Har ni klarat att gå genom nåt fast ni inte trodde det?

[Mabuse]

För mig har det inte gått till så att det har gått spikrakt från ledsen till glad. Först har jag varit mest ledsen, sen kortare stunder där jag känt mig glad, de stunderna har blivit längre och kommit oftare, däremellan lite ledsen igen tills att jag faktiskt mår ganska bra.

Jag tror att du har helt rätt i att separationer och även andra svårigheter som vi människor kan hamna i är olika jobbiga för olika personer. Vi är olika sårbara helt enkelt. Och ja, det är samma sak med djur tänker jag mig, det där med sorg och kärlek.

Det har hänt någon gång att jag har känt samma sak som du, att jag inte orkar bli så här ledsen igen. Men för mig är relationer till andra människor meningen med livet så det finns helt enkelt inget val.

Det är klart att det känns extra tungt om man får förlust på förlust på förlust som du har fått. Jag hoppas att det snart kommer en period i ditt liv som är mer positiv!

Det är min erfarenhet också, jag saknar visserligen alltid djur som har legat mig varmt om hjärtat, även om det kanske gått 20 år, men saknaden gör inte lika ont med tiden. Mer som vemod, och att man kan vara tacksam över att ha fått ha den relationen man hade.

Med människor som valt att lämna en så tycker jag det är en annan sorts smärta, där är man ju också ledsen och sårad över att ha blivit bortvald av någon man tyckte om och ville ha i sitt liv. Där tycker jag mer att känslorna lägger sig med tiden, jag saknar inte de människorna efter en tid. Även om det kan vara fruktansvärt tungt i början och man saknar och längtar efter det bra man hade, och det man hade hoppats på att kunna dela.

 

[fryckan]

Förlorade min pappa i en bilolycka just innan jul för 5 år sedan, länge var jag övertygad om att jag själv inte skulle leva förbi den kommande sommaren. Första året grät jag dagligen, fortfarande kan jag inte prata om detta utan att gråta men annars händer det någon gång i månaden. Tänker på honom dagligen och hur jävla orättvist livet är och den känslan kommer jag nog bära med mig länge till.

 

[monster1]

Okej. Jag kommer inte stå ut i nån månad efter som att det bara blir VÄRRE förmig aldrig bättre.
Jag tycker inte ens att det är orätt vist längre utan det är bara själv klart. SJÄLV KLART så förstör psykologen allt SJÄLV KLART så kan jag inte lita på nån SJÄLV KLART så blir jag extremt sårad av dom som jag litade mest på SJÄLV KLART så försvinner iprincip alla som jag trodde att dom var mina vänner. Det är liksom inte ens orätt vist utan det är bara själv klart att det är så för varför skulle det INTE? Varför skulle NÅN stå för det den har sagt eller varför skulle NÅN vilja bara finnas där för MIG och lyssna på MIG? SJÄLV KLART inte!

Man blir som mest sårad av de man har närmast eftersom det är dom som kan såra en mest. Om personen inte betydde något för en skulle man helt enkelt inte bry sig så mycket. Så det ingår liksom i relationer att man blir sårad lite då och då. Det betyder inte att personen menar att göra en illa. Vad det nu än den gjorde som gjorde en ledsen så handlade det antagligen inte ens om mig, det bara råkade drabba mig. Människor är väldigt långt ifrån perfekta och vi gör allt möjligt dumt mot oss själva och mot andra. Ibland gör vi saker som upplevs som dumma i stunden men som efter ett tag visar sig vara något som faktiskt var bra.

Hur som helst det enda du kan göra är att försöka stärka dig själv, ju starkare och mer välmående du är ju mindre känslig blir du för att andra människors dumheter. Jag gör mig själv skyldigt till alla möjliga dumheter mot andra vilket såklart inte är meningen. Men tex är jag en sådan person som man inte kan berätta hemligheter för, för jag kan inte hålla tyst. Ibland fattar jag inte ens att det är en hemlighet, ibland bara försäger jag mig och ibland är jag bara en jäkla klantskalle (tex har jag nästan lyckats spoila en hel överraskningsfest genom att lägga till födelsedagsbarnet i smskjedjan inför festen). Jag har liksom inga ursäkter, jag är bara en idiot när det kommer till sådant, så jag försöker säga till folk att inte berätta sådant som inte får komma ut till mig. Sånna är folk, lite pucko men oftast välmenande puckon och man får ha lite överseende med det om man ska orka umgås med andra människor.

