Hundbråk..hjälp! (långt)

[Monstermom]

Skillnaden tycker jag inte är så avancerad? Den ligger som jag ser det i huruvida man fokuserar på uttryck eller orsak, dvs "du får inte morra!" eller "varför morrar du?".

Bara för att man inte håller på och korrigerar morrningar betyder det inte att man nöjt bor i ett hem där hundar går runt och svär och hotar åt varandra hela tiden! Utan att man, om situationen behöver åtgärdas (lite mutter då och då är helt OK med välfungerande hundar) tittar på vad man kan göra åt anledningen till att hunden känner att den behöver morra. Jag vill aldrig någonsin minska hundens möjligheter till kommunikation (särskilt inte med tanke på hur blinda vi människor är för vad som sägs), och har jag problem med vad som kommuniceras vill jag göra något åt den bakomliggande orsaken, inte att problemet uttrycks.

 

[Sel]

Jag tycker att det också är ett sätt att korrigera ett beteende. Oavsett vilket tillvägagångssätt man har verkar ju målet vara liknande :-)

För mig känns det som skillnaden mellan förbud och förslag.
Absolut är målen desamma dock, jag hoppas att du hittar rätt väg för dina två jyckar! Tycker det är trevligt att höra att du är villig att prata med fler tränare.
Sedan bröt ju tråden ut en smula, som de alltid gör. ^^

 

[HeddaVovven]

En av strategierna kan vara att inte tvinga hundar som man känner att man ständigt måste korrigera för att det inte ska bli bråk att bo tillsammans? Sen kanske du missade att jag haft hundar boende här där hundarna inte gillat varandra, jag korrigerar inte morrningar då heller utan ger dem utrymme. Men som permanent lösning hade jag inte valt att ha det så.

Har jag skrivit att jag ständigt måste korrigera hundarna? Det händer kanske en gång i veckan, max, att jag behöver säga till någon att tagga ner. Oftast handlar det inte ens om morr utan att någon spänner sig mot någon annan. Skulle jag inte säga till då skulle det garanterat leda till gruff och till sist slagsmål. Kanske inte direkt men såsmåningom.

Sen pratade du om hundar som inte bor hos dig permanent och det kändes ointressant att svara på. Är hunden bara på tillfälligt besök är det ju ingen vits med att ha dem ihop över huvud taget.

 

[LelleLilla]

För mig känns det som skillnaden mellan förbud och förslag.
Absolut är målen desamma dock, jag hoppas att du hittar rätt väg för dina två jyckar! Tycker det är trevligt att höra att du är villig att prata med fler tränare.
Sedan bröt ju tråden ut en smula, som de alltid gör. ^^

Tack! Jag har fått lite förnyat hopp efter en lugn dag och jag hoppas jag hittar ett sätt för oss alla att trivas och vara sams i flocken. Gör vi det inte så får vi helt enkelt bryta och inse att det inte fungerade med just denna kombon.

Jamen absolut!
Jag tror inte bara att det finns ett enda och rätt sätt - utan flera och att alla måste skapa sin egen uppfattning och göra det som fungerar i just sin vardag med hundar. Så länge man är öppen för flera olika förslag och möjligheter till en bra kommunikation med sin hund desto mer har man chans att utvecklas tänker jag! :-)

 

[Lobelia]

Okej får köpa gosedjur då för jag kan säga som så att skulle våra hundar få gå runt och morra och bestämma en massa så skulle vi snart ha fullt slagsmål på promenaderna. Istället har vi just nu en flock där alla accepterar alla. Himla lugnt och skönt faktiskt.

Är det att acceptera varandra att bli åthutade vid minsta morrning? Skulle dina hundar gått runt och morrat jämnt och ständigt om de inte varit förbjudna att göra det så visar de verkligen att de inte trivs med situationen.

