Har ni klarat att gå genom nåt fast ni inte trodde det?

[cirkus]

Så är det för mig också som att jag bara är i ett hål och att det känns som o verkligt. Och även att det bubblar upp som MERA ont heltplötsligt men det blir inte enklare att hantera eller mindre ont annars.

Det jag tänker på nu ligger snart 4 år tillbaka. Så det är inte så nytt. När det var nytt bubblade det mest hela tiden och gjorde nog MERA ont än när det hände. För mig har tiden hjälpt

 

[LiviaFilippa]

Jag tänker att hur man bearbetar sorg är beroende av otroligt många saker. Ens psykiska välmående i övrigt t ex, eller personlighet. Tidigare erfarenhet, stöd från familj, vänner spelar såklart också in.

Och sen är sorgen i sig inte ett stort sjok, utan går i olika faser och de behöver ju gås igenom på något sätt. Så att sätta bearbetningen på paus hjälper nog inte permanent s a s.

Min senaste sorg är att min bästa vän sedan + 20 år dumpade mig i höstas utan att jag vet varför. Även familjen är helt iskall. Det är fortfarande jobbigt, speciellt det här med att inte få veta. Jag trodde att det var en paus, men när hon inte hörde av sig när min hund var döende eller inte ens sa tack via ombud för maten och julklapparna jag skickade till barnen, så får jag ju inse att det är permanent. Men livet går vidare. Jag har ju många andra vänner, och jag kommer få nya. Så jag tillåter mig att vara ledsen ibland, men håller inte på och ältar.

Jag fattar verkligen att det var eller är jobbigt! Men bra att du har många andra vänner
Men med det som du skrev att du till låter att du är ledsen ibland. Hur gör du när du INTE till låter det då?

 

[LiviaFilippa]

Du gör självklart som du vill.

Det är ett öppet forum o är du inte intresserad av att läsa om min erfarenhet o kunskap, se ett annat synsätt så finns alltid möjligheten o sätta mig på ignore-listan.

Jag är intreserad att läsa om andras erfaren heter om det som jag frågade om. Men om du vill disskutera om hur psykologer KAN jobba och o lika sorters terapi och sånt så kanske du kan göra en egen tråd om det istället för att bara tjata om det i en tråd som inte ens handlar om det?
Själv klart så gör jag som jag vill men jag fattar inte varför DU verkar så himla intreserad av att disskutera om min psykolog och min terapi när jag inte ens har frågat nåt om det.

 

[LiviaFilippa]

Jag har förlorat två hästar, varit med om att vi behövt avliva flera katter (alla pga ålder, tack och lov) samt att jag förlorat båda mina föräldrar. Jag har också fått missfall när jag var ensam i Finland på jobb.

Min pappa dog när jag var och jobbade i Norge. Det är det absolut värsta jag varit med om, jag var ju tvungen att jobba men fick ont i magen varje gång telefonen ringde för jag visste ju inte om det skulle vara dödsbudet eller ej. Jag har i efterhand fått veta av en av borrarna (som generellt är rätt tuffa typer) att han inte visste hur jag klarade av det.

Min mamma hade Alzheimers i många år innan hon dog (hon blev sjuk innan 60) och hade inte känt igen mig på många år när hon dog. På grund av det hade jag väl till en viss del sörjt henne redan men det var fortfarande smärtsamt när hon dog. Hon dog på julafton för några år sedan och när jag var till minneslunden för att tända ljus för pappa (som jag alltid gör på julafton) berättade jag att mamma var på väg. Hon dog när jag var i lunden

Jag har också en kronisk sjukdom som på ett eller annat sätt troligtvis kommer att förkorta mitt liv. Det är ok, jag mår bra på medicinerna jag tar och jag bestämde mig tidigt för att de år jag får ska vara roliga. Jag ska leva så mycket som möjligt den tid som blir.

