Har vi en diagnoshysteri?

[mino]

Jag läste det här http://blogg.alltombarn.se/barnlakaren/2009/01/26/har-var-son-adhd/ idag i DN.se och jag måste säga att jag tycker att det är väldigt konstigt att man på så enkla grunder som det som står i texten genast är beredd att ställa en diagnos på barnet. En treåring som inte vill sitta still på samlingen, som blir ivrigt på kalas och som skriker när man ska gå iväg på mornarna, är det ett handikappat barn verkligen? Hur vet man att det inte är föräldrarna som gör nåt fel, tex ger barnet mycket sockrad mat?

Visst finns det barn som har allvarliga problem där en diagnos verkligen är en hjälp, men det känns ibland när man läser sånt som ovan att så fort något inte är helt enligt boken så letas det diagnoser och sjukdomsbeskrivningar. Är sånt snabbt diagnosticerande verkligen för barnens bästa eller är det för att föräldrarna ska få en ursäkt till att deras barn inte alltid är socialt smidig? Varför utgår en läkare och professionell i sammanhanget så snabbt ifrån att det är barnet det är "fel" på?

 

[svea]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Alltså, jag har funderat en del på det där. Och vaffan... det är väl MER förvånande om naturen lyckas trolla fram en människa helt utan någon enda liten diagnosticerbar krumelur, än att det är fabrikationsfel både på den ena och den andra.

Jag tror inte att det är fel att ställa diagnoser, däremot tror jag att man kan använda dem väldigt fel. Särskilt om man använder dem som ursäkt i stället för förklaring. Eller om de gör så att man låser sig till ett visst mönster som hör till diagnosen, i stället för att se till individen. Å andra sidan kan säkert de mönstren vara en källa till självkännedom för många. Världen är inte svart eller vit.

 

[mino]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Jag tror inte att det är fel att ställa diagnoser, däremot tror jag att man kan använda dem väldigt fel.

Hur menar du då? Att det är okej för barnet att bete sig på ett visst sätt eftersom det har tex ADHD?

Jag tycker nog att diagnoshysterin är det värsta, just nu tycks tidsandan vara att minsta lilla fel eller problem ska ha sin etikett. Det är samma sak med allergier, så fort en unge har ont i magen börjar alla prata om gluten och laktos och överkänslighet hit och dit. Det tycks vara så vanligt med diagnoser att de ställs mer eller mindre lättvindigt.

 

[svea]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Ja, precis. Det faktum att man har ADHD gör det inte mer OK att leva rövare. Däremot kan det vara en förklaring till varför det är svårt att låta bli.

Omvänt så kan det faktum att man vet att man har ADHD göra att man kan vidta åtgärder som gör att det går bättre i livet.

 

[Mammadutt]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

konstigt sånna fall har min dotter också ADHD.
Och JA man kan få diagnoser lätt. Jag har själv haft sjuttioelva diagnoser. Vad sägs om en coctail av både adhd, asperger och autism. Utredning däremot gav bara "drag av adhd" (för hög medvetenhet kring mig själv). Diagnoserna ställdes med skattningsskalor och ETT möte som grund. Pust.

 

[PelleP]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Håller helt med dig,samtidigt undrar jag hur människosläktet lyckats föröka sig så oerhört,och långt innan diagnoser och alfabetet uppfanns.

 

[Rea]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Hur menar du då? Att det är okej för barnet att bete sig på ett visst sätt eftersom det har tex ADHD?

Nä, det är det inte.
Men utan kunskapen om vad som "felas" har man inte heller möjlighet man behöver för att kunna ge omgivningen OCH barnet de redskap de behöver för att kunna fungera i det samhälle vi har idag.
Det ger en förståelse för problematiken.

Låt de som har behov av diagnos få sin diagnos så de kan få den hjälp de behöver.
Ingen skulle få för sig att ifrågasätta varför en rullstolsbunden har sin rullstol. Varför ska det då ifrågasättas varför våra bokstavsbarn har det hjälpbehovet de har?
Självklart är det så att det finns barn som får en diagnos fast de egentligen kanske inte uppfyller alla diagnoskriterier, men jag är inte av uppfattningen att det skulle vara ett vanligt förekommande fenomen.

Däremot händer det titt som tätt att man hör folk fälla diagnoser runt sig på löpande band: "Jaja, men det vet ju alla att det är en Damp-unge...Jo, men det är klart att han har ADHD, det märks...".

Min uppfattning dvs.

 

[Rea]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Håller helt med dig,samtidigt undrar jag hur människosläktet lyckats föröka sig så oerhört,och långt innan diagnoser och alfabetet uppfanns.

Seriöst Pelle, inte behöver du väl läsa dig till hur man gör för att ge sig in i förökningens ädla konst?

 

[break_a_leg]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Nu är ju ADHD ett funktionshinder och inget handikapp...

Att antalet NP diagnoser har ökat är inte så konstigt, läkarvetenskapens utveckling har ju lett till att man bland annat räddar många fler för tidigt födda än tidigare = antalet diagnosticerade barn har ökat med åren.