 

[tuaphua]

Mina förra hundar hade levt ihop i 1,5 år hos min uppfödare. Där var den ena klart den som bestämde.
Jag fick den andra ca 8-10 mån innan den andra också kom.
Då hade den jag fick först fått hjälpa mig ta hand om min gamla 18-åring och sen levt själv med mig några månader när gamlingen togs bort.
Hon växte av båda saker.
När hennes gamla kompis flyttade in hos oss tänkte hon fortsätta chefa. Det gick INTE.
De rök ihop och den jag haft längst var nu ihärdigast och tog plats. De rök ihop ett par gånger första veckan.
Efter det var min första nr 1 och den andra 2:a resten av deras liv. Efter den tiden var det lugnt.

 

[HeddaVovven]

Är det att acceptera varandra att bli åthutade vid minsta morrning? Skulle dina hundar gått runt och morrat jämnt och ständigt om de inte varit förbjudna att göra det så visar de verkligen att de inte trivs med situationen.

Hur de skulle agera om jag inte korrigerade morrande är omöjligt att säga. Men just nu accepterar alla varandra helt okej tack och lov.
Sen anser jag att du tillskriver hundars medvetande lite väl mycket när du pratar om att trivas vs att inte trivas. Hundar funderar inte så mycket utan bara är. Accepterar de varandra just nu så gör de ju liksom.

 

[Migo]

Hur de skulle agera om jag inte korrigerade morrande är omöjligt att säga. Men just nu accepterar alla varandra helt okej tack och lov.
Sen anser jag att du tillskriver hundars medvetande lite väl mycket när du pratar om att trivas vs att inte trivas. Hundar funderar inte så mycket utan bara är. Accepterar de varandra just nu så gör de ju liksom.

Det måste vara rätt trist att leva med djur som du tillskriver så lite medvetande.

 

[HeddaVovven]

Det måste vara rätt trist att leva med djur som du tillskriver så lite medvetande.

Inte för att jag förstår varför det är relevant men nej inte alls trist.

 

[TinyWiny]

Där har vi mycket olika åsikt. Mina hästar har då en viss inbördes ordning om vem som äter först, leder flocken och går först in eller ut i hagen/stallet. Mycket tydlig till och med. De hästflockar jag träffat genom både utbildning,arbete och privatliv har iallafall alla haft vad jag vill kalla en inbördes turordning. De hästar jag själv haft med högre rang eller integritet eller vad man vill kalla det har det dessutom krävts mycket förtroende för att kunna hantera i situationer där hästen kanske normalt sett visat rädsla. Kalla det vad du vill, men litar inte hästen på att jag har koll på läget, rår situationen, eller som jag säger "leder" skulle den aldrig i livet följa med mig i något den själv normalt inte utsatt sig för.

Men jag respekterar din tro och åsikt. Delar den dock inte. :-)

Hästar har olika uppgifter i flocken. Det har inget med dominans eller rang att göra. Hästar följer den som visar sig vara en tillgång för dess överlevnad. Det innebär inte att den hästen har högre rang. Många misstar det faktum att hästar bråkar, kör undan övriga från fodret osv. som hög rang men hästar är inte som människor som följer den med störst vapen och högst våldstendens, de följer den som kan skapa harmoni i flocken. Som skapar möjlighet till överlevnad. En häst som ständigt bråkar är en häst som inte har lärt sig hästspråk, som inte trivs med sina kompisar eller som inte trivs i situationen av någon anledning.
Det är dock inte min tro utan det är fakta.

Att som människa skapa ett sådant förtroende med en häst så att hen följer en i situationer hen normalt sett inte hade utsatt sig för handlar just om förtroende. Inte om att hästen skulle vara så korkad att hen tror att en människa är en häst och därmed följer henom av den anledningen.

 

[LelleLilla]

Hästar har olika uppgifter i flocken. Det har inget med dominans eller rang att göra. Hästar följer den som visar sig vara en tillgång för dess överlevnad. Det innebär inte att den hästen har högre rang. Många misstar det faktum att hästar bråkar, kör undan övriga från fodret osv. som hög rang men hästar är inte som människor som följer den med störst vapen och högst våldstendens, de följer den som kan skapa harmoni i flocken. Som skapar möjlighet till överlevnad. En häst som ständigt bråkar är en häst som inte har lärt sig hästspråk, som inte trivs med sina kompisar eller som inte trivs i situationen av någon anledning.
Det är dock inte min tro utan det är fakta.