 

[monster1]

Okej men några månader är också jätte lång tid. För som jag fattar inte hur jag ska orka stå ut en till dag och allt bara gör så ont VARJE morgon. Så några månader låter ändå helt o möjligt att stå ut.

Man får ta en dag i taget och försöka att inte se så långt fram framför allt när man är mitt uppe i sorgen. Det är ju dessutom så olika för olika människor hur man sörjer och vid olika tillfällen kan det också se olika ut. Sorgen är liksom priset vi betalar för att ha människor och djur i våra liv. Min pappa hade en tax när han växte upp (inga syskon) som han tyckte väldigt mycket om, när den dog så blev han väldigt ledsen. Så ledsen att han inte ville att vi skulle ha djur för att vi skulle slippa bli så ledsna när de sedan dog. Men att undvika djur/vänskap för att man blir ledsen när de tar slut för att man älskat dom så mycket det är ju inte heller en väg som är bra. Om man bara klänger sig fast vid livet så ljusnar det tillslut.

 

[Mabuse]

Man får ta en dag i taget och försöka att inte se så långt fram framför allt när man är mitt uppe i sorgen. Det är ju dessutom så olika för olika människor hur man sörjer och vid olika tillfällen kan det också se olika ut. Sorgen är liksom priset vi betalar för att ha människor och djur i våra liv. Min pappa hade en tax när han växte upp (inga syskon) som han tyckte väldigt mycket om, när den dog så blev han väldigt ledsen. Så ledsen att han inte ville att vi skulle ha djur för att vi skulle slippa bli så ledsna när de sedan dog. Men att undvika djur/vänskap för att man blir ledsen när de tar slut för att man älskat dom så mycket det är ju inte heller en väg som är bra. Om man bara klänger sig fast vid livet så ljusnar det tillslut.

Tiden arbetar ju också för en. Även om det känns som att den går fruktansvärt långsamt, men det blir lättare när det går tid. Jag kan ibland önska att man kunde få hoppa över det första halvåret, men nä. Man får hacka i sig sorgeprocessen timme för timme. Och det kommer bli bättre. Kanske inte bra, men bättre.

En vän till mig råkade ut för det absolut värsta, hans barn dog plötsligt. Första åren efter det var han helt grå av sorg, men till och med en sån sorg, som nästan krossar en och man aldrig kommer över, verkar bli lite lättare att bära med tiden. Eller så vänjer man sig vid att bära den.

Jag tycker personligen inte att sorg stadigt ebbar ut, utan det kommer i vågor. I början kanske några minuter man inte är ledsen, och sen kanske en timme, och till slut kanske en dag.

 

[fryckan]

Tiden arbetar ju också för en. Även om det känns som att den går fruktansvärt långsamt, men det blir lättare när det går tid. Jag kan ibland önska att man kunde få hoppa över det första halvåret, men nä. Man får hacka i sig sorgeprocessen timme för timme. Och det kommer bli bättre. Kanske inte bra, men bättre.

En vän till mig råkade ut för det absolut värsta, hans barn dog plötsligt. Första åren efter det var han helt grå av sorg, men till och med en sån sorg, som nästan krossar en och man aldrig kommer över, verkar bli lite lättare att bära med tiden. Eller så vänjer man sig vid att bära den.

Jag tycker personligen inte att sorg stadigt ebbar ut, utan det kommer i vågor. I början kanske några minuter man inte är ledsen, och sen kanske en timme, och till slut kanske en dag.

