Jag har hamnat i ett dilemma med mig själv ang trådrubriken. Jag har alltid haft lite svårt för att bli bjuden på saker, ekonomiskt alltså. Jag tror att det handlar om min uppfostran då vi fick lära oss pengars värde och att klara oss själva, även om det aldrig varit märkbart skralt ekonomiskt i min familj så har vi barn fått det inpräntat att pengar ska en vara rädd om och ffa andras pengar. Om en blir bjuden ska en visa stor tacksamhet osv. Ganska sund inställning kan jag tycka. Det har varken slösats eller snålats med pengar, men vi har varit medvetna.
Nu i vuxen ålder när jag och min syster är utflugna sedan länge så har ju föräldrarna andra ekonomiska möjligheter att bjuda oss på saker en normalt sett inte räknar med. Iaf inte jag. Och i min familj älskar alla, utom jag, att resa... och där är en del av problemet. Jag skulle själv aldrig lägga mkt pengar på en resa, jag lägger hellre pengar på en varaktig investering. Därför blir det jättekonstigt för mig om nån annan ska betala för mig och det dessutom är en sak jag känner att jag inte har vett att uppskatta motsvarande kostnaden
Nu fyller min syster jämnt i sommar och familjen vill då göra en resa. Fine tänkte jag - åk ni, jag orkar ändå inte med en resa med alla (syrran + sambo + 2 barn samt våra föräldrar) av den anlednginen att jag blir helt utmattad i skallen av att resa öht och ffa i grupp. Det talades om att hyra ett hus en vecka, tex Gotland eller västkusten och jag tänkte då att fint, jag kan ta bilen dit och bara vara med två dagar och sen åka hem
Nu vill familjen istället åka till Alperna. Jag har väl förvisso också en dröm om att göra det nån gång för att vandra osv så jag kände när förslaget kom på tal att det låter kul, ffa eftersom det innebär motion = nåt att fördriva tiden med samt att en kan hoppas att det inte är så jäkla varmt. Men så kommer min pengaångest. Det är Dyrt att resa dit, bo på hotell och göra aktiviteter och eftersom vi är knutna till semestertider för att det ska passa allas respektive jobb/skola så handlar det väl om minst 20k för min del. Jag får panik över att nån ska beskosta det och tänk om jag inte ens kommer ha roligt? Mina föräldrar tycker såklart det är tråkigt att jag känner så men ja... nu gör jag ju det. Jag känner en press att detta nu måste bli så himla lyckat och roligt, för annars får jag ångest och dåligt samvete för alla bortslösade pengar.
I åtanken har jag främst två saker:
-För 6 år sedan gjorde vi en liknande familjeresa, i samband med jämnt födelsedagsfirande för båda föräldrarna. En vecka vid Medelhavet och jag har så dåligt samvete för jag längtade hem hela tiden. Varmt och eländigt och tätt inpå varandra, jag tål inte värme, jag hatar att äta restaurangmat hela dagarna (finns dessutom sällan nåt vettigt för mig som är veggo på de mindre ställen vi varit på = jag får leva på bröd och ris = jag sväller upp) och jag hade iaf dåförtiden saker att göra på hemmaplan i stallet.
-Jag är alltid den där singeln som aldrig har med nån respektive. Varken på dylika resor eller övriga sammankomster under året. Jag har haft relationer men de håller ju aldrig, så jag känner mig Alltid som den misslyckade mostern som blir 5e hjulet överallt. Jag passar inte direkt in i barnfamiljen pga mitt ointresse för barn överlag samt dito anpassade aktiviteter, och det känns ju sådär att hänga med sina föräldrar hela tiden för att de är de enda en har att umgås med. Läsa böcker kan jag göra gratis hemma. Nej jag är inte självgående och exploring när jag är utomlands på öar i Medelhavet så jag hittar inte på häftiga saker på egen hand heller.
Så jag känner mig både otacksam som inte älskar att resa, samt att jag känner mig misslyckad. Vet inte vad jag vill ha för svar eg, men nu har jag biktat mig.
