Har ni klarat att gå genom nåt fast ni inte trodde det?

[Palermo]

Jag önskar VERKLIGEN att jag också kunde stänga av känslorna bara!
Men går det att säga bara på ett ungefär hur lång tid det kan vara?

Nej, det är inget att sträva efter. Avstängda känslor är totalt sett väldigt mycket sämre än att känna sina känslor. Man lär nämligen inte känna sig själv under tiden. Dessutom kommer avstängda känslor förr eller senare ut i form av ångest.

Jag förstår att det känns som att det inte blir lättare för dig, NU, men det är en känsla som berättar något om dig. Känslan berättar egentligen ingenting om verkligheten i övrigt, utom att det är något som är jobbigt.

 

[Karro-Lina]

Vet du ungefär hur lång tid det tar tagit tills att det började kännas liiite bättre?
Jag fattar att nog domflesta går genom nånting sånt men det kanske är o lika jobbigt för alla? Och det med att sorg är priset man be talar så det är ju lite som med att ha djur också att man kommer förlora dom. Och att det är som priset för att få ha dom.
Men jag vet inte om det bara är mig det är fel på men jag tycker att det bara blir värre och värre för varje gång. O avsett om det är ett djur som dör eller en vän som lämnar eller nånting så blir det som bara mer sorg och mer ont. Och väldigt mycket mera o säkert förmig iallafall om det ÄR värt det. Men det är också det som känns som helt hopp löst för att jag står inte ut att för lora flera helatiden. Men jag står inte ut att vara helt ensam och INTE försöka ha vänner och ha djur och så heller. Så det finns inget val som funkar förmig egentligen.

Tycker också att sorg i olika former blir svårare och gör mer ont. Vet inte varför det upplevs så men är väl kanske för att det man har mest färskt i minnet smärtar mest.

För mig har nog den akuta fasen när det liksom bara handlar om att ta sig igenom dagen, få i sig mat eventuellt och överleva, varat i en månad eller två. Därefter har det för mig börjat dyka upp korta stunder då det gör mindre ont och dessa har sedan kommit oftare och varit längre. Tills det till slut är så att de stunderna när det känns lite lättare är fler än de som gör vansinnigt ont.

Det går, tiden gör jobbet ganska bra i början. En dag eller en timma i taget och bara fokus på precis det mest basala i livet. Närhet till min hund har varit läkande under de allra värsta stunderna för mig. Eller iallafall lindrat lite

Finns ju också tuffa saker och motgångar som kanske inte är just sorg i den bemärkelsen och där kan det hända att man förväntar sig att det skall blir en lång resa innan man mår bra igen men av nån anledning går det snabbare och enklare än man trott.

 

[Squie]

Du skrev:
Fast det handlar inte m att ljuga. Det är heller inte så att psykologen är dum i huvudet. Det handlar kanske mer om att du inte är redo för terapi?
Så då lät det som att du menade att det INTE var om att ljuga fast det var EXAKT det som det handlade om.
Alltså att för LÄNGE sen så sa hon rakt ut att hon LOVADE att hon INTE skulle säga nånting om bla bla bla. Utan att det var helt i MIN kontroll OM vi skulle prata om det. Och HON sa att det var jätte viktigt för att JAG skulle känna mig trygg att prata med henne och våga närma mig dom jobbigaste sakerna.
Och sen för två veckor sen eller nånting så sa hon det som hon hade lovat att hon inte skulle. Och somsagt så vill jag inte skriva detaljer om det men det är INTE om att inte jag är redo för terapi utan att det var som att hon bara krossade ALL trygg het som jag har jobbat skit mycket för att ha för henne. Och som ett skit stort svek förmig och OM det var som du skrev att hon gjorde det med flit så ÄR hon dum i huvudet.
Och sen gången efter det så kunde jag iprincip inte prata ALLS med henne och denhär veckan så hade jag tagit stark ångest medicin för en annan andledning och då blir jag så himla trött så jag kunde inte ens hålla mig vaken för att träffa henne.