Om jag talar för mig själv gick det från att jag räknade hur många dagar det gått sen olyckan till att räkna veckor som blev månader och nu år... Så det i sig är väl ett tecken på att gå vidare men precis som du skriver kommer det tillbaka i vågor och vissa tider på året tex är jobbigare än andra.
Jag kan nuförtiden säga att jag mår bra även om bra har en annan innebörd nuförtiden och sorgen finns alltid där i bakgrunden och det är något man måste lära sig att förhålla sig till även om det kan kännas helt omöjligt i början av sorgeprocessen

 

[LiviaFilippa]

Det är min erfarenhet också, jag saknar visserligen alltid djur som har legat mig varmt om hjärtat, även om det kanske gått 20 år, men saknaden gör inte lika ont med tiden. Mer som vemod, och att man kan vara tacksam över att ha fått ha den relationen man hade.

Med människor som valt att lämna en så tycker jag det är en annan sorts smärta, där är man ju också ledsen och sårad över att ha blivit bortvald av någon man tyckte om och ville ha i sitt liv. Där tycker jag mer att känslorna lägger sig med tiden, jag saknar inte de människorna efter en tid. Även om det kan vara fruktansvärt tungt i början och man saknar och längtar efter det bra man hade, och det man hade hoppats på att kunna dela.

För mig be ror det väldigt mycket på HUR det går till om nån lämnar en eller väljer bort en.

 

[LiviaFilippa]

Man blir som mest sårad av de man har närmast eftersom det är dom som kan såra en mest. Om personen inte betydde något för en skulle man helt enkelt inte bry sig så mycket. Så det ingår liksom i relationer att man blir sårad lite då och då. Det betyder inte att personen menar att göra en illa. Vad det nu än den gjorde som gjorde en ledsen så handlade det antagligen inte ens om mig, det bara råkade drabba mig. Människor är väldigt långt ifrån perfekta och vi gör allt möjligt dumt mot oss själva och mot andra. Ibland gör vi saker som upplevs som dumma i stunden men som efter ett tag visar sig vara något som faktiskt var bra.

Hur som helst det enda du kan göra är att försöka stärka dig själv, ju starkare och mer välmående du är ju mindre känslig blir du för att andra människors dumheter. Jag gör mig själv skyldigt till alla möjliga dumheter mot andra vilket såklart inte är meningen. Men tex är jag en sådan person som man inte kan berätta hemligheter för, för jag kan inte hålla tyst. Ibland fattar jag inte ens att det är en hemlighet, ibland bara försäger jag mig och ibland är jag bara en jäkla klantskalle (tex har jag nästan lyckats spoila en hel överraskningsfest genom att lägga till födelsedagsbarnet i smskjedjan inför festen). Jag har liksom inga ursäkter, jag är bara en idiot när det kommer till sådant, så jag försöker säga till folk att inte berätta sådant som inte får komma ut till mig. Sånna är folk, lite pucko men oftast välmenande puckon och man får ha lite överseende med det om man ska orka umgås med andra människor.

Själv klart så KAN det vara så. Men om det är nån som VET vad man mår allra allra SÄMST av vad som är det värsta som nån kan göra mot en. Och vad man har allra mest svårt för. Och den iprincip går efter som en lista och gör EXAKT SÅ då är det lite svårt att INTE känna som att det handlar om ensjälv.
Jag tänker inte skriva exakt vad allt handlar om men det är liksom ingen liten bara Ojdå sak.
Och det är väl det som är problemet förmig att jag heltenkelt inte orkar ha personer som be tyder såmycket så dom KAN såra mig såhär mycket. Men ändå så VILL jag förmycket och jag försöker förmycket. Så först går jag sönder helt för att jag vänder utochin på migsjälv för att duga sen går jag sönder för jag ÄNDÅ inte duger.

 

[LiviaFilippa]

Man får ta en dag i taget och försöka att inte se så långt fram framför allt när man är mitt uppe i sorgen. Det är ju dessutom så olika för olika människor hur man sörjer och vid olika tillfällen kan det också se olika ut. Sorgen är liksom priset vi betalar för att ha människor och djur i våra liv. Min pappa hade en tax när han växte upp (inga syskon) som han tyckte väldigt mycket om, när den dog så blev han väldigt ledsen. Så ledsen att han inte ville att vi skulle ha djur för att vi skulle slippa bli så ledsna när de sedan dog. Men att undvika djur/vänskap för att man blir ledsen när de tar slut för att man älskat dom så mycket det är ju inte heller en väg som är bra. Om man bara klänger sig fast vid livet så ljusnar det tillslut.