Att som människa skapa ett sådant förtroende med en häst så att hen följer en i situationer hen normalt sett inte hade utsatt sig för handlar just om förtroende. Inte om att hästen skulle vara så korkad att hen tror att en människa är en häst och därmed följer henom av den anledningen.

Jag håller med dig på vissa punkter, andra inte. I ett fritt tillstånd där hästarna kan välja vilken individ de ska följa är det troligen precis så. Men den rätten tog vi tyvärr ifrån dem den dagen vi först stängde in dem i de konstellationer vi själva önskade. Man kan inte riktigt tala om hästar i fångenskap på samma sätt som hur de levt från början i fritt tillstånd är min åsikt. Människan har skapat många beteenden som inte följer de ursprungliga mönstren hästars språk från början hade. Jag tror vi måste förstå det. Jag håller med om att alla har olika uppgifter i en flock och de i de flesta fall utförs av dem i flocken som är mest lämpade för det.
Men någonstans bestäms ändå den ordningen. Särkilt när det blir konkurrens om det lilla utrymme eller de resurser som finns.

Fakta handlar om hur man tolkar det som finns svart på vitt. Tolkningarna är många, och kommer vara så länge det finns tänkande i världen att vara många. Att se på viss information ur en enda synvinkel och tänka att det inte finns andra förklaringar stannar utvecklingen anser jag. Det är därför jag säger tro och inte fakta. Således finns det ingen beständig fakta om hur något är, utan det handlar om vad man tolkar in i ett beteende och inte. Jag är helt med dig på att det mesta handlar om förtroende och harmoni. Men min åsikt är att vi människor ofta förskönar djur och deras beteenden och glömmer att "den starkaste (ledartypen, den orädda, tydliga eller vad man nu vill kalla det) överlever" i djurvärlden.

Men det är min åsikt. Jag respekterar din och du får gärna tänka efter din uppfattning om jag får tänka utefter min. Sålänge man kan skapa en god relation med sin häst eller sina hästar och har en fungerande flock med välmående djur så är jag nöjd. Hela situationen djur i fångenskap kan ändå aldrig bli helt normal varför det är svårt att säga "så här är det" (fakta).

 

[TinyWiny]

Jag håller med dig på vissa punkter, andra inte. I ett fritt tillstånd där hästarna kan välja vilken individ de ska följa är det troligen precis så. Men den rätten tog vi tyvärr ifrån dem den dagen vi först stängde in dem i de konstellationer vi själva önskade. Man kan inte riktigt tala om hästar i fångenskap på samma sätt som hur de levt från början i fritt tillstånd är min åsikt. Människan har skapat många beteenden som inte följer de ursprungliga mönstren hästars språk från början hade. Jag tror vi måste förstå det. Jag håller med om att alla har olika uppgifter i en flock och de i de flesta fall utförs av dem i flocken som är mest lämpade för det.
Men någonstans bestäms ändå den ordningen. Särkilt när det blir konkurrens om det lilla utrymme eller de resurser som finns.

Fakta handlar om hur man tolkar det som finns svart på vitt. Tolkningarna är många, och kommer vara så länge det finns tänkande i världen att vara många. Att se på viss information ur en enda synvinkel och tänka att det inte finns andra förklaringar stannar utvecklingen anser jag. Det är därför jag säger tro och inte fakta. Således finns det ingen beständig fakta om hur något är, utan det handlar om vad man tolkar in i ett beteende och inte. Jag är helt med dig på att det mesta handlar om förtroende och harmoni. Men min åsikt är att vi människor ofta förskönar djur och deras beteenden och glömmer att "den starkaste (ledartypen, den orädda, tydliga eller vad man nu vill kalla det) överlever" i djurvärlden.

