Vi som både människor och föräldrar är öppna toleranta människor och har försökt fostra våra barn i samma anda. Det har så här långt gått bra-kanske för bra för även om vi som familj är förstående och accepterar att människor är annorlunda än vi är så är inte alltid samhället det.
Sonen är kanske homosexuell, bisexuell eller trans eller kanske inget av det-skriver ingen "titel på vad han är", han har alltid haft ett sätt som tydligt avviker från "pojknormen" bla klätt sig i kjol, sminkat sig, han gillar dans, han rider och kör ponnytrav har tjejvänner osv och vi har aldrig nekat honom hans sätt att vara men nu börjar han undra vad det är för "fel" på honom, varför han är så annorlunda (hans ord) mot andra killar-han mår dåligt och drar sig för att vara som han varit, klär sig som "andra killar"osv för att andra mobbar honom även vuxna som ger honom pikar.
Vi går på samtal hos kurator och BUP varav den senaste han träffade där var väldigt "traditionellt könsbunden"i sitt tänk och frågade honom om bla hans intressen och då sonen inte ville svara som det var utan sa att han inte gör något alls (att han gillar tradtionellt tjejiga saker-ursäkta mitt uttryck här-jag använder ord som sonen själv har fått höra av andra) så föreslog denne typiska killsaker som han skulle kunna testa: saker som fotboll, innebandy hockey, om han hade flickvän och eftersom vi bor på landet om han meckar med bilar osv detta gjorde att sonen som fick bekräftat att han inte är som andra killar borde vara.
Eftersom en "läkare" sagt det och nu han vänt det till att vara vårat fel varför vi låtit han vara så annorlunda..
Ja och faktiskt så sitter jag nu och funderar på det hela har vi gjort honom orätt, skulle vi kanske ha sagt ifrån för vi VET ju att samhället inte-långt ifrån-är som vi-inte lika toleranta och accepterande-och att helt enkelt ha förklarat att man gör inte som man själv vill ha det eller vara utan som andra anser att han ska vara-åtminstone då andra ser det..
Han blir ju nu mobbad, utanför och hackad på grund av att VI tycker det är ok och inte har problem men samhället i övrigt är ju inte med i det och då blev det inte så bra känns det som..
Ja det känns som gör om gör rätt..Men det går ju inte..Så hur stöttar vi honom utifrån läget är nu.
Vi måste ju se verkligheten och inte leva i det som det borde vara att man får vara den man är utan dömmande han lider ju här och nu..
Alltså jag menar skulle vi ha varit mer noga med att man är själv mogen eller stark nog att ta steget till att säga sån här är jag.
Vårt barn är ju tydligt inte redo att stå emot???
Jag blir SÅ LEDSEN!
Sonen är kanske homosexuell, bisexuell eller trans eller kanske inget av det-skriver ingen "titel på vad han är", han har alltid haft ett sätt som tydligt avviker från "pojknormen" bla klätt sig i kjol, sminkat sig, han gillar dans, han rider och kör ponnytrav har tjejvänner osv och vi har aldrig nekat honom hans sätt att vara men nu börjar han undra vad det är för "fel" på honom, varför han är så annorlunda (hans ord) mot andra killar-han mår dåligt och drar sig för att vara som han varit, klär sig som "andra killar"osv för att andra mobbar honom även vuxna som ger honom pikar.
Vi går på samtal hos kurator och BUP varav den senaste han träffade där var väldigt "traditionellt könsbunden"i sitt tänk och frågade honom om bla hans intressen och då sonen inte ville svara som det var utan sa att han inte gör något alls (att han gillar tradtionellt tjejiga saker-ursäkta mitt uttryck här-jag använder ord som sonen själv har fått höra av andra) så föreslog denne typiska killsaker som han skulle kunna testa: saker som fotboll, innebandy hockey, om han hade flickvän och eftersom vi bor på landet om han meckar med bilar osv detta gjorde att sonen som fick bekräftat att han inte är som andra killar borde vara.
Eftersom en "läkare" sagt det och nu han vänt det till att vara vårat fel varför vi låtit han vara så annorlunda..
Ja och faktiskt så sitter jag nu och funderar på det hela har vi gjort honom orätt, skulle vi kanske ha sagt ifrån för vi VET ju att samhället inte-långt ifrån-är som vi-inte lika toleranta och accepterande-och att helt enkelt ha förklarat att man gör inte som man själv vill ha det eller vara utan som andra anser att han ska vara-åtminstone då andra ser det..
Han blir ju nu mobbad, utanför och hackad på grund av att VI tycker det är ok och inte har problem men samhället i övrigt är ju inte med i det och då blev det inte så bra känns det som..
Ja det känns som gör om gör rätt..Men det går ju inte..Så hur stöttar vi honom utifrån läget är nu.
Vi måste ju se verkligheten och inte leva i det som det borde vara att man får vara den man är utan dömmande han lider ju här och nu..
Alltså jag menar skulle vi ha varit mer noga med att man är själv mogen eller stark nog att ta steget till att säga sån här är jag.
Vårt barn är ju tydligt inte redo att stå emot???
Jag blir SÅ LEDSEN!