Det kanske heltenkelt inte finns några bra vägar då? Vara ensam är ingen bra väg och att bli så jävla sårad är ingen bra väg.

 

[Nebraska]

Jag vill bara veta OM nån har gått genom nånting som var så extremt jobbigt så ni inte trodde att ni skulle klara det men att ni ändå gjorde det? Om nån har det vet ni ungefär hur lång tid det tog tills att det började kännas liiite bättre så ni inte bröt i hop varje dag eller trodde att ni skulle dö varje dag och så?
Jag HAR för lorat både en ponny som dog och en hund. Och jag har sålt en ponny för att jag var tvungen att ge upp hela den drömmen och jag har för lorat migsjälv på FLERA sätt. Och allt det har varit EXTREMT jobbigt men det ALLRA mest jobbiga förmig är att för lora en vän. Alltså inte för att nån har dött utan att denandra väljer att lämna en.
Jag har även varit med om det förut men det är MYCKET jobbigare nu men jag kommer inte gå in på detaljer om varför.
Men ja det be höver ju inte vara att en vän lämnar en utan kanske nån man var ihop med eller även gift med. Eller nåtannat som var en extremt extremt jobbig sak.
Jag skulle bara vilja veta om det GÅR och isåfall HUR? Hur länge måste man stå ut fast varje dag känns helt o möjlig tills att man inte känner sig helt sönder trasad och som att det aldrig kommer bli bättre? Och hur GÖR man för att stå ut fast man inte gör det?

Överlevt en dödsdom. Det gick faktiskt.

 

[LiviaFilippa]

Tiden arbetar ju också för en. Även om det känns som att den går fruktansvärt långsamt, men det blir lättare när det går tid. Jag kan ibland önska att man kunde få hoppa över det första halvåret, men nä. Man får hacka i sig sorgeprocessen timme för timme. Och det kommer bli bättre. Kanske inte bra, men bättre.

En vän till mig råkade ut för det absolut värsta, hans barn dog plötsligt. Första åren efter det var han helt grå av sorg, men till och med en sån sorg, som nästan krossar en och man aldrig kommer över, verkar bli lite lättare att bära med tiden. Eller så vänjer man sig vid att bära den.

Jag tycker personligen inte att sorg stadigt ebbar ut, utan det kommer i vågor. I början kanske några minuter man inte är ledsen, och sen kanske en timme, och till slut kanske en dag.

Jag menar inte som att säga mot men vem be stämmer att det är det absolut värsta? Alltså dom som inte har några barn räknas deras sorg mindre?

 

[Mabuse]

Jag menar inte som att säga mot men vem be stämmer att det är det absolut värsta? Alltså dom som inte har några barn räknas deras sorg mindre?

Det sa jag inte. Men att förlora ett barn brukar vara bland den värsta sorg som kan drabba en människa. All sorg är väl sorg?

 

[Ramona]

För varje gång jag hamnar i en kris tycker jag att jag kommer ut ur det starkare. För varje kris blir det mindre kris så att säga. Det är en klyscha, men tiden läker alla sår. Man ser annorlunda på sakerna i alla fall efter viss tid. Jag kan fortfarande sörja vissa saker och jag kan ha ångest över andra, men i det stora hela kan jag i mångt och mycket inte påverka det som varit. Eller det som är.

Ur kriser kommer utveckling och ur utveckling kommer en viss styrka och smarthet som gör att man blir starkare och klarar mer än man tror. Det som nockade mig för 20 år sedan är inte alls lika farligt idag.

 

[Mabuse]

För varje gång jag hamnar i en kris tycker jag att jag kommer ut ur det starkare. För varje kris blir det mindre kris så att säga. Det är en klyscha, men tiden läker alla sår. Man ser annorlunda på sakerna i alla fall efter viss tid. Jag kan fortfarande sörja vissa saker och jag kan ha ångest över andra, men i det stora hela kan jag i mångt och mycket inte påverka det som varit. Eller det som är.

