Höstföräldrar 2015 del 2.

[Sedna]

På mig har folk gissat allt från december till mars
När man då säger att det är i november då ser de ut såhär och bara men då är du inte så stor. Man bara nä, det är ju faktiskt rätt skönt det, att slippa.

Mars?! Pinsamt att gissa så fatalt fel

 

[Meibla]

Ja det är intessant det här med magar och hur de uppfattas. När jag var på massage förra veckan fick jag frågan om det var dags i januari. Januari? Hemska tanke!

Här får jag konstant frågan om jag inte borde föda inom nån vecka. Och om jag verkligen är säker på att det inte är två. Och då är jag bara i 34+4 nu :S

 

[Meibla]

Kan ju bjuda på en kass bild från förra veckan (33+4). Vågar inte ens tänka på hur det här kommer sluta. Såhär stor var jag när minsta tösen kom ut på bf.

 

[Sedna]

Här är då min mage, v.37.
Snart fullgången

(Om någon funderar över varför bilden är prickig så är det en gammal spegel, inte flugskit )

 

[Mitrolle]

Här är min mage idag, nu har det iaf hänt något mot för typ två veckor sedan när den fortfarande var ganska liten och behändig...

v 37

 

[Linisen]

9 dagar kvar till snitt! Hjälp! Aja, det går nog bra. Men usch så trött och ont jag har nu. Känns som någon ska dra isär bäckenet på mig ungefär... 37+5 idag. En aningens förvärkar ibland men annars känns det okej. Dock är det bara en massa skit på teve nu och jag orkar inte göra så mkt. Plugga är inte heller det mest roliga...

 

[Tassetass]

Ja det är intessant det här med magar och hur de uppfattas. När jag var på massage förra veckan fick jag frågan om det var dags i januari. Januari? Hemska tanke!

Märkligt också att jag aldrig hört någon säga "Men då är ju din mage precis lagom!". De är alltid antingen stora eller små, aldrig precis så som de ska vara.

Samma tänk fortsätter sedan med själva bäbisarna. Inte ens de ungar som är exakt medelmåttiga, dvs ligger mitt på mittenkurvan, kommer undan utan det är "Oj vad stor hen är!" eller "Men vilken nätt liten sak!".

Jag tror det härrör från att folk (främst kvinnor) kan bara inte låta bli att tycka till om gravid- och barnrelaterade saker. De kan inte nöja sig med att bara se vad de har framför sig utan allt måste bedömas och värderas.

 

[Sedna]

Märkligt också att jag aldrig hört någon säga "Men då är ju din mage precis lagom!". De är alltid antingen stora eller små, aldrig precis så som de ska vara.

Samma tänk fortsätter sedan med själva bäbisarna. Inte ens de ungar som är exakt medelmåttiga, dvs ligger mitt på mittenkurvan, kommer undan utan det är "Oj vad stor hen är!" eller "Men vilken nätt liten sak!".

Jag tror det härrör från att folk (främst kvinnor) kan bara inte låta bli att tycka till om gravid- och barnrelaterade saker. De kan inte nöja sig med att bara se vad de har framför sig utan allt måste bedömas och värderas.

Ja det här kommenterandet och värderandet är märkligt, för att inte säga pinsamt och ohyfsat. Bävar lite för allt tyckande och tänkande som kommer sen, när bebis är född.

 

[Allevo]

Vår bebismage i v.40+3

 

[-westerngirl-]

Här kommer då förlossningsberättelsen:
'kl 01.15 vaknade jag av värkar som kom med drygt 15 minuters mellanrum, då jag inte haft några förvärkar alls så tänkte jag i mitt förvirrade gravidtillstånd att det nog bara var förvärkarna som satt igång.
Kl 03.00 väcker sambon och inser att det nog är dags att födda barn, ringer förlossningen och nu kommer värkarna med 10 minuters mellanrum, jag har varit på Aurora och vi hade bestämt att jag skulle komma in tidigt så jag han få en EDA. Sagt och gjort vi var välkommna in.
04.00 anländer till förlossningen och är bara öppen drygt 3cm men de sätter ett CTG och kollar så allt är ok med bebis. (CTG fungerar mycket dåligt och är ständigt glapp vilket slutar i att sambon får sitta och hålla fast dosan på magen
kl 08.00 börjar det göra lite ondare men det går fortfarande att andas igen värkarna
kl 10.00 ber lite försynt om att kanske få prova lustgasen en stund vilket jag självklart får..även sambon sög i sig lite vilket gjorde stämningen betydligt roligare..ganska många skrattanfall han vi med öppen 5cm
kl 11.30 börjar det göra riktigt ont och de lägger en EDA som hjälper på 5 min och jag prisar narkosläkaren Konrad.
Nu blir det ganska lungt ett tag och vi får i oss lite lunch..
kl14.00 blir jag undersökt igen och nu går även vattnet öppen ca 7cm
14.10 ringer in en sköterska då det börjar trycka på neråt och efter 6 krystvärkar var hon ute lilla E.
Långdragen början med ett snabbt slut, jag hade kunnat göra om denna förlossningen vilken dag som helst kan jag tillägga allt gick så himla bra

 

[cirkus]

På mig har folk gissat allt från december till mars
När man då säger att det är i november då ser de ut såhär och bara men då är du inte så stor. Man bara nä, det är ju faktiskt rätt skönt det, att slippa.

