Hur börja skilja sig med småbarn?

[Framtiden]

Lång historia kort har jag och min man varit gifta och tillsammans en lång tid. Två barn och hus senare är det som ett hål i mig som växt sig större. Saker jag tyckt skavt går inte att blunda för och jag vill skilja mig.

Det kom fram i höstas och han vill inte.
Vi gick till familjerådgivningen, men det gick inte bra. Men han vill ändå inte.

Han tänker att vi klarar det och att allt är bra.

Så.

Jag vet inte hur jag ska öppna den burken med orm. Igen.

Och sen tänker jag på barnen och så går det en dag igen... En vecka osv.

Jag vågar inte.

Han är bra på att argumentera och jag brukar alltid tappa tråden, säga saker som blir tokiga när vi argumenterar...

Just därför brukar vi inte argumentera heller. För jag viker mig.

Jag vill behålla huset. Han har inte råd. Så all hans rädsla och hur han säger att han älskar mig är jag rädd kommer bytas ut mot helt andra känslor sen.. och jag vet inte hur jag ska stå emot den tsunamin som kommer att komma

 

[monster1]

Har du någon du kan prata med, vänner, familj, folk som kan stötta dig? Det är inte rimligt att du ska vara i en relation för att HAN inte klarar av att du avslutar den.

 

[Voeux]

Det är SJUKT att du ska behöva tjata för att få skilja dig. Jag har tyvärr inga goda råd, har en vän just nu som sitter i samma situation.

Ta hjälp av en vän eller familjemedlem, och du, stå på dig Det kommer inte bli enklare för att du (han, menar jag..) drar ut på det.

 

[Framtiden]

Har du någon du kan prata med, vänner, familj, folk som kan stötta dig? Det är inte rimligt att du ska vara i en relation för att HAN inte klarar av att du avslutar den.

Ja, det har jag. Men när situationen sker, och även i alla andra sammanhang som kommer bli med barnen.. så kommer jag ju att vara själv. Och det är det som jag drar mig för.

 

[Framtiden]

Det är SJUKT att du ska behöva tjata för att få skilja dig. Jag har tyvärr inga goda råd, har en vän just nu som sitter i samma situation.

Ta hjälp av en vän eller familjemedlem, och du, stå på dig Det kommer inte bli enklare för att du (han, menar jag..) drar ut på det.

Nej. Jag har ju samma känslor kvar. Han tycker att han har förändrat sig massor för mig. Fast vi ser olika där, han och jag.

Och det är ju så .. minsta lilla så känner jag bara att "åh, jag vill vara själv". Men barnen, tror jag, inte känner av.... Det vet ju inget annat. Och inför dom spelar jag charader

 

[monster1]

Ja, det har jag. Men när situationen sker, och även i alla andra sammanhang som kommer bli med barnen.. så kommer jag ju att vara själv. Och det är det som jag drar mig för.

Du kan ju prata med socialen eller familjerätten (också socialen) om stöd kring överlämning och så om du tror att det kommer bli struligt. Jag tänker att öppna upp med familj och dina vänner om hur du känner så kommer du säkert få stöd så du känner att du orkar med att skilja dig. Ni måste inte vara överens om skilsmässan, han får helt enkelt acceptera att du inte vill leva med honom längre. Lägger till, leta rätt på en bostad så du har någonstans att ta vägen när det är dags.

 

[Acto]

Du kan ju prata med socialen eller familjerätten (också socialen) om stöd kring överlämning och så om du tror att det kommer bli struligt. Jag tänker att öppna upp med familj och dina vänner om hur du känner så kommer du säkert få stöd så du känner att du orkar med att skilja dig. Ni måste inte vara överens om skilsmässan, han får helt enkelt acceptera att du inte vill leva med honom längre. Lägger till, leta rätt på en bostad så du har någonstans att ta vägen när det är dags.

Fast varför är det TS som ska flytta? Nu verkar ju inte heller hennes partner ha råd att själv behålla boendet, så som jag förstår det.

