns, för om jag kommer ihåg rätt så var det typ inget som funkade alls? Finns det någon i din närhet, t.ex. förälder, syskon, vän, boendestödjare eller liknande, som kan komma till dig dagligen och göra lite yoga? Om någon du litar på kommer till dig, så kanske det kan bli gjort? Innan ni börjar kan din stödperson (eller ni båda tillsammans) gå och lära er ett litet program hos en yogaterapeut. Det finns också möjlighet att gå på yoga hos landstingsanknuten fysioterapeut men jag gissar att det är bättre du gör det hemma med någon du litar på. Långa djupa andetag kan du ju också göra när som helst när du kommer ihåg det.

När du börjar få effekter av yogan, så kan du ta dig vidare.

Man ska ju inte rekommendera yoga som ett förstahandsval, ffa. inte till en person som har det som du, men när inget som hittills gjorts fungerat tillfredsställande så får man nog ta till andra grepp. Och yogan går ju också att kombinera med annan terapi, medicin och annat, så det som redan görs eller ska göras, går att kombinera.



Vården var rätt uppgiven angående mig också och föreslog förtidspension. De hade fel. Jag mår bra idag och har ett fungerande liv.

Jo, har säkert haft en hel hög sådana här trådar Problemet med att göra något är för att inget är roligt, allt är bara ett tvång som ger ångest. Innan har jag haft utställningarna med marsvinen att se fram emot men inte ens det är roligt längre. Jag har tidigare ridit och gått på body balance (påminner lite om yoga) men för varje gång blir ångesten värre och värre. Försökte ett tag med yoga och zumba(?) hemma men orken och energin är noll. Jag kan ligga helt pall hela dagen för det finns inte energi att göra något alls.

Började må lite bättre i höstas. Det var inget liv värt att leva direkt men jag klarade mig igenom dagarna och sedan hörde en kille av sig och vi började prata. Jag kände redan från början att det var en dålig idé för jag är verkligen ingen man bör ha i sitt liv men var så ensam att jag kunde liksom inte låta bli. Naturligtvis så gick allt åt helsike och jag har sårat ännu en människa samtidigt som jag själv blev sårad.

Jag har haft boendestöd men det funkade inte.

Det jobbigaste är nog att jag är så fruktansvärt trött hela tiden, jag orkar nästan ingenting.

Är bipolär (med i princip bara depressioner), aspergers och säkert en del hjärnskador efter tre självmordsförsök som ingen fattar hur jag har lyckats överleva

 

[Lyan]

Gett upp?
Sånt gör mig sorgsen att höra..,
Vad säger de? Att de inte kan göra mer?

Typ. Min läkare har föreslagit gruppterapi och liknande men det klarar jag inte. Jag vill inte ha nya människor i mitt liv för jag klarar knappt av dem jag har. Mediciner vet de inte vad de prova mer och när ECT var på tal kom de fram till att det var inte lönt att prova på mig för det tog bara en tillbaka till sitt normala stämningsläge och mitt normala var deprimerad kom de fram till

 

[Magiana]

Jo, har säkert haft en hel hög sådana här trådar Problemet med att göra något är för att inget är roligt, allt är bara ett tvång som ger ångest

Du gör det inte för att det ska vara roligt. Du gör det för att leva, precis som du äter mat eller går på toa. Om du inte åt eller gick på toa skulle förvisso konsekvenserna vara värre än att som nu, bli kvar i samma situation som förut. Och yogan ger för övrigt verktyg för ganska så kvick ångesthantering. Ångest är obehagligt men går över, det kan t.o.m. gå över ganska snabbt ibland.

Om du skulle kunna göra yoga med någon, kanske 20 minuter om dagen, skulle denna person också kunna ge dig en belöning efteråt, t.ex. en fotmassage, förbereda ett skönt bad, borsta ditt hår eller något annat du skulle tycka var behagligt, så att du kan se fram emot det?

 

[Lyan]

Du gör det inte för att det ska vara roligt. Du gör det för att leva, precis som du äter mat eller går på toa. Om du inte åt eller gick på toa skulle förvisso konsekvenserna vara värre än att som nu, bli kvar i samma situation som förut. Och yogan ger för övrigt verktyg för ganska så kvick ångesthantering. Ångest är obehagligt men går över, det kan t.o.m. gå över ganska snabbt ibland.