Men det är min åsikt. Jag respekterar din och du får gärna tänka efter din uppfattning om jag får tänka utefter min. Sålänge man kan skapa en god relation med sin häst eller sina hästar och har en fungerande flock med välmående djur så är jag nöjd. Hela situationen djur i fångenskap kan ändå aldrig bli helt normal varför det är svårt att säga "så här är det" (fakta).

Det är människans behov av ordning och reda som gör att vissa tror att en flock har en bestämd rangordning vilket inte är fallet. Att vi stänger in hästarna får inte innebära att de far illa. Ingen häst ska behöva gå ihop med hästar de inte trivs med. Det får inte heller innebära att vi tar ifrån hästen dess möjlighet att lära sig hästspråk och att umgås på hästars vis med hästar de trivs med. Oharmoniska hästar kan bli farliga för oss klena människor.

Att starkast överlever är inte ens relevant idag när hästarna lever i fångenskap och vi bestämmer vem som ska få föl. Vi kan också hjälpa våra djur på alla möjliga sätt. Att starkast överlever har inget med vem som är ledare, oräddhet eller något sådant att göra utan att de gener som är premierade just där och då förs vidare just för att de individer med en för tiden lyckad kombo kan överleva i den värld de föds till.

Sålänge människor ser det som något normalt att hästar slåss i hagen så är det av högsta vikt att se fakta. Hästar ska inte behöva leva så. De strävar efter harmoni och mår inte väl av ständiga bråk.

 

[Lobelia]

Hur de skulle agera om jag inte korrigerade morrande är omöjligt att säga. Men just nu accepterar alla varandra helt okej tack och lov.
Sen anser jag att du tillskriver hundars medvetande lite väl mycket när du pratar om att trivas vs att inte trivas. Hundar funderar inte så mycket utan bara är. Accepterar de varandra just nu så gör de ju liksom.

Det är väl snarast du som nedvärderar hundar om du anser att de inte har förmågan att trivas/ inte trivas. Jag har ännu inte träffat på något däggdjur som inte visar känslor såsom glädje, rädsla eller att de är ledsna/ oroliga etc.

 

[HeddaVovven]

Det är väl snarast du som nedvärderar hundar om du anser att de inte har förmågan att trivas/ inte trivas. Jag har ännu inte träffat på något däggdjur som inte visar känslor såsom glädje, rädsla eller att de är ledsna/ oroliga etc.

Såklart de kan visa känslor men de handlar ju om situationen den befinner sig i just nu och inte huruvida den trivs. För mig är definitionen för trivsel mer en övergripande känsla där man väger in för-och nackdelar i främst boendesitustionen jämför med hur det skulle vara att bo någon annanstans, tex hus/ lägenhet eller stad/på landet. Hundar har och kan absolut visa känslor men ställer mig frågande till begreppet att trivas då jag anser att det är ett mänskligt förhållningssätt.

 

[Lobelia]

Såklart de kan visa känslor men de handlar ju om situationen den befinner sig i just nu och inte huruvida den trivs. För mig är definitionen för trivsel mer en övergripande känsla där man väger in för-och nackdelar i främst boendesitustionen jämför med hur det skulle vara att bo någon annanstans, tex hus/ lägenhet eller stad/på landet. Hundar har och kan absolut visa känslor men ställer mig frågande till begreppet att trivas då jag anser att det är ett mänskligt förhållningssätt.

Om hundar jämt och ständigt morrar som du skrev om tidigare så markerar de att de inte är nöjda med situationen. Din lösning enligt dig är att säga till hundarna att inte morra, dvs säga åt dem att inte visa sitt missnöje. Hittills har jag inte träffat på någon varelse som börjar gilla situationen bättre än att inte få uttrycka sitt missnöje. Och att hindra hunden att morra är inte att låta den visa sina känslor, i synnerhet inte om man som du pekade på behöver göra det hela tiden.