Eller var det så att du TOLKADE mitt inlägg så? O att du TOLKAT psykologen så. O det står dig ju så klart fritt.

Men.

Frågan kvarstår. Har du pratat m din psykolog om det? Annars kanske det kan vara en idé? Eller byta. Det står dig också fritt att göra.

 

[Fjordfrälst]

Nej, det är inget att sträva efter. Avstängda känslor är totalt sett väldigt mycket sämre än att känna sina känslor. Man lär nämligen inte känna sig själv under tiden. Dessutom kommer avstängda känslor förr eller senare ut i form av ångest.

Jag förstår att det känns som att det inte blir lättare för dig, NU, men det är en känsla som berättar något om dig. Känslan berättar egentligen ingenting om verkligheten i övrigt, utom att det är något som är jobbigt.

Jag får hålla med här. Är nog delvis därför jag utvecklat ångestproblem då jag alltid lagt locket på....Inget bra i efterhand...!

 

[geting]

Min älskade vovve gick bort för cirka ett år sen. Jag tänker fortfarande på honom varje dag, ibland gråter jag. Saknar honom enormt mycket och kommer nog göra det för alltid. Men nu, ett år senare, kan jag tänka på honom och le för jag älskade honom så mycket och inte bara gråta för jag saknar honom.

Som med allt annat jobbigt - livet går vidare vare sig man vill eller inte. Jag tar allting en dag i taget även om det var en extra jobbig dag så är det kväll nu, den är över, vi gjorde det! Vi klarade oss en dag till, trots att det kändes omöjligt. Och även om jag fortfarande sörjer, så har det hänt andra jättebra saker under de där månaderna som var så jobbiga. Om livet inte gick vidare hade de aldrig hänt.

 

[Sel]

Jag har överlevt bra mycket längre än jag trodde att jag skulle av flera olika anledningar, och olika motgångar har tagit olika tid att läka.
Inga djupa sår läker dock helt och hållet utan man får leva med ärren. Det är pissjobbigt ibland och lättare ibland, och med åren kan man få nya verktyg att hantera ny sorg och besvikelse på, för den kommer alltid att komma.
En tid är omöjlig att ge eftersom det är så olika, men sorg förvandlas liksom med tiden... Jag tycker sorgen efter min käraste, min bästa och mest fantastiska livräddare till hund är lika stark fortfarande, men den gick från bottenlös avgrund till accepterande, till molande och är väl där ännu...en slags ständig värk som jag hoppas går över till minnen.
Svek har aldrig varit en sorg för mig men där är ju människor olika.

Jag tycker att du ska skriva ett brev till din psykolog och ge hen en chans att förklara sig, sedan kan du ta ställing till att byta @LiviaFilippa

 

[LiviaFilippa]

Nej, det är inget att sträva efter. Avstängda känslor är totalt sett väldigt mycket sämre än att känna sina känslor. Man lär nämligen inte känna sig själv under tiden. Dessutom kommer avstängda känslor förr eller senare ut i form av ångest.

Jag förstår att det känns som att det inte blir lättare för dig, NU, men det är en känsla som berättar något om dig. Känslan berättar egentligen ingenting om verkligheten i övrigt, utom att det är något som är jobbigt.

Jag har skit mycket ångest ändå så förmig spelar det ingen roll. Jag har även varit som av stängd från känslor och för MIG iallafall så är det bättre motför att allt bara gör ont. Och jag vill eller be höver inte lära känna migsjälv av att må skit.

 

[LiviaFilippa]

Tycker också att sorg i olika former blir svårare och gör mer ont. Vet inte varför det upplevs så men är väl kanske för att det man har mest färskt i minnet smärtar mest.

För mig har nog den akuta fasen när det liksom bara handlar om att ta sig igenom dagen, få i sig mat eventuellt och överleva, varat i en månad eller två. Därefter har det för mig börjat dyka upp korta stunder då det gör mindre ont och dessa har sedan kommit oftare och varit längre. Tills det till slut är så att de stunderna när det känns lite lättare är fler än de som gör vansinnigt ont.

