athena
Trådstartare
Jag och mina barns far är skilda sen snart två år tillbaka. Barnen (nu 4 och 8 år) har bott varannan vecka hela tiden, och jag måste säga att det har fungerat över förväntan. Jag upplever det dock som att jag har barnen 50% av tiden - men bär 95% av ansvaret. Det är svårt att bära ansvar när man inte kan kontrollera situationen hela tiden, så att säga!
Igår hade sonen (8) utvecklingssamtal. Det blev då fjärde gången i rad (på lika många chanser :smirk som han satt i en timme, som på nålar, och väntade på att hans pappa skulle dyka upp - vilket han såklart inte gjorde . Detta inträffar gång på gång; det är julfester, föräldramöten, you name it - pappa kommer inte.
Till saken hör dessutom att sonen haft en del krångel med kompisar/skola/fritids (finns en annan tråd om det härinne), vi har haft möten med fritidspersonalen, EVK etc under vintern så man tycker liksom att om det NÅN gång vore viktigt att komma så hade det varit igår!
Detsamma gäller dessvärre för diverse aktiviteter inom skolan - jag har ett flertal gånger fått åka till skolan med badkläder (de har bad varje vecka) de veckor han är hos pappa. Kläder överhuvudtaget är det dålig ordning på, han skickade 4-åringen till dagis häromveckan utan vinterskor (när det var 10 minusgrader och snö).
Vi delar ekonomin rakt av, inget underhåll och tar varsitt barnbidrag - betalar varsin barnomsorgsavgift. Dealen är att vi då ska köpa kläder till ett barn var, men i praktiken kan jag inte dra mig till minnes ett enda plagg han har köpt.
Jag känner nu att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera detta. Det är så himla svårt när barnen inte är här hela tiden, i såna fall hade såklart ansvarstagandet på ett helt annat sätt varit självklart.
Jag följer barnen till tandläkaren - till BVC - till ögonläkaren med sonens dåliga syn - till optikern och köper glasögon - på skolresa osv. Min sambo ställer upp supermycket , hämtar barnen på dagis när det är pappans vecka och han inte kan osv.
Egentligen upplever jag inte något av detta som en börda - men man tänker ju på vilken bild barnen får av vuxna, och en pappa ska väl helst vara en förebild... I vilket fall som helst blir han det, god som dålig. Man vill ju inte snacka skit om honom inför barnen heller (och det gör jag verkligen inte... men ibland skulle man vilja förklara...)!
Usch, detta blev långt och svamligt, men jag behövde skriva av mig - och vill gärna ta del av era erfarenheter som liknar mina .
Igår hade sonen (8) utvecklingssamtal. Det blev då fjärde gången i rad (på lika många chanser :smirk som han satt i en timme, som på nålar, och väntade på att hans pappa skulle dyka upp - vilket han såklart inte gjorde . Detta inträffar gång på gång; det är julfester, föräldramöten, you name it - pappa kommer inte.
Till saken hör dessutom att sonen haft en del krångel med kompisar/skola/fritids (finns en annan tråd om det härinne), vi har haft möten med fritidspersonalen, EVK etc under vintern så man tycker liksom att om det NÅN gång vore viktigt att komma så hade det varit igår!
Detsamma gäller dessvärre för diverse aktiviteter inom skolan - jag har ett flertal gånger fått åka till skolan med badkläder (de har bad varje vecka) de veckor han är hos pappa. Kläder överhuvudtaget är det dålig ordning på, han skickade 4-åringen till dagis häromveckan utan vinterskor (när det var 10 minusgrader och snö).
Vi delar ekonomin rakt av, inget underhåll och tar varsitt barnbidrag - betalar varsin barnomsorgsavgift. Dealen är att vi då ska köpa kläder till ett barn var, men i praktiken kan jag inte dra mig till minnes ett enda plagg han har köpt.
Jag känner nu att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera detta. Det är så himla svårt när barnen inte är här hela tiden, i såna fall hade såklart ansvarstagandet på ett helt annat sätt varit självklart.
Jag följer barnen till tandläkaren - till BVC - till ögonläkaren med sonens dåliga syn - till optikern och köper glasögon - på skolresa osv. Min sambo ställer upp supermycket , hämtar barnen på dagis när det är pappans vecka och han inte kan osv.
Egentligen upplever jag inte något av detta som en börda - men man tänker ju på vilken bild barnen får av vuxna, och en pappa ska väl helst vara en förebild... I vilket fall som helst blir han det, god som dålig. Man vill ju inte snacka skit om honom inför barnen heller (och det gör jag verkligen inte... men ibland skulle man vilja förklara...)!
Usch, detta blev långt och svamligt, men jag behövde skriva av mig - och vill gärna ta del av era erfarenheter som liknar mina .