Sedan kan det säkert finnas situationer där man behöver säga till/avleda.

 

[Monstermom]

Jag håller med dig på vissa punkter, andra inte. I ett fritt tillstånd där hästarna kan välja vilken individ de ska följa är det troligen precis så. Men den rätten tog vi tyvärr ifrån dem den dagen vi först stängde in dem i de konstellationer vi själva önskade. Man kan inte riktigt tala om hästar i fångenskap på samma sätt som hur de levt från början i fritt tillstånd är min åsikt. Människan har skapat många beteenden som inte följer de ursprungliga mönstren hästars språk från början hade. Jag tror vi måste förstå det. Jag håller med om att alla har olika uppgifter i en flock och de i de flesta fall utförs av dem i flocken som är mest lämpade för det.
Men någonstans bestäms ändå den ordningen. Särkilt när det blir konkurrens om det lilla utrymme eller de resurser som finns.

Fakta handlar om hur man tolkar det som finns svart på vitt. Tolkningarna är många, och kommer vara så länge det finns tänkande i världen att vara många. Att se på viss information ur en enda synvinkel och tänka att det inte finns andra förklaringar stannar utvecklingen anser jag. Det är därför jag säger tro och inte fakta. Således finns det ingen beständig fakta om hur något är, utan det handlar om vad man tolkar in i ett beteende och inte. Jag är helt med dig på att det mesta handlar om förtroende och harmoni. Men min åsikt är att vi människor ofta förskönar djur och deras beteenden och glömmer att "den starkaste (ledartypen, den orädda, tydliga eller vad man nu vill kalla det) överlever" i djurvärlden.

Men det är min åsikt. Jag respekterar din och du får gärna tänka efter din uppfattning om jag får tänka utefter min. Sålänge man kan skapa en god relation med sin häst eller sina hästar och har en fungerande flock med välmående djur så är jag nöjd. Hela situationen djur i fångenskap kan ändå aldrig bli helt normal varför det är svårt att säga "så här är det" (fakta).

Fakta är fakta. Inte tro. Hur vi tolkar tillgänglig fakta kan vara en fråga om tro, i viss mån (men också en fråga om rimlighet!), och tillgänglig fakta kan vara inkomplett, men fakta och tro är verkligen inte samma sak. Eller är det öppet att tro vad man vill om hur många ben en hund har, tex?

"Den starkaste överlever" är en vanlig tröttsam felcitering. Originalet lyder "survival of the fittest", där fit helt enkelt i sammanhanget handlar om bäst anpassad till rådande situation och resultatet av denna fitness är fortplantning. Men det är ju inte lika spännande, och inte kan man bygga lika många myter runt det heller. Survival of the fittest är inte så spännande, det är helt enkelt en förklaring av evolutionsprocessen: det som funkar funkar. Styrka är inte någon magisk överlevnadsegenskap, tvärtom många gånger (det är väldigt kostsamt ur ett evolutionärt perspektiv om vi inte har att göra med en tournament species - vilket inte är fallet).

Såklart de kan visa känslor men de handlar ju om situationen den befinner sig i just nu och inte huruvida den trivs. För mig är definitionen för trivsel mer en övergripande känsla där man väger in för-och nackdelar i främst boendesitustionen jämför med hur det skulle vara att bo någon annanstans, tex hus/ lägenhet eller stad/på landet. Hundar har och kan absolut visa känslor men ställer mig frågande till begreppet att trivas då jag anser att det är ett mänskligt förhållningssätt.

Du menar det där om att "hundar lever i nuet"? Det är en myt. Bland många.

 

[HeddaVovven]

Om hundar jämt och ständigt morrar som du skrev om tidigare så markerar de att de inte är nöjda med situationen. Din lösning enligt dig är att säga till hundarna att inte morra, dvs säga åt dem att inte visa sitt missnöje. Hittills har jag inte träffat på någon varelse som börjar gilla situationen bättre än att inte få uttrycka sitt missnöje.