Det är många föräldrar som motsätter sig att deras barn utreds och innan man sätter igång en utredning ska man ha goda grunder för detta. Dvs man kan inte som förälder säga "utred min unge, det måste vara något fel".

 

[Pumpernickel]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Visst kan man ana att vissa barn kanske kan vara "bokstavsbarn", men det är svårt att ställa diagnoser på så små barn som 3 åringar. Det har debatterats mycket kring just att diagnostisera eller inte. jag kan rekomenndera Eva Kärves bok "Hjärnspöken". Mycket intressant bok. Det finns en artikel i Pedagogiska magasinet, finns på nätet.

http://www.pedagogiskamagasinet.net/

Sök på adhd, artikeln finns i nr 4/2001. Borde vara den första i listan som kommer upp när man söker på adhd.

Jag tycker personligen att diagnostisering är bra bara det används på rätt sätt. Det vill säga att man får den hjälp som man behöver. Tycker inte att det är en ursäkt, att man kan bete sig hur som helst o skylla på sin diagnos.

 

[Pumpernickel]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Glömde skriva att artikeln heter "Kriget om bokstavsbarnen".

 

[Dentaku]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Nu ville de väl inte ställa en diagnos i frågespalten du länkade till utan hade bara funderingar om det kunde vara ADHD och fick dessutom svaret att det var lite tidigt att kunna dra några slutsatser.

Med tanke på vilket lidande det kan innebära att gå med odiagnosticerad ADHD/ADD så tycker jag man ska vara försiktig med att prata om någon diagnoshysteri - jag fick själv känna hur det var när alla pusselbitar föll på plats när jag fick min ADD-diagnos vid 29 års ålder.

 

[Kimz0r]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Med tanke på vilket lidande det kan innebära att gå med odiagnosticerad ADHD/ADD så tycker jag man ska vara försiktig med att prata om någon diagnoshysteri - jag fick själv känna hur det var när alla pusselbitar föll på plats när jag fick min ADD-diagnos vid 29 års ålder.

Och jag var 23, och fick dessutom själv dra runt hela psykiatrimaskineriet för att få till stånd en utredning.

Såg att någon tipsade om Eva Kärfve. Väldigt, väldigt fel ände att börja i om man vill lära sig någon om ADHD och bilda sig en uppfattning om och kring diagnostisering. Hon personifierar det bemötande och de fördomar som barn och vuxna med diagnos möter lite för ofta.

 

[Fnyfniken]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Jag trodde att det var ganska svårt och tog lång tid och många utredningar att få en sådan diagnos? Men det kanske är olika på olika ställen.

Jag tror inte att det är bara den förbättrade läkekonsten och diagnosställandet som gjort att många fler har sådana diagnoser, utan något i vår samtid gör att detta ökar. Något dolt som vi inte riktigt har koll på. Vissa tror att det kan vara den akuta bristen på vitamin D som syntetiseras i huden av solljusets UVB-strålar, efterom i stort sett inga barn är ute i solen mitt på dagen utan rustning, sloskyddsfaktor 40 och parasoll. Ju mer jag tittar på dessa samband, desto mer tror jag att de har kommit något på spåren.

 

[Kimz0r]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Jag trodde att det var ganska svårt och tog lång tid och många utredningar att få en sådan diagnos? Men det kanske är olika på olika ställen.

Jag bad om remiss i januari 2005.
I september 2006 fick jag ett första möte med diagnosteamet, ett entimmessamtal där de fastslog att utredning eller diagnos inte var aktuell - jag var gift, hade körkort och pluggade (gymnasie, märk väl, jag var 22 då), jag var helt enkelt "för lyckad".
Vid det här laget hade jag flyttat till en annan stad och hade av andra anledningar hamnat inom psykiatrin där. Försökte få remiss där, men mina kontakter inom psykatrin var minst sagt motvilliga till att skriva en sådan. Efter att en kontakt inom en patientförening gått uppåt i hierarkin lossnade det tillslut och jag fick remiss. Fick träffa utredningsteamet i den nya staden som då pratat med utredningsteamet med den gamla staden (vid det här laget hade jag flyttat tillbaka) och de var helt plötsligt villiga att öppna en utredning, varpå jag formellt begärde en sådan.
Fick vänta någon månad innan den satte igång våren 2007. Den bestod av intervju(er) med mig och min mamma, samt flera timmars ingående tester med psykolog. Diagnos fick jag i maj 2007.

Jag tror inte att det är bara den förbättrade läkekonsten och diagnosställandet som gjort att många fler har sådana diagnoser, utan något i vår samtid gör att detta ökar.

Den ökade pressen och stressen i dagens samhälle, tror jag.

Vissa tror att det kan vara den akuta bristen på vitamin D som syntetiseras i huden av solljusets UVB-strålar, efterom i stort sett inga barn är ute i solen mitt på dagen utan rustning, sloskyddsfaktor 40 och parasoll. Ju mer jag tittar på dessa samband, desto mer tror jag att de har kommit något på spåren.

