Inga hobbyhöns behöver värpfoder. Värpfoder innehåller värpkoncentrat (kan också köpas separat) vilket ger hönan extra protein. Proteinrik föda främjar värpningen. I vanliga fall får hönan extra protein på sommaren genom gräs och insekter som den hittar i naturen. Detta går ju hand i hand med hönans cykel - under den tiden som naturen erbjuder mycket proteinrik föda har hönan sin högsäsong för värpning. När proteinet minskar i naturen, minskar hönans värpning, för att till slut avta och den sätter igång att byta fjäderdräkt.Under mina somrar med hyrhönor köpte jag alltid värpfoder eftersom jag tog för givet att det var anpassat för värpande hönor. Men i våras fick jag höra från flera håll att dessa i själva verket mer är framtagna utifrån industrins intressen än för hönornas bästa. Att hönsens kroppar stressas för att värpa maximalt och det därmed kan förkorta deras liv... :-O Därför har jag övergått till Granngårdens basfoder för höns, kompletterat med mycket grönt i olika former samt matrester och laktosfria mejerier. Men ser nu att flera här ändå ger sina värpfoder och det vore intressant att höra om någon här vet mer om detta?!
Värpfoder, foder med koncentrat, är framtaget för industrin från början. Man höll djuren inomhus - dvs utan tillgång till naturlig föda varpå man behövde göra ett foder som innehöll allt det en höna behöver - och med extra protein och ljus kunde man också förlänga säsongen och driva djuren så att man fick ut det yttersta ur dom.
Sen kom hobbyhönsfolket. Och producenterna är ju inte ledsna över att vi köper dyrt helfoder i tro om att det är vad våra hobbyhöns behöver också. Men egentligen är det inte alls så. Tvärt om ställer det till problem, då ett värpfoder är en optimal blandning för högpresterande värphybrider. Det innebär att alla dom som inte har samma behov som en sådan får en felbalanserad kost. I naturen väljer hönsen själva hur mkt de ska äta av olika beståndsdelar. Men ett värpfoder erbjuder bara en enda sammansättning. Så, man började tillverka kycklingfoder, och andra hönsfoder som man kunde komplettera med. Och så har vi återigen gjort allt mycket mer komplicerat för oss själva. Det är ofta så vi gör, när vi vill ha kontroll. Och när vi är rädda för att inte vara goda nog för våra djur. Vi tror att vi måste vända ut och in på oss själva för att få dom att överleva. Djuren drabbas av sjukdomar och konstiga defekter och problem, och vi blir ännu mer nojiga, köper vitaminer på burk och kläcker fram djuren i maskiner.
Hur som helst, alla gör vi som vi vill. Det naturliga för en höna, en vanlig hobbyhöna - samt tupp, kyckling, värpare, pensionerad och ung - är att få gå utomhus på dagarna och plocka i sig av vad naturen har att erbjuda, och på vintern få lite extra av sina människor för att säkert klara av en mager tillgång från naturen. Spannmål är ett utmärkt vinterfoder, gärna en blandning av olika och helst helsäd - inte krossad. Om man ger helsäd äter hönsen hela kornet inkl skal. Även kycklingar kan äta helsäd - mamman hjälper dom att slå kornet till mindre bitar och lär barnen att göra likadant, så att dom kan äta fast dom är små. Matrester är finfint att ge, tyvärr har vi en lag i Sverige som förbjuder utfodring av animaliskt matavfall till höns - dvs man får inte ge dom ägg, mejeri eller köttprodukter. Det ställer till det lite, då resterna av frukostgröten, filen eller köttgrytan är en utmärkt tillgång på protein som hönsen gärna äter då och då.
Tilläggas ska att om man håller sina höns inne jämt, i hönshus eller hönsgård utan något grönt alls, så kanske spannmål blir lite för ensidigt i längden. Har man inte möjlighet att låta dem vara frigående på dagarna, så kanske man måste överväga ett hönsfoder, eller iaf komplettera spannmålet med grönt som man plockar ute, en skopa myrstack och matrester. När vi tar djuren från deras naturliga habitat blir det ju genast svårare.