Sv: Hur går det för era 07
r? Del 4!!
*kl*
Idag hände det som inte får hända, eller igår blir det med tanke på vad klockan hunnit bli.. Jag har tömkört tobbe mycket och jag har också tömkört med linor/svängel och det har gått bra, även om jag vet att man inte ska göra det när man är själv. Idag gjorde jag det igen, och idag gick det inte bra. Jag ska inte säga vad det var som hände för det vet jag inte både för att det gick så fort och för chocken, men i alla fall, hästen sticker, skenar, drar genom tre staket och drar järnet över grannens stubbåker. Jag ser en hysterisk häst försvinna och inser att jag ändå inte kan stoppa honom, utan rusar för att stänga av strömmen om han skulle fastna och rusar sen för att lokalisera honom. Ser honom på avstånd stå helt stilla och jag blir rädd - bergis att han har brutit något, när jag är nästan där blir han hysterisk igen och drar järnet i full galopp och slår så in i ---. Lyckas ta mig bort till honom när han stannar och fånga honom men dum som man är så hade jag inte fått knic med mig, utan ska försöka trassla ut den härva av linor och tömmar som befinner sig runt hästens högra bakben, och med en halv hysterisk häst känns det sådär att stå och hålla i tömmen och luta sig ner under magen för att plocka runt det ben som han vevar med. Får honom att lugna sig och lyckas trassla loss en del, men då gör han en häftig rörelse, får en smäll och sticker hysterisk igen. När han drar över vägen rusar jag bort till mammas transport, där ska finnas en kniv men hittade den inte, men fjordhästägare som man är finns alltid en vas sax i ryktlådan, hugger den och ett kedjegrimskaft och sätter av efter hästen, som nu letat upp sina kompisar i den andra hagen. Får tag i honom och sätter på kedjan för att jag måste till varje pris kunna hålla honom stilla eller åtminstone inte dra iväg igen, för varje smäll kan innebära att det går åt h-e. Jag kommer fortfarande inte åt att skära av linorna, me jag kan i alla fall dela på tömmarna och knäppa loss dem, så att han inte drar sig själv i munnen när han slår. Ser ingen människa någonstans. Ringer mamma som borde vara på väg hem men hon svarar inte. Får tag i en kompis till mamma som är hemma och lovar att komma - jag ger upp alla försök att få loss honom utan koncentrerar mig bara på att hålla honom stilla. Försöker få tag i jourvet för det ser inte kul ut, han måste säkert behandlas när han är loss, men ingen svarar. Kompisen kommer och på mindre än två minuter är hästen loss och jag ber honom gå fram ett par steg och han traskar fram helt lugnt. När han är loss inser vi till vår stora lättnad att det bara är skrapsår bara ytliga sår, inget djupt och inget brutet,han är inte halt men går stelt så klart.
Tar honom och går mot stallet samtidigt som mamma ringer och undrar vad jag ville.. Släpper in honom i boxen tar av selen och låter honom andas ut, och jag går iväg för att hämta de avskurna linorna och svängelen. Skadan är redan skedd så inget att göra åt, en hysterisk häst går inte att hålla så det hade hänt även om vi varit två, men hjälp hade kommit lite fortare. När mamma kommer hem tar vi ut honom för att tvätta såren och hästen som för några veckor sen var hysterisk över att bada, står nu som ett ljus när jag tvättar hans garanterat ömma ben. Lite känsligt var det när jag lindade det ben som höll på att svullna upp - jag drar lindor runt det ben han precis varit fast med, men det gick bra. Han fick stå inne några timmar med BOT sen lindade jag av och släppte ut, det var ytliga sår och känns som om det är viktigast att han får röra sig.
I hagen kunde vi konstatera att han dragit med sig i princip allt, övertråden är rep så den går ju inte av utan stolparna har lagt som som plockepinn, men hästarna har snällt stannat kvar. När det hände var prio ett att få tag på skenande häst, så jag såg bara att staketet var helt där han sprungit förbi, inte tänkte jag på att det skulle trilla 100 meter därifrån. Det blev många timmars stängselarbete.
Jag är fortfarande i chock, fattar inte riktigt vad som hänt och framförallt är jag nog mest förvånad över dels att det tack gode gud gick så väl - dels att han trots det som hänt var så grymt lugn och resonlig och helt fantastisk.
Nog för att jag var öm men eftersom kläderna jag hade på mig såg förhållandevis fina ut så tänkte jag att jag hade klarat mig så jag fick nästa en chock när jag skulle byta om och såg hur jag såg ut – ett antal rejäla sparkar har man ju åkt på under tiden jag försökt få loss en förtvivlad häst.
Att det här ställer utbildningsplanerna totalt upp och ner känns helt oväsentligt just nu.
[/URL]
Fick mig bara en puss på handen när jag skulle hälsa med den handen som var på andra sidan! 