På grund av motståndet mot vad jag jobbar med har jag fått min arbetsbil saboterad, något som kunde ha dödat mig. Det är otäckt att veta att någon avskyr en så mycket att de kan göra något sådant.

Jag har varit med om många tuffa saker i mitt liv, från det att jag var barn, och jag vet att jag alltid tar mig igenom svårigheterna. Även om jag mår oerhört dåligt finns det en kärna av stål längst inne i mig som aldrig böjer sig. Det gör ont, det är för jävligt ibland men att ge upp är inte ett val. Vad gäller djuren och mina närstående jag saknar så är sorg och smärta kärlekens pris som @Eurydome sa.

Men att leva utan kärlek är inte ett liv i mina ögon, jag tar hellre priset för kärleken än att leva utan den. Att förstå hur de olika faserna av sorg fungerar har hjälpt mig väldigt mycket. Det har varit litegrann som att följa en lista över vad som kommer att hända och inte slåss mot det utan veta att det är bara att ta sig igenom det men att det finns en ljusning på andra sidan när det lugnat ner sig. Sedan också att dela upp tiden en måste klara, först kanske det är fråga om sekunder, men att det så småningom blir minuter och till slut dagar och år.

Sorg och saknad blir bättre med tiden. Den finns fortfarande där men den bleknar och en kommer ihåg allt fint. Sedan har de tuffa sakerna jag varit med om gett mig ärr men även de bleknar med tiden.

Tack för ditt svar också!
Jag har in sett att det nog är väldigt mycket skillnad ifall det är nån som har dött motför ifall det är en föredetta vän som har lämnat en eller kanske ifall det tar slut med den man är ihop med eller gift med och så.
Och dethär kanske låter jätte konstigt men för MIG så är det nog värre på ett sätt med när nån lämnar en. Eller det be ror såklart på HUR också men ifall den bara är som att man aldrig fanns och att det inte blir som nåt bra av slut. Sånt bara KAN jag inte hantera för att det inte ens ÄR nåt tydligt slut.
Motför tillexempel när min hund dog så var det iallafall ett SLUT. JA det var extremt extremt jobbigt själv klart! Men jag kunde iallafall försöka att tänka på alla fina minnen och hur snäll och smart hon var och att hon är i himlen och mår bra och slipper ha ont och allt sånt och att nångång så kommer vi ses igen i himlen Så även fast jag fort farande kan sakna henne så det också verkligen gör ont så är det som en tröst i det OCKSÅ! Och då håller jag verkligen med er att det är kärlekens pris liksom.
Men ifall det är nån som bara lämnar en så är det mycket svårare. För då är det ju inte SLUT på det sättet och man kan inte tänka på att man kommer ses igen i himlen. Utan det är bara som: Jaha nu är jag INGET för den personen fast den var SÅÅ viktig förmig. Och att det finns INGET som jag kan göra åt det. Och DET gör mycket mera ont på ett annat sätt. Eller ja mera o ut härdigt eller hur jag ska förklara.

 

[LiviaFilippa]

Det jag tänker på nu ligger snart 4 år tillbaka. Så det är inte så nytt. När det var nytt bubblade det mest hela tiden och gjorde nog MERA ont än när det hände. För mig har tiden hjälpt

Okej vad bra. Men fyra år är VÄLDIGT lång tid.

 

[athena_arabians]

