Höstföräldrar 2015 del 2.

[Flixon]

 

[Flixon]

Jag har drabbats av sån oro. Som om vi missat vår chans, att vi åkt förbi vår hållplats och att det är för sent nu.
Vet inte varför den känslan kommer, mitt förnuft säger att jag är tokig.

Bebis rör sig men jag blir nervös så fort han är lugn. Märkliga känslor

Vet precis vad du menar, jag hällde precis i mig ett stort glas kallt vatten för att bebis inte rört sig så mycket idag. Vilket hon aldrig gör förrän framåt eftermiddagen!

 

[Pontevecchio]

Jag kan bara säga att jag förstår känslan. Min tredje låg och gonade sig i 16 dagar extra. Jag hann göra slut med hela världen under de dagarna. Jag var säker på att jag skulle bli första människan i historien som fortsatte vara gravid för alltid.

Hoppas att den lille kommer ut snart

Tack, det ni både skriver stämmer överens med känslan.
Var inte riktigt beredd på den. Man vet ju att man troligen går över.


Stort grattis Krambanan förresten!!

 

[Thomasine]

22/9 (morfars födelsedag som jag trott hela graviditeten) kl 20.55 föddes äntligen våran lilla tjej. 50 cm lång och 3300 gram.

Har massa mer att skriva. Återkommer snart!

Och grattis @Saigon Härligt att allt gick bra trots all dramatik!

Jättegrattis till dig!heart

 

[Tassetass]

22/9 (morfars födelsedag som jag trott hela graviditeten) kl 20.55 föddes äntligen våran lilla tjej. 50 cm lång och 3300 gram.

Har massa mer att skriva. Återkommer snart!

Och grattis @Saigon Härligt att allt gick bra trots all dramatik!

Grattis!!

(Å vet du, jag tycker det säger SÅ mycket om dig som skriver "våran lilla tjej" trots allt jävla elände med rövhatten till pappa. )

 

[MM]

Bara apropå det här med gravidkrämpor i slutet. Min svamp försvann äntligen efter sista kuren med medicin

Så vi skulle testa att ha sex igen efter ett bra tag utan pga svampen och ungefär så här kändes det
Nej, det känns som fotmassage ger mer än det det där...

 

[Flixon]

Bara apropå det här med gravidkrämpor i slutet. Min svamp försvann äntligen efter sista kuren med medicin

Så vi skulle testa att ha sex igen efter ett bra tag utan pga svampen och ungefär så här kändes det
Nej, det känns som fotmassage ger mer än det det där...

 

[majmamma]

Tack, det ni både skriver stämmer överens med känslan.
Var inte riktigt beredd på den. Man vet ju att man troligen går över.


Stort grattis Krambanan förresten!!

Avdelningen saker ingen berättar innan: hur irrationell och labil man blir dagarna efter bf. Att man på fullt allvar kan tro att det där barnet aldrig kommer att komma ut (spoiler - det gör det till slut )

 

[giovanna]

Bebis ville inte vända sig. Läkaren fick inte upp bebis ur bäckenet. Men jag fick beröm att jag slappnade av bra iaf. Visst det kändes och gjorde lite ont, men helt klart uthärdligt och ställer mig inte till den skaran med skräckhistorier ang vändning. Synd att det inte lyckades.

Snitt planerat till 22/10, alltså om 4 veckor. Jag har gråtit och brutit ihop flertalet gånger idag. Känns som jag blir snuvad på halva grejen att skaffa barn. Dock vill jag inte föda i säte. Och ev om det skulle gå kan det vara så att det inte är en läkare på plats som har kompentens till att förlösa i säte så då blir det snitt iaf. Så då vill jag hellre ha planerat. Men jag känner mig misslyckad på något sätt. Jag hade sett fram emot en vanlig förlossning.

När jag skulle få min son för snart tre år sedan upptäcktes det att han låg i säte, vändningen funkade inte och jag blev precis som du ledsen först.

Allt jag laddat för skulle inte bli av

Men när jag funderat ett tag kändes det ändå helt ok med snitt, just att det är helt planerat och att man inte riskerar att gå över tiden.

Och det gick jättebra allting. Är jättenöjd med mitt snitt. Visst gjorde det ont ett par dagar efteråt men då hade jag ju å andra sidan inte haft ont allt när han kom ut .

Skulle gärna göra om det igen.

 

[Pontevecchio]

Precis så majmamma! Jag fattar inte varför folk frågar, inget kommer hända. Så är känslan på fullt allvar.

 

[-westerngirl-]

Jag har drabbats av sån oro. Som om vi missat vår chans, att vi åkt förbi vår hållplats och att det är för sent nu.
Vet inte varför den känslan kommer, mitt förnuft säger att jag är tokig.

Bebis rör sig men jag blir nervös så fort han är lugn. Märkliga känslor

Vet hur det känns

 

[majmamma]

Precis så majmamma! Jag fattar inte varför folk frågar, inget kommer hända. Så är känslan på fullt allvar.

Tror det är jättevanligt, konstigt nog. (Förmodligen heeelt normaaalt som det mesta annat gällande barnafödande).
Vid bf +3 googlade jag som en galning på "tecken på att det är på gång", huskurer för att sätta igång och var helt säker (också på fullaste allvar) på att det aldrig skulle starta (vilket så här i efterhand känns lite... korkat ). Jag hade inga förkänningar alls, förrän det drog igång på morgonen bf +5.