 

[monster1]

Fast varför är det TS som ska flytta? Nu verkar ju inte heller hennes partner ha råd att själv behålla boendet, så som jag förstår det.

Nej det behöver hon ju inte, men om man vill slippa en jobbig skilsmässa och att leva länge ihop med en sur och besvärlig partner, är det helt klart enklare att bara flytta ut. Du har ju ingen kontroll över vad den andra tänker göra eller hur långtid det tar.

 

[Acto]

Kan det hjälpa dig om du skriver ner, punkt för punkt, vad du är glad över i ditt liv just nu och vad du inte är glad över/vad som får dig att må dåligt. Jag tänker då framförallt på din relation med din partner. Min tanke är att det kanske blir lättare att ta ett beslut och genomföra det om du har "svart på vitt" hur du mår/känner inför er relation och liv tillsammans.

 

[Acto]

Nej det behöver hon ju inte, men om man vill slippa en jobbig skilsmässa och att leva länge ihop med en sur och besvärlig partner, är det helt klart enklare att bara flytta ut. Du har ju ingen kontroll över vad den andra tänker göra eller hur långtid det tar.

Förstår hur du menar.

 

[Framtiden]

Sa det nu.... Ikväll.


Han är hur ledsen och förtvivlad och arg. Ville först att jag skulle gå. Men jag ville inte att barnen skulle vakna upp utan mig.

Han har inte råd med huset. Jag tror jag har råd

 

[Framtiden]

Fast ju nu känner jag bara herregud. Vad har jag gjort.. barnen sover och imorgon är en annan dag. Ett annat liv... Ska jag gå ner och ge en sista chans.. kan det gå? Eller ska jag bara ligga här och våndas över mitt kast

 

[Cherarriduracell]

Fast ju nu känner jag bara herregud. Vad har jag gjort.. barnen sover och imorgon är en annan dag. Ett annat liv... Ska jag gå ner och ge en sista chans.. kan det gå? Eller ska jag bara ligga här och våndas över mitt kast

Jag tror våndan och osäkerheten är en del av processen. Det är ju inget oöverlagt beslut du fattat, du har ju känt dig färdig med er relation sedan länge. Men såklart är det aldrig roligt att leverera nyheter som gör någon annan ledsen. Fundera på hur ledsen du själv blir i längden av att vara kvar i den här relationen. Det känns som att du har svaret där. Kram

 

[SaraXX]

Kram.
Mina barn var 1 och 4 när vi skilde oss. Det är skit men alternativet fanns inte.
Det blir bättre.

 

[Lovisaleonora]

Fast ju nu känner jag bara herregud. Vad har jag gjort.. barnen sover och imorgon är en annan dag. Ett annat liv... Ska jag gå ner och ge en sista chans.. kan det gå? Eller ska jag bara ligga här och våndas över mitt kast

Stora beslut SKA ge eftertanke. Det betyder inte att det är fel beslut, bara att du inser att det får konsekvenser. Barnen ska inte behöva leva med ert dåliga förhållande. De har rätt att lära sig att livet ibland innebär svåra val.

Det är inget förhastat och/eller överilat beslut att du vill separera. Det är noga genomvärkt och eftertänkt. Det är inget stundens infall.

Våga leva.

 

[Fetaost]

Våga och stå på dig. Lyssna på din vilja och längtan.
De flesta skilsmässorna sker i ej samförstånd och det är en sorg. Det hör till.
Men de flesta kommer också ur det och får ett nytt och bra liv. Oftast bättre liv. Träffar nya kärlekar. Skaffar sig nya hem fyllda med glädje. Även barnen kommer ur det.
Det är inte hela världen med en skilsmässa även om det känns så i stunden

Ta rodret över ditt liv. Han är vuxen och får ta sitt roder. Du är inte ansvarig eller har skyldigheter för hans liv.

Jag tror knappast han är lycklig ändå när han vet att du inte trivs. Ni kan inte sitta av tiden år ut och år in och vänta på lyckan.