Tack för ditt svar också!
Jag har in sett att det nog är väldigt mycket skillnad ifall det är nån som har dött motför ifall det är en föredetta vän som har lämnat en eller kanske ifall det tar slut med den man är ihop med eller gift med och så.
Och dethär kanske låter jätte konstigt men för MIG så är det nog värre på ett sätt med när nån lämnar en. Eller det be ror såklart på HUR också men ifall den bara är som att man aldrig fanns och att det inte blir som nåt bra av slut. Sånt bara KAN jag inte hantera för att det inte ens ÄR nåt tydligt slut.
Motför tillexempel när min hund dog så var det iallafall ett SLUT. JA det var extremt extremt jobbigt själv klart! Men jag kunde iallafall försöka att tänka på alla fina minnen och hur snäll och smart hon var och att hon är i himlen och mår bra och slipper ha ont och allt sånt och att nångång så kommer vi ses igen i himlen Så även fast jag fort farande kan sakna henne så det också verkligen gör ont så är det som en tröst i det OCKSÅ! Och då håller jag verkligen med er att det är kärlekens pris liksom.
Men ifall det är nån som bara lämnar en så är det mycket svårare. För då är det ju inte SLUT på det sättet och man kan inte tänka på att man kommer ses igen i himlen. Utan det är bara som: Jaha nu är jag INGET för den personen fast den var SÅÅ viktig förmig. Och att det finns INGET som jag kan göra åt det. Och DET gör mycket mera ont på ett annat sätt. Eller ja mera o ut härdigt eller hur jag ska förklara.

Jag skulle säga att det gör ont på olika sätt Jag har också varit med om att bli "dumpad" av en mycket god vän utan förvarning och det är jättejobbigt. Det blir ju en sorg att hantera då också även om ingen dött.

 

[Seabaz]

Förra veckan hade vi en cyklon som kom över ön här. Inga personskador eller byggnader förstörda men utan el och telefon/internet i 4 dagar i 40+grader tropiskt klimat och utan rent dricksvatten i kranen så har vi precis kommit ut på andra sidan och börjar återgå till det normala nu... tydligen kom militär över med båt andra dagen med dricksvatten men det såg jag på fb 5 dagar senare när vi fick tillbaka internet

 

[LiviaFilippa]

Jag skulle säga att det gör ont på olika sätt Jag har också varit med om att bli "dumpad" av en mycket god vän utan förvarning och det är jättejobbigt. Det blir ju en sorg att hantera då också även om ingen dött.

Ja jag håller med att det är på o lika sätt. Och det är nog o lika vad som är svårast att hantera men för mig iallafall så är det mycket svårare med att bli som dumpad av nån som man trodde var en vän.
Och det mest jobbiga är som denhär bilden förklarar tycker jag.

 

[cirkus]

Okej vad bra. Men fyra år är VÄLDIGT lång tid.

Ja det är väldigt lång tid.
Det har blivit bättre gradvis. Nu är jag inte alls på botten av ett hål eller känns som overkligt. Det gick över på några månader kanske. Men ont ggör det till och från fortfarande, men på ett annat sätt och bara vid vissa tankar

 

[Milosari]

Jag fattar verkligen att det var eller är jobbigt! Men bra att du har många andra vänner
Men med det som du skrev att du till låter att du är ledsen ibland. Hur gör du när du INTE till låter det då?

Jag accepterar att såhär är det nu. Jag tänker mycket på det som är fint och bra just nu, och på vad jag har att se fram emot. Jag bjuder hit folk på middag (blir glad av att se att folk njuta av maten, och helst ska det diskuteras en massa). Jag och sonen hittar på egna saker nu, som att vandra i skogen. Och jag  grubblar inte. När jag är ledsen och sorgsen så fulgråter jag en stund och sen får det vara bra med det. Att låta hjärnan spinna loss på en massa "om" och "varför" är inte bra för mig.

Jag kommer boka in en tid hos en familjeterapeut nu i vår och bjuda in min vän för att försöka få ett svar. Mest för att jag ska kunna säga åt mig själv att jag har gjort så gott jag kan och att jag inte ska känna att jag ångrar mig om några år. Men jag är beredd på att fortsätta bli ghostad och också på ett mer direkt avvisande.

