Det är ju där jag tänker att det spelar roll i vilket moment och sammanhang. På dina kurser är inte koppeldragande viktigt, då spelar det ju ingen roll. På en jaktkurs kvittar det väl om hunden kan gå fot eller inte. Men på en kurs där dragande i koppel ingår, anser jag att kursledaren bör ha tränat det med sin hund. Att "föregå med gott exempel". Jag tänker mig att man tycker generell vardagslydnad är viktigt om man väljer att leda en sån kurs.
Och där tycker jag det är lite konstigt. Varför väljer man att ha kurs i vardagslydnad om man inte tycker det är viktigt att träna? Om man har kurs i kantarellsök eller drag eller nåt, ja då kvittar det. I sin gren tycker jag att man ska kunna föregå med gott exempel. Återigen talar jag om hundar som personen haft sen valp och som nu är några år, så ingen i slyngelåldern och ingen omplacering.
Jag menar att man med hundar som biter bör ha kommit någon bit på vägen för att jag ska ha förtroende. Inte alls så att hundarna är glada i varje situation, var har jag skrivit det? Men kanske att hunden hellre går undan än attackerar först, ett morrande innan bett, hunden söker upp ägaren istället för att agera direkt. Sen om hunden fortfarande biter i lägen där det inte finns alternativ, ja då brister ju ägaren i att skydda sin hund. Men jag skulle vilja se något framsteg för att få förtroende för personen.
Ja jag tänker väl också så.. problem man haft och hittat en väg att lösa eller bli bättre. Jag tror det handlar om hur jag påverkas också. Har instruktören löst problemet ger det mig hopp om att vi kan lösa det. Har inte instruktören kunnat lösa sitt problem börjar jag tvivla på att jag kan lösa det. Om de inte kan.. hur ska jag kunna liksom.
Sen finns ju undantag alltid och om instruktören kan förklara varför deras hund beter sig på ett visst sätt så kan jag köpa det.
