Aurorasamtal idag. Känner att jag gillar barnmorskan jag går hos (men det gjorde jag förra gången också). Vi kom inte så mycket längre idag. Jag vet ju vad min rädsla består av (okontrollerad smärta) som bygger på när jag var överstimulerad efter vår ivf och upplevelsen vid första förlossningen när jag lämnades ensam i över en timme med en uska vikarie.
Vi pratade dels om vad jag kan göra annorlunda/ hur förbereda mig, men jag känner lite att när det väl hettar till och jag får såna smärtor att jag spyr
så hjälper inte ngn profylaxandning i världen utan jag blir helt panikslagen. Sen pratade vi om vad de kunde göra annorlunda inför nästa förlossning, men lite är det ju så att hur mycket de än skriver att de ska ha personal på rummet så kan de ju inte lova det. Det är ju en akutverksamhet.
Sen pratade vi om Corona och att det innebär att partnern inte får stanna på bb vilket stressar mig, men samtidigt är det ju lika för alla och inget vi kan påverka. Hon trodde inte att det skulle ändra sig till september.
läkarbesök för ställningstagande till snitt på måndag och hon trodde typ 50/50 på mina chanser att få igenom det.
Jag känner mig rätt uppgiven faktiskt. Får jag inte snitt så skiter jag i alla förberedelser och lägger huvudet i sanden och då får dom väl ha en galen föderska på förlossningen som skriker efter snitt. Tror inte att det blir bra för nån faktiskt