 

[LiviaFilippa]

Ja det är väldigt lång tid.
Det har blivit bättre gradvis. Nu är jag inte alls på botten av ett hål eller känns som overkligt. Det gick över på några månader kanske. Men ont ggör det till och från fortfarande, men på ett annat sätt och bara vid vissa tankar

Okej men några månader är också jätte lång tid. För som jag fattar inte hur jag ska orka stå ut en till dag och allt bara gör så ont VARJE morgon. Så några månader låter ändå helt o möjligt att stå ut.

 

[LiviaFilippa]

Jag accepterar att såhär är det nu. Jag tänker mycket på det som är fint och bra just nu, och på vad jag har att se fram emot. Jag bjuder hit folk på middag (blir glad av att se att folk njuta av maten, och helst ska det diskuteras en massa). Jag och sonen hittar på egna saker nu, som att vandra i skogen. Och jag  grubblar inte. När jag är ledsen och sorgsen så fulgråter jag en stund och sen får det vara bra med det. Att låta hjärnan spinna loss på en massa "om" och "varför" är inte bra för mig.

Jag kommer boka in en tid hos en familjeterapeut nu i vår och bjuda in min vän för att försöka få ett svar. Mest för att jag ska kunna säga åt mig själv att jag har gjort så gott jag kan och att jag inte ska känna att jag ångrar mig om några år. Men jag är beredd på att fortsätta bli ghostad och också på ett mer direkt avvisande.

Okej tack för svaret. Det kanske är iallafall liiite enklare ifall man har många saker som ÄR bra justnu och att man HAR saker att se fram mot och kan göra o lika saker som man tycker om och så.
Jag grubblar inte heller men jag kan liksom inte bara sluta vara ledsen.

 

[Nepenthe]

Många saker.
En ändras, en blir inte som en var innan.
Men det är en del av livet tyvärr.

 

[Sassy]

Okej tack för svaret. Det kanske är iallafall liiite enklare ifall man har många saker som ÄR bra justnu och att man HAR saker att se fram mot och kan göra o lika saker som man tycker om och så.
Jag grubblar inte heller men jag kan liksom inte bara sluta vara ledsen.

Man slutar oftast inte vara ledsen. Det är mer som att det först blir små sprickor av ljus mellan molnen, och sen öppnas mer och mer av det ljusa och det mörka får mindre och mindre plats. Det är inte så att man kan skuffa undan det mörka, utan mer att man måste våga låta det ljusa ta plats igen.

Det kan vara svårt, man kan behöva hjälp för att förstå hur man ska våga och orka, och det kan ta tid, men det går, och en dag så känns det där som höll på att krossa en totalt mer avlägset, och andra saker har huvudrollen i ens liv.

 

[manda]

Jag tänker att tråden har mycket fokus på förlust och sorg vid dödsfall. Såklart, för det är svåra saker att gå igenom. Och viss sorg ger såklart också trauma, men inte all. Att gå igenom trauma, som många också gör, blir lite annorlunda än ”bara sorg” eftersom hela kroppens och sinnets sätt att svara an på saker ofta blir lite förändrad av trauma; ibland blir allt fruset och ibland blir det mer explosivt. Om en får ett frysgensvar mitt i en tung fas av sorg blir det såklart väldigt tungt för att det tunga sitter fast och känns fruset det med, tänker jag.

När jag var i din ålder (något år yngre) tog min bästa vän avstånd från mig över vad jag upplevde var ett missförstånd. Det var väldigt smärtsamt och svårt att inte få något utrymme att förklara. För mig accepterade min vän till slut (efter två-tre månader) att prata med mig och därifrån kunde vi komma vidare. Det var ju bara lyckosamt för mig att det blev så, det låg inte alls i mina händer. Innan det väl hände att hon gick med på att prata med mig var det jättejobbigt och jättetungt. Som tur är var jag tvungen att vara i skolan och ta hand om hästen, vilket distraherade mig lite. Eftersom det blev så att hon accepterade att prata igen och vi delvis kunde reda ut, delvis bestämma att gå vidare trots att vi inte kunde mötas kring just det som hänt, så kan jag tyvärr inte veta hur lång tid det tagit att ”komma över” det annars.

