Jag funderar på om det på något sätt kan vara lite provocerande att jag inte "nöjer mig" med
bra nog, utan att jag ändå funderar kring att få det
ännu bättre.
Jag tänker att om man ser att hästen är nöjd och glad med tillvaron, så kan man välja att bekvämt luta sig tillbaka med vetskapen om att det är just bra nog. Så kan jag välja att resonera kring hur min ponny har det i dag. Hon är nöjd och trygg i sin box, och hon är nöjd och trygg i hagen med sin nuvarande kompis. Inget stressbeteende, fin i hull och päls, vaken och intresserad men lugn och trygg. Nöjd, helt enkelt. En glad ponny.
Men jag "nöjer mig" inte med det och utgår från att det är allra bäst för henne, enbart därför att det fungerar bra som det är. Jag vill testa lösdrift, som rent logiskt för mig känns som "det bästa alternativet" eftersom hästarna då kan välja själva var de vill vara. Jag vill erbjuda min ponny ett alternativ och låta henne testa, vad hon tycker är allra bäst, även om hon faktiskt är nöjd även med att stå på box.
Min gissning är att hon kommer vara lika nöjd även på lösdrift, eftersom hon är en så lättsam ponny som anpassar sig bra till olika situationer. Förmodligen blir det mest dotterns ponny som "får styra", och jag tror inte att min ponny kommer att ha några problem alls med det
Om man tänker att det är mer svart eller vitt, antingen är hästen nöjd eller så är den missnöjd, så kanske det blir lite provocerande att fundera kring om "nöjd" innebär "tillräckligt bra" eller "helt ultimat", och om vi faktiskt bör sträva efter
mer än "tillräckligt bra"
även om hästen redan är nöjd. Det är ju bekvämare att tänka att "min häst är nöjd, alltså är det bra nog" än att tänka "min häst är nöjd, så jag är på rätt väg, men kan hen ändå ha det
ännu bättre på något annat vis?"