Ha ha när jag väntade min trea så var jag så groteskt stor redan i Juni att många trodde att jag inte fick följa med vår jobbkickoff i den månaden för att det snart var dags. Ungen är född i mitten av Oktober.

 

[MM]

@Matmissbrukaren enligt min bm stämmer det inte att kroppen skulle bli som en förstföderska igen när jag frågade henne.
Så du ska enligt henne fortfarande ha fördel av att ha två barn som redan ha banat väg för trean

Men så bra!
För jag känner ju att det vore himla skumt om den glömt bort att den fött två ggr innan. JAG har då inte glömt det iaf

 

[Pontevecchio]

Märkligt också att jag aldrig hört någon säga "Men då är ju din mage precis lagom!". De är alltid antingen stora eller små, aldrig precis så som de ska vara.

Samma tänk fortsätter sedan med själva bäbisarna. Inte ens de ungar som är exakt medelmåttiga, dvs ligger mitt på mittenkurvan, kommer undan utan det är "Oj vad stor hen är!" eller "Men vilken nätt liten sak!".

Jag tror det härrör från att folk (främst kvinnor) kan bara inte låta bli att tycka till om gravid- och barnrelaterade saker. De kan inte nöja sig med att bara se vad de har framför sig utan allt måste bedömas och värderas.

"Vägde han verkligen 4,5? Han måste vara mindre nu"
"Han känns inte så stor".

 

[Pontevecchio]

Här kommer då förlossningsberättelsen:
'kl 01.15 vaknade jag av värkar som kom med drygt 15 minuters mellanrum, då jag inte haft några förvärkar alls så tänkte jag i mitt förvirrade gravidtillstånd att det nog bara var förvärkarna som satt igång.
Kl 03.00 väcker sambon och inser att det nog är dags att födda barn, ringer förlossningen och nu kommer värkarna med 10 minuters mellanrum, jag har varit på Aurora och vi hade bestämt att jag skulle komma in tidigt så jag han få en EDA. Sagt och gjort vi var välkommna in.
04.00 anländer till förlossningen och är bara öppen drygt 3cm men de sätter ett CTG och kollar så allt är ok med bebis. (CTG fungerar mycket dåligt och är ständigt glapp vilket slutar i att sambon får sitta och hålla fast dosan på magen
kl 08.00 börjar det göra lite ondare men det går fortfarande att andas igen värkarna
kl 10.00 ber lite försynt om att kanske få prova lustgasen en stund vilket jag självklart får..även sambon sög i sig lite vilket gjorde stämningen betydligt roligare..ganska många skrattanfall han vi med öppen 5cm
kl 11.30 börjar det göra riktigt ont och de lägger en EDA som hjälper på 5 min och jag prisar narkosläkaren Konrad.
Nu blir det ganska lungt ett tag och vi får i oss lite lunch..
kl14.00 blir jag undersökt igen och nu går även vattnet öppen ca 7cm
14.10 ringer in en sköterska då det börjar trycka på neråt och efter 6 krystvärkar var hon ute lilla E.
Långdragen början med ett snabbt slut, jag hade kunnat göra om denna förlossningen vilken dag som helst kan jag tillägga allt gick så himla bra

En sån vill jag ha nästa gång!

 

[MM]

"Vägde han verkligen 4,5? Han måste vara mindre nu"
"Han känns inte så stor".

Men seriöst, har ni fått höra det

 

[Pontevecchio]

Ok min story. Långläsning.

Tis var det UL, lite fostervatten så skickas raka vägen till BB. Får CTG och jag och sambon var helt uppspelta. Nu skulle det bli barn!! Läkaren kommer och berättar att vi får ringa in ang tid nästa dag... Känslan av ..jaha..