 

[Flixon]

Jag har precis skiljt mig, barnen är 2 och 5. Han var inte alls med på båten först, men insåg till slut att vi skulle ha det bättre på var sitt håll. Det argument som tog mest skruv var nog att jag hellre ville att vi skiljde oss nu när vi fortfarande har en okej relation än att det ska gå några år och risken är att någon av oss blir bitter, och samarbetet kring barnen blir tusen gånger svårare. Det höll han ju med om.

Jag kände att jag var så himla färdig i vår relation. Försökte föreställa mig vad som kunde göra att jag ville stanna kvar, men hittade ingenting. Jag ville bara leva själv, och känner att jag är en mycket bättre förälder också när jag inte går och retar mig på vad han gör och inte gör. Så även om ett uppbrott är tufft för barnen i stunden, tror jag att det är bättre i längden. Betydligt bättre än att göra våld på sig själv och stanna kvar i en dålig relation!

Håller med de som skriver att du ska prata med någon utomstående. Jag pratade med både en kompis och min mamma för att få ventilera. Det var väldigt skönt att inte vara ensam med mina tankar!

 

[Voeux]

Om det är till någon tröst så kan jag berätta att jag själv inte drabbades alls när mina föräldrar skilde sig. Jag fick två egna rum (win!) och mina föräldrar var bra vänner, trots att den ene inte alls ville skilja sig och var oerhört ledsen. Men det visste jag inte då. Idag är alla goda vänner, nya fruar och män, jag har fått tre nya fantastiska syskon som jag aldrig hade fått om de hållit ihop.

Så det jag vill ha sagt är att även om en skilsmässa kanske känns som en katastrof i stunden, så kan det bli hur bra som helst, även för barnen. Se bara till att vara vänner, i alla fall det som barnen ser, så kommer ni nog att komma helskinnade ut det allihop. Även din man, även om han är ledsen just nu.

Ta hand om dig

 

[Framtiden]

Hela min kropp värker. Han vill fortfarande försöka. Jag är på jobbet och vill inte hem...

När vi skildes åt imorse levde han på hoppet att jag mådde så dåligt så jag borde förstå att jag har känslor kvar. Han ville bara kramas... Och trösta mig.
Han tänker också att jag brukar må sämre innan mens. Han vill att jag försöker en gång till, han tycker inte att jag har det.

Jag har bara SÅ ONT överallt. Och vill inte se barnen för tanken på att vi har det så och dom tänker att det är vardag förgör mig. Och tanken på att jag senare kanske har de halva deras liv

 

[Voeux]

Hela min kropp värker. Han vill fortfarande försöka. Jag är på jobbet och vill inte hem...

När vi skildes åt imorse levde han på hoppet att jag mådde så dåligt så jag borde förstå att jag har känslor kvar. Han ville bara kramas... Och trösta mig.
Han tänker också att jag brukar må sämre innan mens. Han vill att jag försöker en gång till, han tycker inte att jag har det.

Jag har bara SÅ ONT överallt. Och vill inte se barnen för tanken på att vi har det så och dom tänker att det är vardag förgör mig. Och tanken på att jag senare kanske har de halva deras liv

Jag tycker att han gör fel som gör det svårt för dig. Det är inte ett enkelt beslut att ta, men trots det så har du tagit det. Han borde inte motarbeta dig i detta och göra det ännu svårare. Det är helt enkelt inte schysst mot dig, det han gör, att ge dig dåligt samvete genom att säga att du inte försöker. För mig tyder det på att han inte respekterar dina beslut och i förlängningen inte dig. Hur ledsen han än är så kan han inte lägga det på dig och klänga sig fast. Han är en vuxen man och han ska respektera din vilja, även om det gör ont för honom.

Förstår att allting känns oerhört tufft just nu. Det är okej, låt det kännas så. Men allting kommer att lösa sig, och tiden kommer att läka era sår. När det känns som svårast så kan du ju fundera på alternativet. Finns det något, och hur ser ert liv ut om ett år om ni håller ihop?