Om du skulle kunna göra yoga med någon, kanske 20 minuter om dagen, skulle denna person också kunna ge dig en belöning efteråt, t.ex. en fotmassage, förbereda ett skönt bad, borsta ditt hår eller något annat du skulle tycka var behagligt, så att du kan se fram emot det?

Så jag är inte annorlunda utan alla går igenom livet utan att något nånsin är roligt? Allt är bara ett tvång för att överleva?

 

[Lyan]

Jag vet inte vad jag ska göra! Jag kan inte ringa någon, inte åka någonstans, inga ångestdämpnade. Jag vill bara dö!

 

[zaching]

Vad jag önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt. Den här tröttheten och nästan oförmågan att ta sig för att göra saker känner jag igen lite i mig när jag blir för stressad. Nu har jag det absolut inte lika illa som det verkar vara för dig men det som hjälpt mig när jag har svackor är att TVINGA mig att göra de där rutinaktiviteterna som är så tråkiga. Kliva upp i tid, äta regelbundet och träna/träffa folk fast det känns piss. Som sagt, det har fungerat för mig diagnosticerad så i ditt fall förstår jag att det är mer komplicerat.

Sen din trötthet som blev bättre på hösten, kan det vara för att du haft en sommar med mer D-vitamin från solen?

 

[Lyan]

Vad jag önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt. Den här tröttheten och nästan oförmågan att ta sig för att göra saker känner jag igen lite i mig när jag blir för stressad. Nu har jag det absolut inte lika illa som det verkar vara för dig men det som hjälpt mig när jag har svackor är att TVINGA mig att göra de där rutinaktiviteterna som är så tråkiga. Kliva upp i tid, äta regelbundet och träna/träffa folk fast det känns piss. Som sagt, det har fungerat för mig diagnosticerad så i ditt fall förstår jag att det är mer komplicerat.

Sen din trötthet som blev bättre på hösten, kan det vara för att du haft en sommar med mer D-vitamin från solen?

Jag klarar inte att tvinga mig till något om det inte är något som verkligen måste göras, tex mata djuren.
Tröttheten blev inte bättre, jag hade bara gett upp/accepterat att det enda som fanns var att stänga av och få dagarna att gå för varje dag som gick var ett steg närmare att få dö

 

[Azalea]

Finns det någon möjlighet för dig att söka hjälp privat? Det gjorde stor skillnad för mig när jag kände att de gett upp på mig inom landstinget.

När jag mådde som sämst försökte jag allt jag kunde att hålla fast vid någon slags rutiner. Jag skulle äta mina mål trots att det innebär att jag fick tårar i maten. Jag skulle gå promenader även om de var korta och med många avbrott. Resten av dagen var det ok att ligga i sängen.
Hade stor nytta av att lyssna på mindfulnessmeditation, ibland med fullt fokus, ibland bara som något i bakgrunden. Har du provat det?

Jag mådde väldigt dåligt i 14 år. Förra sommaren var min värsta någonsin och jag var så nära att ge upp och ta livet av mig. Jag har varit självmordsbenägen förr men aldrig som då. Allt kändes nattsvart och hopplöst, jag grät större delen av mina dygn, ångesten var total och jag panikattacker i snitt tre timmar per dag.
Jag bestämde mig för att försöka en sista gång. Jag började gå i terapi, tog upp yogan och hittade en meningsfull aktivitet där jag fick hjälpa andra. Efter ett halvår vaknade jag inte längre med ångest, och panikattackerna var borta. Jag började må bättre och bättre och nu ett år senare är jag helt depressionsfri. Jag är till och med lycklig, efter ett halvt liv med psykisk ohälsa. Det går. Livet KAN vända.

Behöver du stöd kan du höra av dig till Mind via telefon, chatt eller mail dygnet runt. Där finns alltid någon att prata med.
https://mind.se

 

[Magiana]

Så jag är inte annorlunda utan alla går igenom livet utan att något nånsin är roligt? Allt är bara ett tvång för att överleva?

Steg 1 är att göra något för att må bra (och det var detta jag pratade om). Steg 2 är att må bra. Ingen kan förvänta sig att en behandling ska vara rolig.