Ons, ringer in på fm och får tid kl 19. Världens längsta dag framför oss..
19-22. Vi får ett rum, kollar på tv och sitter i ctg.
22 första läkaren kommer in. Börjar tjafsa om infart och gör allt jag med min nålfobi undanbett i brev och tidigare samtal. När hon kläcker ur sig "annars kan man åka hem" på min fråga vad som sker om jag säger nej, bryter jag ihop.
Då blir hon lite tagen och säger att hon ska prata med läkaten som precis påbörjar nästa skift.
23 in kommer nya läkaren, en störtskön polska som viftar bort den andra läkarens synpunkter och äntligen påbörjas behandlingen!
En propess sätts in för att få bort tappen. Får som kraftig mensvärk.
04 får bricanyl och alvedon för att kunna sova.
08 vakna igen småont
12 öppen 3 cm, dags att ta vattnet. Finns dock inget så långt ned.
Skalpelektrod sätts och jag är i fast i första maskinen.
Infart i hand sätts, fast i droppställning också.
Värkstimulerande dropp sätts. Värkaran drar igång omgående.
12-17 värkar som ökar. Lustgasen hjälper i början men jag öppnar mig bara till 5cm och när de vill öka droppet vill jag a, hoppa från ett tak b, gå hem c, dö.
Tens och profylax är det enda som lindrar men för klent.
Värmekudden glöms bort och när den tas bort har jag brännblåsor på magen. Kände inte ens att det var varmt..
18 EDA sätts. Min största skräck men jag pallade inte smärtan längre.
18-21 edan verkar och jag mår riktigt bra.
Vid 21 är jag öppen 9 men bebis är trött så de drar av droppet (de behövde nog också pausa, många förlossningar detta dygn). Jag och sambon somnar.
23 väcks med svår frossa, har fått feber. Får alvedon och antibiotika.
01 känner att jag behöver krysta. BM säger att bebis ligger för högt än så får hjälp med positioner för att jobba ned honom. Tar i för kung ofh fosterland och lyckas trycka ned bebis rätt rejält.
02,21 är huvudet ute men bebis fastnar med först axlar och sen höfter. BM känns som hon sliter i en trasdocka i mig och när jag får en värk använder jag varenda liten gnutta energi jag kan finna i min kropp och med ett vrål flyger han ur mig.
02.22 äntligen är han här

 

[Tassetass]

"Vägde han verkligen 4,5? Han måste vara mindre nu"
"Han känns inte så stor".

Det där får mig att tro att folk (läs: kvinnor) många gånger tror att de har så himla bra koll på hur en en viss längd och vikt "ska" se ut, samt att så många verkar tro att de kan ögonmåtta sådana saker.

Framförallt vikt är ju skitsvårt. L:s nio månader äldre kusin väger kanske två kilo mer än L. Det syns att hon är betydligt större än L, men hon känns nästan mindre och lättare, dels för att hon har en helt annan kroppstyp men framförallt för att hon håller upp sig själv på ett helt annat sätt.

 

[Pontevecchio]

Lite diffust vad jag ska svara " nej vi skojar bara" eller "de mätte nog fel"?
Idag är det hembesök från BVC. Vi städar inte alls.. Pappan gör son första arbetsdag också så jag och H får rocka själva.

 

[Flixon]

Nu har vi hunnit vara hemma i några dagar, mina bröst går bananas och handgranater känns som en rimlig beskrivning BVC var här i måndags, ett avslappnat besök! Nyblivna farmor och farfar har varit här och hälsat på de med, annars har vi haft det rätt lugnt och skönt. Siri kör samma dygnsrytm som i magen, dvs vaken kväll och natt, sover som en stock hela förmiddagen och halva eftermiddagen med korta pauser för mat Men hon är lugn och snäll även när hon är vaken, ligger och tittar sig omkring en del och snuttar lite på bröstet/äter.

En förlossningsberättelse även här ifrån då!
Så, förmiddagen har ni redan läst om. Efter färdknäppen fick jag betydligt starkare värkar, ca 20 minuter mellan men de blev rätt snabbt tätare. Satte på TENSen som hjälpte hyfsat till en början. Ringde till förlossningen vid 01, då tyckte hon jag skulle vänta eftersom jag fortfarande kunde andas igenom dem. En halvtimme senare ringde jag igen, då kunde TENSen slänga sig i väggen och det var svårt att andas. Vi kunde komma in men förbereda oss på att skickas hem igen.
Kom in vid 02, 5 cm öppen vid undersökningen, och de tappade upp ett varmt bad åt mig. Det var ljuvligt, värkarna blev mycket lättare att hantera! Vattnet gick när jag låg i badet och plötsligt var inte de där värkarna så himla kul längre... Dessutom kom det ett par krystvärkar redan nu! Försökte ligga kvar en stund till, men det gick inte. Maken fick hjälpa mig upp, tror det tog 3 (!) värkar innan vi fick mig ur badet, varje rörelse triggade igång en ny värk.
Tog oss till rummet, nu var jag 9 cm öppen och ville inget hellre än att krysta men det fick jag såklart inte. Fick dock lustgas som lindrade litegrann i alla fall. BM försökte hjälpa till och "skjuta undan" den sista cm, minns ärligt talat inte om det lyckades men till slut fick jag ju börja krysta. Skönt att äntligen få göra något produktivt!
Maken baddade pannan, jag sög i mig lustgas för glatta livet och nån gång här så satte de in en nål i armen och gav lite värkstimulerande, eftersom jag började få slut på krafter. Bytte ställning femtioelva gånger och blev förbannad när de försökte få mig att ligga på sidan. Det är typ det enda jag minns, och den enda jag kan minnas att jag hörde var maken, sen fanns det inte energi över till någon annan. Nåja, efter ca 2 timmar (och en barnmorska som tryckte mig på magen de sista värkarna) kom hon äntligen ut

 

[Linisen]

Huva för förvärkar. Molande mensvärk i hela magen och ryggen. Knäppte till i magen och tänkte nu gick mitt vatten. Men icke. Ska äta lite ta en alvedon och hoppas det ger med sig. Annars får det bli ett samtal till förlossningen. Nog att bebis gärna får komma. Men ändå!