Du får läsa om för jag skrev att det händer kanske max en gång i veckan att man får säga till någon hund.
Och visst, den kanske är missnöjd över att en annan hund gick för nära (eller liknande) men det får den helt enkelt acceptera. Om den inte fick en tillsägelse skulle helt klart området den vaktade växa och bli större och större.

 

[Blandrastik]

Hej. Längesedan jag var aktiv på detta forum men nu känner jag att jag behöver skriva av mig och kanske få ett gott råd eller två så provar göra ett litet inlägg. Eller litet blir det nog inte för tankarna flyger runt och jag behöver nog få ut dem. Ska ändå försöka hålla mig någotsånär kort.

Så.. här sitter jag i soffan med svullna fingrar skrapad armbåge och rivmärken. Dock är det funderingarna som tar mest plats just nu.

För två dagar sedan hämtade vi hem en ny hund i familjen. En goldentik på snart 4 år. Jag och min sambo hade sedan innan en sheltie tik på 5 år. Henne skaffade jag när jag bodde själv och pluggade. Hon är min första helt egna hund (familjen har alltid haft hund) och har alltid varit mattes prinsessa. En mycket speciell dam. Reserverad mot andra, både människor och hundar. Älskar sin familj och de hon känner, både hundar och människor och sätter mig högst i världen. Otroligt följsam och lydig. Men har aldrig gått speciellt bra ihop med andra hundar. Mycket på grund av sin nervositet och osäkerhet tror jag. Hon tycks oftast tycka att "anfall är bästa försvar" utan att tänka. Vi har arbetat mycket med detta men det har varit svårt. Kanske undrar ni då varför man ens försöker skaffa en till hund då? Ja det undrar jag med lite nu och det tog lång tid innan jag bestämde mig. Anledningen var ändå ganska enkel. För ett år sedan tog min föräldrar en omplacerings hund. En ett årig kastrerad hane. (Korsn. Golden/eng.springer) Till en början var det mycket gruff mellan denna och min men efter en tid gick allt bra och jag märkte hur min dam växte i sig själv, började slappna av vid Hundmöten och låta den andra mer positiva "sköta snacket". Hon blev mindre nervös när hon kunde hålla sig i bakgrunden och idag funkar dessa två hundar utmärkt ihop.

Det blev grunden till tankarna på en till i familjen. Först var jag inne på valp men var lite orolig att den skulle ta efter min äldre tiks negativa sidor (så som osäkerhet, vakta hemmet och matte, osv.) Till slut blev det en omplacering. Som jag skrev tidigare en Golden tik på snart 4 år. Denna Beskrivs och uppfattas som en lugn och positiv hund. Hon är väldigt glad i både människor och andra hundar.

Efter en lång bilresa kom vi då hem med goldentiken till min äldre tik i förrgår. Till att börja med har allt gått bra. Jag är impad av min äldre tjej som faktiskt släppt in en annan hund i sitt hem (var inte så säker på det men med lite ledarskap och tillsägelser från min sida så har hon accepterat) och även impad av den nya hunden som uppträder lugnt och harmoniskt. De första två dygnen har det bara varit något små morr från bådas sidor för att markera, men annars lugnt. Jag har sagt ifrån direkt negativa tendenser visats och försökt vara tydlig i mitt ledarskap. Mat, promenader osv har funkat utmärkt. Har haft en grind mellan dem på nätterna (mest för min egen ro skull) och de äter i olika rum med stängd dörr.