Är det nån som känner nåt liknande och har tips på hur en ska kunna hantera det bättre? Jag vet att det är viktigt för familjen att vi gör detta tillsammans, men jag brukar i slutändan bli den där surpuppan som genomlider sista dagarna av resan innan det äntligen är dags att åka hem till mitt eget och stänga dörren. Som sagt, det behöver nån inte lägga 20k på...
Nu i vuxen ålder när jag och min syster är utflugna sedan länge så har ju föräldrarna andra ekonomiska möjligheter att bjuda oss på saker en normalt sett inte räknar med. Iaf inte jag. Och i min familj älskar alla, utom jag, att resa... och där är en del av problemet. Jag skulle själv aldrig lägga mkt pengar på en resa, jag lägger hellre pengar på en varaktig investering. Därför blir det jättekonstigt för mig om nån annan ska betala för mig och det dessutom är en sak jag känner att jag inte har vett att uppskatta motsvarande kostnaden
Nu fyller min syster jämnt i sommar och familjen vill då göra en resa. Fine tänkte jag - åk ni, jag orkar ändå inte med en resa med alla (syrran + sambo + 2 barn samt våra föräldrar) av den anlednginen att jag blir helt utmattad i skallen av att resa öht och ffa i grupp. Det talades om att hyra ett hus en vecka, tex Gotland eller västkusten och jag tänkte då att fint, jag kan ta bilen dit och bara vara med två dagar och sen åka hem
Nu vill familjen istället åka till Alperna. Jag har väl förvisso också en dröm om att göra det nån gång för att vandra osv så jag kände när förslaget kom på tal att det låter kul, ffa eftersom det innebär motion = nåt att fördriva tiden med samt att en kan hoppas att det inte är så jäkla varmt. Men så kommer min pengaångest. Det är Dyrt att resa dit, bo på hotell och göra aktiviteter och eftersom vi är knutna till semestertider för att det ska passa allas respektive jobb/skola så handlar det väl om minst 20k för min del. Jag får panik över att nån ska beskosta det och tänk om jag inte ens kommer ha roligt? Mina föräldrar tycker såklart det är tråkigt att jag känner så men ja... nu gör jag ju det. Jag känner en press att detta nu måste bli så himla lyckat och roligt, för annars får jag ångest och dåligt samvete för alla bortslösade pengar.
I åtanken har jag främst två saker:
-För 6 år sedan gjorde vi en liknande familjeresa, i samband med jämnt födelsedagsfirande för båda föräldrarna. En vecka vid Medelhavet och jag har så dåligt samvete för jag längtade hem hela tiden. Varmt och eländigt och tätt inpå varandra, jag tål inte värme, jag hatar att äta restaurangmat hela dagarna (finns dessutom sällan nåt vettigt för mig som är veggo på de mindre ställen vi varit på = jag får leva på bröd och ris = jag sväller upp) och jag hade iaf dåförtiden saker att göra på hemmaplan i stallet.
-Jag är alltid den där singeln som aldrig har med nån respektive. Varken på dylika resor eller övriga sammankomster under året. Jag har haft relationer men de håller ju aldrig, så jag känner mig Alltid som den misslyckade mostern som blir 5e hjulet överallt. Jag passar inte direkt in i barnfamiljen pga mitt ointresse för barn överlag samt dito anpassade aktiviteter, och det känns ju sådär att hänga med sina föräldrar hela tiden för att de är de enda en har att umgås med. Läsa böcker kan jag göra gratis hemma. Nej jag är inte självgående och exploring när jag är utomlands på öar i Medelhavet så jag hittar inte på häftiga saker på egen hand heller.
Så jag känner mig både otacksam som inte älskar att resa, samt att jag känner mig misslyckad. Vet inte vad jag vill ha för svar eg, men nu har jag biktat mig.
Är det nån som känner nåt liknande och har tips på hur en ska kunna hantera det bättre? Jag vet att det är viktigt för familjen att vi gör detta tillsammans, men jag brukar i slutändan bli den där surpuppan som genomlider sista dagarna av resan innan det äntligen är dags att åka hem till mitt eget och stänga dörren. Som sagt, det behöver nån inte lägga 20k på...