För mig har nog de senaste årens sjukdomsperiod varit en svår sak att gå igenom. Det finns en likhet där i att det inte går att veta hur det kommer bli, hur lång tid det kommer ta om det blir för alltid eller tillfälligt. Jag har sörjt i perioder och i perioder känns det som ett nytt liv/ett liv med annan form men ändå liv. Ibland tänker jag att jag kanske är på väg att bli frisk, eller få en bättre baslinje. Ibland vet jag att jag tänkt så förut och att det sedan blivit sämre. Så på det sättet är det ju också svårt att komma över något som pågår eller har stor osäkerhet kring hur det kommer bli.

En sak jag ville säga om det, är att jag märkt att när kroppen är rejält sjuk så är det för mig svårare eller tar längre tid att hantera/upptäcka/bearbeta känslorna. Liksom som att det inte finns energi till både kroppen och känslolivet och då får kroppen prioritet, känns det som för mig. Och då har det tagit längre tid att komma till ro med saker än om kroppen varit stark samtidigt.

 

[LiviaFilippa]

Man slutar oftast inte vara ledsen. Det är mer som att det först blir små sprickor av ljus mellan molnen, och sen öppnas mer och mer av det ljusa och det mörka får mindre och mindre plats. Det är inte så att man kan skuffa undan det mörka, utan mer att man måste våga låta det ljusa ta plats igen.

Det kan vara svårt, man kan behöva hjälp för att förstå hur man ska våga och orka, och det kan ta tid, men det går, och en dag så känns det där som höll på att krossa en totalt mer avlägset, och andra saker har huvudrollen i ens liv.

Alltså jag VÅGAR låta bra saker ta plats men inget KAN ta plats från det onda. Utan även ifall det är nånting som är iallafall lite bra så är ändå allt det onda där helatiden. Och ifall det känns pytte lite bättre en liiiten stund så är det som att jag blir ännu mera krossad såfort det onda kommer igen.

 

[LiviaFilippa]

Jag tänker att tråden har mycket fokus på förlust och sorg vid dödsfall. Såklart, för det är svåra saker att gå igenom. Och viss sorg ger såklart också trauma, men inte all. Att gå igenom trauma, som många också gör, blir lite annorlunda än ”bara sorg” eftersom hela kroppens och sinnets sätt att svara an på saker ofta blir lite förändrad av trauma; ibland blir allt fruset och ibland blir det mer explosivt. Om en får ett frysgensvar mitt i en tung fas av sorg blir det såklart väldigt tungt för att det tunga sitter fast och känns fruset det med, tänker jag.

När jag var i din ålder (något år yngre) tog min bästa vän avstånd från mig över vad jag upplevde var ett missförstånd. Det var väldigt smärtsamt och svårt att inte få något utrymme att förklara. För mig accepterade min vän till slut (efter två-tre månader) att prata med mig och därifrån kunde vi komma vidare. Det var ju bara lyckosamt för mig att det blev så, det låg inte alls i mina händer. Innan det väl hände att hon gick med på att prata med mig var det jättejobbigt och jättetungt. Som tur är var jag tvungen att vara i skolan och ta hand om hästen, vilket distraherade mig lite. Eftersom det blev så att hon accepterade att prata igen och vi delvis kunde reda ut, delvis bestämma att gå vidare trots att vi inte kunde mötas kring just det som hänt, så kan jag tyvärr inte veta hur lång tid det tagit att ”komma över” det annars.

För mig har nog de senaste årens sjukdomsperiod varit en svår sak att gå igenom. Det finns en likhet där i att det inte går att veta hur det kommer bli, hur lång tid det kommer ta om det blir för alltid eller tillfälligt. Jag har sörjt i perioder och i perioder känns det som ett nytt liv/ett liv med annan form men ändå liv. Ibland tänker jag att jag kanske är på väg att bli frisk, eller få en bättre baslinje. Ibland vet jag att jag tänkt så förut och att det sedan blivit sämre. Så på det sättet är det ju också svårt att komma över något som pågår eller har stor osäkerhet kring hur det kommer bli.