I nån gammal buketråd jag hittade var det nån som beskrev det som att en graviditet består av 8 månader och en evighet, stämde väldigt väl på min känsla. Jag hade typ 39 lätta veckor och två eländiga.

 

[Amha]

Precis så majmamma! Jag fattar inte varför folk frågar, inget kommer hända. Så är känslan på fullt allvar.

Jag blev ju igångsatt v. 42+0. En superförlossning faktiskt. Det gick fort när det väl började hända saker (nåja, allt är relativt men jag tyckte det). Sista veckan mådde jag verkligen helt kass psykiskt. Jag var rädd att hon skulle dö i magen. Ett par dagar senare grät jag och ångrade att jag kastat mig in i det där med graviditet och grejer öht och den känslan mår jag fortfarande dåligt av att jag hade men det är ju inte så lätt att styra sina känslor. När man, med visst mått av dåligt samvete känner att man inte vill ha någon bebis längre för man hade ont, var less osv. Usch, det var så hemskt och nu när jag sitter här med en sovande bebis i famnen blir jag ledsen när jag tänker på att jag önskat bort graviditeten. Då hade jag aldrig fått möta den här fina lilla bebisen. Jag är så kär i henne så det är helt galet och det var så värt att vänta på henne hade jag vetat det då hade jag nog aldrig haft den känslan. det hela handlade ju om att man ville ha bort magen, återfå kroppen, orken osv. Inte önska bort bebisen egentligen men det smärtar ändå.

 

[Pontevecchio]

Var inte beredd på att bli rädd och orolig. På morgnarna får jag en tanke att det är borta, att han inte mår bra (kan inte uttala värre än så) och att det inte blir nåt. Och det är jätteläskigt och jag analyserar hans minsta lilla rörelse senaste dygnet.

Skitjobbigt är det och skönt att höra att jag inte är själv. Googlar man står det "ta mammans oro på allvar" och då blir jag tokigt orolig.

Westerngirl, vi får hålla ut!

 

[MM]

@Pontevecchio

Stor kram

Och så hoppas jag att han vill komma snart

 

[MM]

Jag fattar inte hur det här ungen ligger!

Det spänner något enormt i huden precis under revbenen. En liten bit har jag blivit av med känseln nu
Å det är inte revbenen som gör ont utan just huden. Ungefär som att ungen är 60 cm lång redan och har tryckt ut livmodern till max uppåt

Kan hon vara så vänlig och ändra ställning Tack

Sedan så känner jag fortfarande inte av henne så mycket längre som det var för några dagar sen då det var fullt hålligång i magen. Men jag tror hon lagt sig med ryggen utåt.

 

[Sedna]

Det spänner något enormt i huden precis under revbenen. En liten bit har jag blivit av med känseln nu
Å det är inte revbenen som gör ont utan just huden. Ungefär som att ungen är 60 cm lång redan och har tryckt ut livmodern till max uppåt

Är det samma som jag har kanske? Jag har haft stramningar, stickningar och känselbortfall i huden under brösten/över revbenen sedan i juli, först på vänster sida och nu på höger sida. Väldigt enerverande till en början, men tänker inte på det längre. Någon nerv som fått spel och det är tydligen heeeeelt normalt

 

[Saigon]

Alltså, det känns så overkligt att läsa era inlägg och behöva inse att jag inte längre tillhör de gravidas skara! Jag befinner mig dock i ett twilighttillstånd där jag heller inte riktigt förstår att jag fått barn. Pga att jag varit så dålig så har jag bara fått träffa min flicka vid två korta tillfällen. Så det är ganska svårt att ta in att jag faktiskt har ett barn. Idag börjar dock min hälsa att stabiliseras så jag hoppas och tror att jag snart ska kunna få träffa henne så ofta jag vill. Får se vad de säger nu efter läkarronden.

 

[MM]

Alltså, det känns så overkligt att läsa era inlägg och behöva inse att jag inte längre tillhör de gravidas skara! Jag befinner mig dock i ett twilighttillstånd där jag heller inte riktigt förstår att jag fått barn. Pga att jag varit så dålig så har jag bara fått träffa min flicka vid två korta tillfällen. Så det är ganska svårt att ta in att jag faktiskt har ett barn. Idag börjar dock min hälsa att stabiliseras så jag hoppas och tror att jag snart ska kunna få träffa henne så ofta jag vill. Får se vad de säger nu efter läkarronden.

Jag förstår att det känns overkligt med tanke på hur snabbt allt gick.
Det viktiga är att ni båda mår bra och din lilla tjej väntar på dig när du känner dig bättre.
Stressa inte över det. Visst är det viktigt med första tiden men hon finns på riktigt och hon väntar på dig och när du känner dig starkare igen så har ni hela livet framför er att lära känna varandra
Så ta och tillfriskna i lugn och ro och så hoppas vi på att ni snart är tillsammans på heltid

 

[MM]

Är det samma som jag har kanske? Jag har haft stramningar, stickningar och känselbortfall i huden under brösten/över revbenen sedan i juli, först på vänster sida och nu på höger sida. Väldigt enerverande till en början, men tänker inte på det längre. Någon nerv som fått spel och det är tydligen heeeeelt normalt

Det låter som samma. Jag googlade igår och då var det att bebisen kunde ligga och trycka på nerverna där så det är säkert det.
Det känns lite halvskumt men det är ju inget livshotande direkt så det är väl bara att stå ut