Men så ikväll rök dom ihop ordentligt. Jag vet inte exakt vad som orsakade det hela men misstänker att det var min äldre tik som gav den nya ett tjuvnyp i baken när hon inte ville gå upp för trappan påväg in. (Hon är lite rädd för gallret på trappan). Men på 2 sekunder utbröt högljutt slagsmål. Jag försökte först att ta isär hundarna med rösten och lite drag i halsbandet (hade den nya i koppel) men när det inte gick och jag ser den avsevärt större golden lägga sig över den äldre lilla shelitien med nackgrepp fick jag panik. Flög in i högen jag med (jag vet helt fel och väldigt oklokt men det var ren instinkt) och lyckades till sist få isär damerna och sätta ner dem på rumpan och sitta still där. Försökte så lugnt och tvingat normalt jag kunde (puls på 180 och andan i halsen - ni vet säkert ni som tagit isär hundar hur ofrivilligt man får adrenalinkick) koppla båda och gav mig ut på promenad där jag tvingade dem att gå ihop och berömde lugn och avslappnat tillstånd tills vi hade en lugn promenad och kunde gå hem.

Nu ligger dem här i varsitt hörn i vardagsrummet och sover... allt lugnt för stunden. Men tankarna snurrar i mitt huvud. Jag vet att det förmodligen lät värre än vad det var. Ingen hund har så mycket som en skråma. Och jag fattar ju själv att hade goldentiken verkligen tagit i hade vi nog suttit i bilen påväg till djurkliniken nu.. (tack gode gud för det gick bra!) Men vad händer nu? Var det här helt normalt? Ska det hända? Jag tycker det var oerhört obehagligt och otäckt. Jag är inte rädd men Känner mig orolig för att detta ska hända igen. Kanske måste det göra det innan de vet var de har varann? Man har ju hört att hundarna måste få gör upp men att jag måste säga till när det får för långt.. I så fall, står jag ut med det? Att det händer fler gånger ?
Alla ord jag fått höra om att två tikar i nära ålder inte funkar ekar i huvudet. Mest rädd är jag för att min äldre ögonsten (sheltien) ska göra sig illa när golden tiken ryter i. Min äldre är dessutom en riktig fajter som inte ger sig utan hänger i trots underläge. Hon hänger fast som en liten råtta.. något jag vet sen innan. Utsätter jag henne för något jag inte borde när jag gör såhär och försöker ha två hundar trots jag vet hur hon är? Samtidigt vill jag ju ge båda dessa fantastiska hundar ett bra hem. Jag vill att min tidigare hund ska ha utbyte och må bra med en till. På promenaderna har det redan visat sig vara positivt med den nya och min blir lugnare. Sen tänker jag mycket på den nya hunden. Hon är jättego och jag har längtat efter en större hund att arbeta med. Men ja.. jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Några tårar har rullat och jag vet inte hur jag går vidare nu. Jag fattar ju att jag bara ska tänka lugn och fortsätta som innan men ändå... Känner att de lyssnar på mg och att jag har ett ganska bra ledarskap. Att jag fick dem att fokusera på mig och sluta bråka idag förstärkte det. Men jag känner mig ändå osäker på allt nu.

Har någon här erfarenhet av två tikar ihop? Hur går det? Överreagerar jag över en så liten sammandrabbning som det ändå var ikväll eller borde jag åka rakspår och lämna tillbaka omplaceringen ? Känner mig rådvill och skulle gärna höra lite från någon med mer erfarenhet. Hur kan man tänka? Hur gör ni när era hundar bråkar?

Nåja, om inte annat har jag fått skriva av mig lite. /L

Om jag förstått rätt. Du har en vuxen tik med en del sociala problem och du väljer att skaffa en till vuxen tik. En sak är säker, din nuvarande hund har ingen som helst nytta av ytterligare en vuxen tik i sin "familj" hon skulle antagligen vilja att det bara var du och hon i en liten stuga i skogen. Så då har du skaffat en till hund för att du vill?
Jag jobbar med problemhundar och skulle någon fråga mig om ovanstående konstellation är en bra idé skulle jag säga: Det beror på vad man vill ha för hundliv.
Du kommer alltid att måsta ha "ögon i nacken". Rätt vad det är är nån kompis på besök, som inte kan hund, som slänger iväg en pinne på skogspromenaden. Eller nån av hundarna hittar en skatt värd att försvara. Ett "stora onda ögat" från den ena hunden och slagsmålet är ett faktum.
Jag skulle aldrig orka, men det är ju upp till var och en att bestämma.