Det går, tiden gör jobbet ganska bra i början. En dag eller en timma i taget och bara fokus på precis det mest basala i livet. Närhet till min hund har varit läkande under de allra värsta stunderna för mig. Eller iallafall lindrat lite

Finns ju också tuffa saker och motgångar som kanske inte är just sorg i den bemärkelsen och där kan det hända att man förväntar sig att det skall blir en lång resa innan man mår bra igen men av nån anledning går det snabbare och enklare än man trott.

Tack för ditt svar om hur lång tid det har tagit för dig på ett ungefär!

 

[LiviaFilippa]

Eller var det så att du TOLKADE mitt inlägg så? O att du TOLKAT psykologen så. O det står dig ju så klart fritt.

Men.

Frågan kvarstår. Har du pratat m din psykolog om det? Annars kanske det kan vara en idé? Eller byta. Det står dig också fritt att göra.

Nej du skrev att det INTE handlar om att ljuga men om hon sa det med flit FÖR ATT trigga så ljög hon förut. Det är inget att tolka utan det är bara som det är.
Men jag fattar inte varför du inte verkar kunna acseptera hur det var bara utan att du måste fråga sätta det.
Och nej jag har inte pratat med henne om det som jag har förklarat. Och det känns bara menings löst och att jag heltenkelt inte orkar försöka mera. Och jag kan inte bara byta psykolog bara sådär och som jag även har förklarat innan så orkar jag heltenkelt inte börja om IGEN. Och speciellt inte nu efter det.
Men o avsett så är inte denhär tråden för att disskutera om psykologen och det så jag kommer inte svara mera om det.

 

[LiviaFilippa]

Min älskade vovve gick bort för cirka ett år sen. Jag tänker fortfarande på honom varje dag, ibland gråter jag. Saknar honom enormt mycket och kommer nog göra det för alltid. Men nu, ett år senare, kan jag tänka på honom och le för jag älskade honom så mycket och inte bara gråta för jag saknar honom.

Som med allt annat jobbigt - livet går vidare vare sig man vill eller inte. Jag tar allting en dag i taget även om det var en extra jobbig dag så är det kväll nu, den är över, vi gjorde det! Vi klarade oss en dag till, trots att det kändes omöjligt. Och även om jag fortfarande sörjer, så har det hänt andra jättebra saker under de där månaderna som var så jobbiga. Om livet inte gick vidare hade de aldrig hänt.

Jag känner lika om min hund som dog förra hösten också Att det kan fort farande göra skit ont men det är också bra minnen för att hon fanns
Men det är på ett sätt mycket mera jobbigt med nån vän som lämnar en tycker jag iallafall. Men ja det är ju som på ett annat sätt.

 

[LiviaFilippa]

Jag har överlevt bra mycket längre än jag trodde att jag skulle av flera olika anledningar, och olika motgångar har tagit olika tid att läka.
Inga djupa sår läker dock helt och hållet utan man får leva med ärren. Det är pissjobbigt ibland och lättare ibland, och med åren kan man få nya verktyg att hantera ny sorg och besvikelse på, för den kommer alltid att komma.
En tid är omöjlig att ge eftersom det är så olika, men sorg förvandlas liksom med tiden... Jag tycker sorgen efter min käraste, min bästa och mest fantastiska livräddare till hund är lika stark fortfarande, men den gick från bottenlös avgrund till accepterande, till molande och är väl där ännu...en slags ständig värk som jag hoppas går över till minnen.
Svek har aldrig varit en sorg för mig men där är ju människor olika.

Jag tycker att du ska skriva ett brev till din psykolog och ge hen en chans att förklara sig, sedan kan du ta ställing till att byta @LiviaFilippa

Ja somsagt så vet jag också hur det kan vara ifall tillexempel en hund har dött Och att den sorgen ändras medtiden men det är ändå bra på ett sätt för att man har fått ha sen i sitt liv
Men somsagt iallafall förmig så är det väldigt mycket skillnad mot om en vän lämnar en. Det är som på ett helt annat sätt som är mindre jobbigt på ett sätt men mycket mera jobbigt på ett sätt.