En sak jag ville säga om det, är att jag märkt att när kroppen är rejält sjuk så är det för mig svårare eller tar längre tid att hantera/upptäcka/bearbeta känslorna. Liksom som att det inte finns energi till både kroppen och känslolivet och då får kroppen prioritet, känns det som för mig. Och då har det tagit längre tid att komma till ro med saker än om kroppen varit stark samtidigt.

Kommer du håg ifall det var lika jobbigt helatiden tills att ni kunde prata och iallafall reda ut endel?
Jag MÅSTE också göra massa saker ändå men det är iprincip ingen distra hering förmig. Utan det KANSKE kan kännas pytte lite bättre i några minuter eller nånting så kommer bara nån pytte liten tanke så är det extremt jobbigt igen.
Jag känner som att jag ALDRIG har till räckigt med energi till allt alltså i kroppen och i huvudet eller hur jag ska förklara. Så jag orkar ALDRIG hantera allt och be arbeta allt.

 

[manda]

Kommer du håg ifall det var lika jobbigt helatiden tills att ni kunde prata och iallafall reda ut endel?
Jag MÅSTE också göra massa saker ändå men det är iprincip ingen distra hering förmig. Utan det KANSKE kan kännas pytte lite bättre i några minuter eller nånting så kommer bara nån pytte liten tanke så är det extremt jobbigt igen.
Jag känner som att jag ALDRIG har till räckigt med energi till allt alltså i kroppen och i huvudet eller hur jag ska förklara. Så jag orkar ALDRIG hantera allt och be arbeta allt.

Jag minns att det blev mer vardag, mindre akut sorgligt och jobbigt efter någon månad. Mer som lite trubbigt tomt och dött.

Ja, jag kan verkligen förstå att det känns så och är så för dig. Det var lite därför jag skrev det. Som att det hela tiden är lite mer än du har batteri till, både med kroppen och med socialt/känslor osv. Då blir det naturligt att det bara känns hemskt och är svårt att processa för batteriet är tomt. Orättvist att det är så mycket svårt hela tiden för dig.

 

[LiviaFilippa]

Jag minns att det blev mer vardag, mindre akut sorgligt och jobbigt efter någon månad. Mer som lite trubbigt tomt och dött.

Ja, jag kan verkligen förstå att det känns så och är så för dig. Det var lite därför jag skrev det. Som att det hela tiden är lite mer än du har batteri till, både med kroppen och med socialt/känslor osv. Då blir det naturligt att det bara känns hemskt och är svårt att processa för batteriet är tomt. Orättvist att det är så mycket svårt hela tiden för dig.

Okej. Jag kommer inte stå ut i nån månad efter som att det bara blir VÄRRE förmig aldrig bättre.
Jag tycker inte ens att det är orätt vist längre utan det är bara själv klart. SJÄLV KLART så förstör psykologen allt SJÄLV KLART så kan jag inte lita på nån SJÄLV KLART så blir jag extremt sårad av dom som jag litade mest på SJÄLV KLART så försvinner iprincip alla som jag trodde att dom var mina vänner. Det är liksom inte ens orätt vist utan det är bara själv klart att det är så för varför skulle det INTE? Varför skulle NÅN stå för det den har sagt eller varför skulle NÅN vilja bara finnas där för MIG och lyssna på MIG? SJÄLV KLART inte!

 

[cirkus]

Okej men några månader är också jätte lång tid. För som jag fattar inte hur jag ska orka stå ut en till dag och allt bara gör så ont VARJE morgon. Så några månader låter ändå helt o möjligt att stå ut.

Det är lång tid. Särskilt när det känns outhärdligt nu.