Men gör man inget så kan man heller inte förvänta sig någon förändring. Någonstans har du ju ändå ett lite driv, för annars skulle du inte skriva här. Du kanske skulle visa den här tråden för någon? Det skulle kunna vara ett steg för att komma närmare det där läget när du också kan njuta av soluppgången och känna hur underbart det är att andas, när det är fridfullt och livet är okej.

 

[Magiana]

Finns det någon möjlighet för dig att söka hjälp privat? Det gjorde stor skillnad för mig när jag kände att de gett upp på mig inom landstinget.

När jag mådde som sämst försökte jag allt jag kunde att hålla fast vid någon slags rutiner. Jag skulle äta mina mål trots att det innebär att jag fick tårar i maten. Jag skulle gå promenader även om de var korta och med många avbrott. Resten av dagen var det ok att ligga i sängen.
Hade stor nytta av att lyssna på mindfulnessmeditation, ibland med fullt fokus, ibland bara som något i bakgrunden. Har du provat det?

Jag mådde väldigt dåligt i 14 år. Förra sommaren var min värsta någonsin och jag var så nära att ge upp och ta livet av mig. Jag har varit självmordsbenägen förr men aldrig som då. Allt kändes nattsvart och hopplöst, jag grät större delen av mina dygn, ångesten var total och jag panikattacker i snitt tre timmar per dag.
Jag bestämde mig för att försöka en sista gång. Jag började gå i terapi, tog upp yogan och hittade en meningsfull aktivitet där jag fick hjälpa andra. Efter ett halvår vaknade jag inte längre med ångest, och panikattackerna var borta. Jag började må bättre och bättre och nu ett år senare är jag helt depressionsfri. Jag är till och med lycklig, efter ett halvt liv med psykisk ohälsa. Det går. Livet KAN vända.

Behöver du stöd kan du höra av dig till Mind via telefon, chatt eller mail dygnet runt. Där finns alltid någon att prata med.
https://mind.se

Kan man klicka Gilla på det här två gånger? Minst.

Härligt att höra att du är vänt på ditt bottenläge och är ur det mörka hålet!

 

[Gimlan]

Jag klarar inte att tvinga mig till något om det inte är något som verkligen måste göras, tex mata djuren.
Tröttheten blev inte bättre, jag hade bara gett upp/accepterat att det enda som fanns var att stänga av och få dagarna att gå för varje dag som gick var ett steg närmare att få dö

Det låter ju som du behöver medicin för att kava dig över kanten. Försök hitta en läkare, privat eller ej, som du känner förtroende för. Du kan bara inte ha det så här! Kram!

 

[Magiana]

Det låter ju som du behöver medicin för att kava dig över kanten. Försök hitta en läkare, privat eller ej, som du känner förtroende för. Du kan bara inte ha det så här! Kram!

Vad jag förstått så har man redan provat sig igenom allt tänkbart i fass och det räcker uppenbarligen inte. Mediciner kan vara bra, men ibland räcker det inte.

 

[Lyan]

Steg 1 är att göra något för att må bra (och det var detta jag pratade om). Steg 2 är att må bra. Ingen kan förvänta sig att en behandling ska vara rolig.

Men gör man inget så kan man heller inte förvänta sig någon förändring. Någonstans har du ju ändå ett lite driv, för annars skulle du inte skriva här. Du kanske skulle visa den här tråden för någon? Det skulle kunna vara ett steg för att komma närmare det där läget när du också kan njuta av soluppgången och känna hur underbart det är att andas, när det är fridfullt och livet är okej.

Jag vet inte. Ångrar att jag skrev tråden för jag vet att det är många som tycker att jag bara är lat och gör mig till ett offer och vill att alla andra ska lösa mina problem. Jag klarar iallafall uppenbarligen ingenting och det finns inte någon anledning för mig att leva alls. Det finns ingen här som kan hjälpa mig utan jag bara tar upp folks tid och får dem att bry sig om något som inte är lönt. Jag har ingen att visa tråden för. Mamma har sagt att hon får ont i magen bara jag ringer och jag gissar att det är samma med mormor och mina syskon. Vänner har jag ingen som jag vill ska veta.
Ringde tydligen mamma ett halvt dygn efter jag tagit tabletterna men det kommer jag inte ihåg alls. Vaknade på sjukhuset. Borde inte ha överlevt, tog typ dubbel dödlig dos. De andra gångerna tog jag ännu mer. Varför dör jag inte?!