Jag växte upp utan rustning och solskyddsfaktor 40. På stranden var det t-shirt och solhatt när jag var riktigt liten, naken när jag lärt mig gå och baddräkt när jag var lite äldre. Jag var ofta ute mitt på dagen eftersom jag var hemma med mamma tills jag började förskolan, hela somrarna med t-shirt och shorts. Utan solskyddsfaktor.

...och min problematik har jag haft sedan jag var liten, född med alltså, kom utredande läkare fram till i samtalet med min mor.

 

[mino]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

jo jag har läst en hel del om Kärfve och konflikten med Gillberg. Jag tycker att det ligger en poäng i det att det finns en risk att en diagnos gör barnet sjukare än vad det är. Samtidigt är det ju så oerhört svårt att bedöma, i många fall kan det säkert vara positivt att få en diagnos.

Det jag vänder mig emot är egentligen inte någon specifik diagnos utan att man för minsta lilla avvikelse är så snabb med att hitta en sjukdom. Kanske är det Internet som är problemet, man kan så lätt hitta andra som har liknande besvär, bloggar, grupper, forum, etc. Kanske är det också ett led i detta med att vi kanske har allt svårare att stå ut med livets ordinära bakslag. "Så ska du inte behöva ha det" känns som svaret på minsta lilla. Men just när det gäller barns beteende känns det så himla sorgligt.

 

[Brandgul]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Jag kan ibland känna att det är för stort mostånd mot diagnoser. Många anser att barnen blir stämplade och att de ska få samma hjälp utan diagnos. Själv upplever jag det som att man ska uppfinna hjulet varje gång. Får jag en diagnos på ett barn vet jag vilka kända problem det kan röra sig om. Det blir helt enkelt lättare att ringa in problemet om man vet i vilken ände man ska börja. Jag tycker att det går snabbare att individanpassa utifrån det. Sen tycker jag också att det är lättare att förstå barnet och anpssa sig efter det. Vet jag att ett barn har koncentrationssvårigeheter vet jag att det inte är uppfostran som brister utan att barnet kanske inte har samma möjlighet att koncentrera sig lika länge som andra jämnåriga.

 

[Hiddeous]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Personligen tycker jag att det är väldigt underhållande. Personer med adhd går gärna i taket om man skulle råka säga fel och anklaga dem för att ha ett handikapp eller en sjukdom, även om de medicinerar, för det är ett "neuropsykologiskt funktionshinder" och inget annat. Men de är inte så petiga när det gäller att pracka på andra diagnoser. Jag har sett att bland andra Einstein och Da Vinci "visat symtom som tyder på adhd" på deras patientföreningssidor, bland en rad andra kändisar. Jag tycker att det hade varit mer märkligt om Einstein hade varit fullt normal i alla bemärkelser, för det var han ju bevisligen inte. Men adhd? Ingen vill vara sjuk, men alla vill vara genier

 

[Fnyfniken]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Det betvivlar jag inte alls, KimzOr. Och så är det nog för en hel del. Jag själv tror att jag har ADD eller ADHD-PI som det så komplicerat heter, när jag ser tillbaka på min bakgrund. Men jag är också för "lyckad", dvs någon slags envishet och intelligens gör att jag kompenserar för mina svagheter. Men de visar sig mer och mer ju äldre jag blir. T ex att jag blir helt slut bara av en vanlig dag för att jag måste organisera allt så himla medvetet för att det inte ska bli fel.

Men t ex har autimsspektrumdiagnoser mångdubblats de senaste åren. Och det är ju inte bara dessa "aningen udda" människor som kanske inte klarar alla dagens krav som går under den benämningen, utan även de som inte, pratar, inte visar ögonkontakt eller kommunicerar alls. Och dessa märks. Det var inte så att de gick odiagnosticerade förut. De kanske låstes in, men diagnos fick de.

En annan intressant sak, appropå möjliga orsaker, är diskussionen om timerosal, konserveringsmedlet i många immuniseringar. Det bygger ju på kvicksilver, vilket vi vet är farligt för hjärnan i många former. Och något som komplicerar bilden är att D-vitamin behövs för att skydda hjärnan mot tungmetallförgiftningar. Man har ju inte hittat något samband mellan vaccineringar och autism. Men något annat man kan se är att många typer av autism bryter ut i 2-3årsåldern. Och då slutar barn bl a med AD-dropparna. AS går i arv. Det gör d-vitaminmetabloism också. Jag säger inte att det är det det beror på. Bara att det är möjligt.

 

[Dentaku]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?



Jag upplever inte min diagnos som ett stigma, tvärtom har jag så sakteliga börjat inse att jag på vissa plan fungerar lite annorlunda än andra. Och jag har slutat känna mig som världens lataste och mest odisciplinerade för jag har förstått att det inte är personlighetsdrag hos mig utan symptom - som går att medicinera bort.