 

[HeddaVovven]

Det vore intressant att läsa en alternativ lösning istället för att bara säga att jag har fel?

 

[LelleLilla]

Det är människans behov av ordning och reda som gör att vissa tror att en flock har en bestämd rangordning vilket inte är fallet. Att vi stänger in hästarna får inte innebära att de far illa. Ingen häst ska behöva gå ihop med hästar de inte trivs med. Det får inte heller innebära att vi tar ifrån hästen dess möjlighet att lära sig hästspråk och att umgås på hästars vis med hästar de trivs med. Oharmoniska hästar kan bli farliga för oss klena människor.

Att starkast överlever är inte ens relevant idag när hästarna lever i fångenskap och vi bestämmer vem som ska få föl. Vi kan också hjälpa våra djur på alla möjliga sätt. Att starkast överlever har inget med vem som är ledare, oräddhet eller något sådant att göra utan att de gener som är premierade just där och då förs vidare just för att de individer med en för tiden lyckad kombo kan överleva i den värld de föds till.

Sålänge människor ser det som något normalt att hästar slåss i hagen så är det av högsta vikt att se fakta. Hästar ska inte behöva leva så. De strävar efter harmoni och mår inte väl av ständiga bråk.

Jag har aldrig sagt att jag tycker det är normalt att hästar slåss eller att vi inte ska prioritera att individer som fungerar ihop ska gå ihop.

Men jag delar inte ditt synsätt på vissa punkter, dock respekterar jag det. Precis den aspekt du tar upp med att vi ändrat hela balansen och tagit ifrån hästarna sitt naturliga levnadssätt skapar beteenden som inte är normala eller kan hänvisas till fakta om hur hästar beter sig i fritt tillstånd. Jag tror också på att hästar är harmoniska varelser och strävar efter stabilitet och harmoni men jag förstår också att ganska få hästar förmodligen känner så idag. Från den dag vi bestämde oss för att vi kan använda dem i påtvingat eget vinnande syfte (tämja, dra, arbeta, rida) så har vi satt oss över hästens egen och naturliga utveckling & beteende anser jag. Det finns ingenting i ursprunget naturligt för hästen i att låta sig ledas, ridas, köras och de flesta hästar skulle förmodligen inte "harmoniskt" välja det om de hade ett val.. Jag tycker det egentligen är svårt att prata om normalt överhuvudtaget i hästars beteende eller sätt att vara med tanke på den situation vi satt dem i. Det finns inget normalt i att för en häst att Tex stå helt stilla i en box under natten utan att kunna förflytta sig nämnvärt långt. Att prata om harmoniska eller oharmoniska hästar tycker jag är svårt. Harmoni till vilken grad? Hur harmonisk kan en häst i fångenskap som dagligen rids och tränas bli. På riktigt? För individens egen skull? Eller är det vi människor som behöver tänka så , som behöver den bilden för våra samveten? Fullständig harmoni skulle innebära att vi inte behövde ha hästarna i varken grimma, sadel eller träns. Vad jag försöker komma fram till är jag tror att vi människor precis som du beskriver har ett behov av ordning och därför tillskriver hästarna vissa roller, men även att vi försöker klappa oss själva på axeln och övertyga oss om att hästarna har det så bra i vår fångenskap och de tvång vi faktiskt utsätter dem för dagligen inte påverkar dem och deras beteende. Ingen häst ska behöva leva ett oharmoniskt liv - det tycker inte jag heller - men då tror jag vi först och främst vi lär ändra på hur och på vilka villkor vi håller hästar idag och anpassa oss med efter deras naturliga villkor och inte våra egna, om vi ska tala om verklig harmoni.


Men det är min åsikt som sagt och jag kräver inte att nån ska dela den. Jag tror det själv och du tror nåt annat. Det hela startade med att jag försökte förklara hur jag såg på ledarskap i denna tråd som egentligen handlar om nåt helt annat :-)