Ur kriser kommer utveckling och ur utveckling kommer en viss styrka och smarthet som gör att man blir starkare och klarar mer än man tror. Det som nockade mig för 20 år sedan är inte alls lika farligt idag.

Fast när det gäller sorg så är väl just det att man inte kan påverka det som hänt just en av anledningarna till att sorgen är tung?
Eller jag tänker att det är få som finner tröst i tanken ”Ja ja, X är död, men det är inget jag kan göra åt saken”.

Jag vet inte om man blir stärkt av sorg, Jag tycker man mest blir ledsen.

 

[LiviaFilippa]

Det sa jag inte. Men att förlora ett barn brukar vara bland den värsta sorg som kan drabba en människa. All sorg är väl sorg?

Ja JAG tycker att all sorg är sorg! Men jag bara undrade för ifall man säger att det brukar vara bland den värsta sorgen som kan drabba nån så låter det lite som att den sorgen är som MER eller större eller viktigare eller hur jag ska säga. Men jag tror inte att man kan säga att nån sorg är värre motför nånannan utan att all sorg är sorg och det är o lika för alla.
Somexempel att bara för att nån inte har barn så kanske inte dens sorg är MINDRE av att förlora tillexempel en hund eller att vara med om ett jätte stort svek eller nånting. Motför om nån som har barn förlorar ett barn.

 

[LiviaFilippa]

För varje gång jag hamnar i en kris tycker jag att jag kommer ut ur det starkare. För varje kris blir det mindre kris så att säga. Det är en klyscha, men tiden läker alla sår. Man ser annorlunda på sakerna i alla fall efter viss tid. Jag kan fortfarande sörja vissa saker och jag kan ha ångest över andra, men i det stora hela kan jag i mångt och mycket inte påverka det som varit. Eller det som är.

Ur kriser kommer utveckling och ur utveckling kommer en viss styrka och smarthet som gör att man blir starkare och klarar mer än man tror. Det som nockade mig för 20 år sedan är inte alls lika farligt idag.

Det låter VÄLDIGT skönt att bli starkare för varje kris och att det blir som mindre kris för varje gång.
Så är det INTE förmig utan förmig är det mer som om man tänker en vas som blir sönder gjord för varje kris. Så försöker man laga den men man kanske inte hinner klart. Och den är ju redan mera skör motför när den var hel så den blir bara mera trasig och svårare att laga för varje gång som sen går sönder.
Mera så känns det förmig med kriser och hur dom på verkar förmig.

 

[Palermo]

Ja JAG tycker att all sorg är sorg! Men jag bara undrade för ifall man säger att det brukar vara bland den värsta sorgen som kan drabba nån så låter det lite som att den sorgen är som MER eller större eller viktigare eller hur jag ska säga. Men jag tror inte att man kan säga att nån sorg är värre motför nånannan utan att all sorg är sorg och det är o lika för alla.
Somexempel att bara för att nån inte har barn så kanske inte dens sorg är MINDRE av att förlora tillexempel en hund eller att vara med om ett jätte stort svek eller nånting. Motför om nån som har barn förlorar ett barn.

Är det viktigt att jämföra? Är det viktigt att just din sorg är störst?

Jag tror också att förlora ett barn är extremt tungt. Tyngre än att till exempel ens älskade kärlekspartner dör.

Men det gör inte annan sorg mindre. Det betyder bara att det finns saker så tunga att vi som sluppit uppleva dem kan vara lite ödmjuka, istället för att tolka det som att våra känslor inte betyder något. Det gör de så klart.

Jag vet inte om jag håller med om att man går starkare ur sina sorger. Däremot, när man har klarat av några stycken - vilket ju de flesta människor tvingas till - så räknar åtminstone jag med att jag nog kommer att klara av de kommande sorgerna också. Och jag tror generellt att folk klarar de sorger som drabbar dem. Du också.b

 

[sjoberga]

Är det viktigt att jämföra? Är det viktigt att just din sorg är störst?

