Nu har jag läst igenom hela tråden, det tog en stund.
Fasen vad bra du är
@Framtiden
Förstår att du har det riktigt tufft. Och det ÄR riktigt tufft att inte ta den kortsiktigt enklare lösningen att stanna kvar. Men det är värt det. Jag har både skilt mig (med barn) och varit skilsmässobarn och är helt övertygad om att man gör det absolut bästa för sina barn i att inte stanna i en dålig relation.
Som bekant så är det ju via sin egen handling man visar sina vad som är ok i en relation och hur man får/inte får behandla människor, inte vad man säger. Tycker att du är en superbra förebild för dina barn nu när du sätter gränser
Jag var också den som lämnade och mitt ex hade väldigt svårt att acceptera det. Jag hade (och har) lätt att ta på mig ansvaret för andras känslor och vacklade enormt i min skilsmässa. Jag matade mig själv med elaka tankar om att jag förstörde mitt ex liv och min sons uppväxt. Tänkte också "gör vi inte slut lite för lättvindigt nu för tiden?" och "alla har väl motgångar" osv osv osv. Det låter lite som att du är där nu också?
För att försöka bena i hur det egentligen var och hur det påverkade mig så ställde jag mig själv ett par ärliga frågor om problemen i vår relation som i stort sett gick ut på; påverkar det här mig i stor utsträckning? Hindrar det mig från att vara mitt bästa jag? Tror jag att det kommer se annorlunda ut om 5 år? Vill han (på riktigt nu, inte bara snack) att det ser annorlunda ut? Är han beredd på att göra förändringar? Har han ens förmågan att ändra på sig?
Tyckte svaren hjälpte mig att förstå allvaret och att jag inte "förstörde någons liv" utan gjorde det jag var tvungen att göra.
Vad jag kom fram till var att antingen får jag acceptera att vara "vingklippt" i ett dåligt förhållande eller så får vi skilja oss. Det fanns inget mellanting. Min karl var missnöjd med att jag var missnöjd, men det var det han tyckte var det största problemet. Inte att han var en rövhatt vilket gjorde mig ledsen och frustrerad.
Så länge inte jag hotade med att lämna honom eller tvingade honom till saker jag trodde skulle förbättra vår situation så gjorde han precis NOLL procents ansträngning för att göra något bättre. Han hade många, många år där han hade kunnat förändra sig eller försökt bidra men jag tror inte ens att han lyssnade ordentligt på mig. För min del så kände jag inte att jag ville ha en sämre livskvalitet 24 timmar om dygnet pga en grinig mansbebis, jag kände starkt att det inte var mitt öde.
Jag tycker att du verkar vara en väldigt klok, omtänksam och fin människa. Jag förstår att det är jobbigt och att en del uppoffringar (som att inte kunna säga godnatt till sina barn) känns oöverkomliga. Så känns det i början. Jag hoppas dock att du inser att varje uppoffring faktiskt är för din och dina barns skull. Och det kommer säkert komma stunder när dina barn säger saker som fyller dig med dåligt samvete. Då är det också viktigt att komma ihåg att det här är en långsiktigt bra lösning och att man som barn inte har det perspektivet just där och då.
I tråden så låter det som att hans samtal är väldigt jobbiga just nu. Skulle du kunna göra en plan för hur du vill prata med honom? Jag tror inte att du gör varken honom eller dig en tjänst i att älta saker och stå till svars för vad du sagt/tänkt/gjort. Du hade väldigt kloka tankar innan om att prata om jobbiga saker med en tredje part (även han höll ju med), kan ni hålla er till det? Öva in ett mantra, som du drar när det blir känsliga diskussioner, om att det här är saker som behöver pratas om ordentligt. Inte i affekt eller när man bara kommer på det när man pratar om barnen. Eller liknande. Det viktiga är att det känns ok för dig att säga och gå att använda både när han är arg/ledsen/vill bara veta osv.
Det här blev ett långt och säkert svamligt svar.
Stooooooor kram, jag ska också unna mig lite tårta när du har skickat in papperna