Jag tror också att förlora ett barn är extremt tungt. Tyngre än att till exempel ens älskade kärlekspartner dör.

Men det gör inte annan sorg mindre. Det betyder bara att det finns saker så tunga att vi som sluppit uppleva dem kan vara lite ödmjuka, istället för att tolka det som att våra känslor inte betyder något. Det gör de så klart.

Jag vet inte om jag håller med om att man går starkare ur sina sorger. Däremot, när man har klarat av några stycken - vilket ju de flesta människor tvingas till - så räknar åtminstone jag med att jag nog kommer att klara av de kommande sorgerna också. Och jag tror generellt att folk klarar de sorger som drabbar dem. Du också.b

Håller med, jag tror inte man kan förstå en sorg som man inte kan bli drabbad av.

Det är svårt det där med starkare, men med mer livserfarenhet så vet man mer kring vilka sorger som är en del av livet. Att för varje födsel kommer en död. Att för varje relation kommer ett slut. Sorgen blir en naturlig del av att vara människa. Sedan drabbas vi ändå alla olika. Om man köper en valp så vet man att den kommer att vara död om 10-15 år - det går att räkna in att den dagen kommer - ändå kan sorgen vara stor när en levande varelse man varit nära så länge somnar in. För mig är den sorgen ganska svår att förstå, eftersom jag inte har hund. Medan jag till del kan förstå sorgen efter att förlora ett barn, och är tacksam för att jag inte behövt uppleva den själv.

 

[Mirre]

Jag vill bara veta OM nån har gått genom nånting som var så extremt jobbigt så ni inte trodde att ni skulle klara det men att ni ändå gjorde det? Om nån har det vet ni ungefär hur lång tid det tog tills att det började kännas liiite bättre så ni inte bröt i hop varje dag eller trodde att ni skulle dö varje dag och så?
Jag HAR för lorat både en ponny som dog och en hund. Och jag har sålt en ponny för att jag var tvungen att ge upp hela den drömmen och jag har för lorat migsjälv på FLERA sätt. Och allt det har varit EXTREMT jobbigt men det ALLRA mest jobbiga förmig är att för lora en vän. Alltså inte för att nån har dött utan att denandra väljer att lämna en.
Jag har även varit med om det förut men det är MYCKET jobbigare nu men jag kommer inte gå in på detaljer om varför.
Men ja det be höver ju inte vara att en vän lämnar en utan kanske nån man var ihop med eller även gift med. Eller nåtannat som var en extremt extremt jobbig sak.
Jag skulle bara vilja veta om det GÅR och isåfall HUR? Hur länge måste man stå ut fast varje dag känns helt o möjlig tills att man inte känner sig helt sönder trasad och som att det aldrig kommer bli bättre? Och hur GÖR man för att stå ut fast man inte gör det?

Mitt liv Är väl så illa tvungen att stå ut med skiten

 

[LiviaFilippa]

Är det viktigt att jämföra? Är det viktigt att just din sorg är störst?

Jag tror också att förlora ett barn är extremt tungt. Tyngre än att till exempel ens älskade kärlekspartner dör.

Men det gör inte annan sorg mindre. Det betyder bara att det finns saker så tunga att vi som sluppit uppleva dem kan vara lite ödmjuka, istället för att tolka det som att våra känslor inte betyder något. Det gör de så klart.

Jag vet inte om jag håller med om att man går starkare ur sina sorger. Däremot, när man har klarat av några stycken - vilket ju de flesta människor tvingas till - så räknar åtminstone jag med att jag nog kommer att klara av de kommande sorgerna också. Och jag tror generellt att folk klarar de sorger som drabbar dem. Du också.b

Nej jag tycker INTE att det är viktigt att jäm föra och det är ju därför jag fråga sätter att endel GÖR det! Även tillexempel du gör ju det nu att du skriver att du tror att det är tyngre att förlora ett barn motför en kärleks partner. Det är ju ni som säger sånt som jäm för och tycker att nåns sorg är mera stor eller viktig motför nånannans?