 

[lil-sis]

Jag har skit mycket ångest ändå så förmig spelar det ingen roll. Jag har även varit som av stängd från känslor och för MIG iallafall så är det bättre motför att allt bara gör ont. Och jag vill eller be höver inte lära känna migsjälv av att må skit.

Att undvika det jobbiga är inte en hållbar strategi över tid. När jag skriver att jag kan stänga av och lägga åt sidan så handlar det om att jag kan fungera i vardagen och inte vara ledsen 24/7.

 

[cirkus]

för mig blir det så att exakt när nåt jobbigt händer är det som att falla ner i ett hål. Det blir overkligt nästan. Jag har kommit ut på andra sidan men det tar tid. Det som gör ont kan bubbla upp helt plötsligt. Men det går också att hantera bättre och bättre med mindre smärta.

 

[LiviaFilippa]

Att undvika det jobbiga är inte en hållbar strategi över tid. När jag skriver att jag kan stänga av och lägga åt sidan så handlar det om att jag kan fungera i vardagen och inte vara ledsen 24/7.

Nej jag vet men JAG tycker ändå att det är skönare att inte känna nånting motför att allt gör så jävla ont helatiden.
Och jag önskar att jag kunde iallafall stänga av och inte vara ledsen 24 7 och som funka i var dagen. Men jag kan inte det.

 

[LiviaFilippa]

för mig blir det så att exakt när nåt jobbigt händer är det som att falla ner i ett hål. Det blir overkligt nästan. Jag har kommit ut på andra sidan men det tar tid. Det som gör ont kan bubbla upp helt plötsligt. Men det går också att hantera bättre och bättre med mindre smärta.

Så är det för mig också som att jag bara är i ett hål och att det känns som o verkligt. Och även att det bubblar upp som MERA ont heltplötsligt men det blir inte enklare att hantera eller mindre ont annars.

 

[Milosari]

Jag tänker att hur man bearbetar sorg är beroende av otroligt många saker. Ens psykiska välmående i övrigt t ex, eller personlighet. Tidigare erfarenhet, stöd från familj, vänner spelar såklart också in.

Och sen är sorgen i sig inte ett stort sjok, utan går i olika faser och de behöver ju gås igenom på något sätt. Så att sätta bearbetningen på paus hjälper nog inte permanent s a s.

Min senaste sorg är att min bästa vän sedan + 20 år dumpade mig i höstas utan att jag vet varför. Även familjen är helt iskall. Det är fortfarande jobbigt, speciellt det här med att inte få veta. Jag trodde att det var en paus, men när hon inte hörde av sig när min hund var döende eller inte ens sa tack via ombud för maten och julklapparna jag skickade till barnen, så får jag ju inse att det är permanent. Men livet går vidare. Jag har ju många andra vänner, och jag kommer få nya. Så jag tillåter mig att vara ledsen ibland, men håller inte på och ältar.

 

[Islandshästryttare]

Jag vill bara veta OM nån har gått genom nånting som var så extremt jobbigt så ni inte trodde att ni skulle klara det men att ni ändå gjorde det? Om nån har det vet ni ungefär hur lång tid det tog tills att det började kännas liiite bättre så ni inte bröt i hop varje dag eller trodde att ni skulle dö varje dag och så?
Jag HAR för lorat både en ponny som dog och en hund. Och jag har sålt en ponny för att jag var tvungen att ge upp hela den drömmen och jag har för lorat migsjälv på FLERA sätt. Och allt det har varit EXTREMT jobbigt men det ALLRA mest jobbiga förmig är att för lora en vän. Alltså inte för att nån har dött utan att denandra väljer att lämna en.
Jag har även varit med om det förut men det är MYCKET jobbigare nu men jag kommer inte gå in på detaljer om varför.
Men ja det be höver ju inte vara att en vän lämnar en utan kanske nån man var ihop med eller även gift med. Eller nåtannat som var en extremt extremt jobbig sak.
Jag skulle bara vilja veta om det GÅR och isåfall HUR? Hur länge måste man stå ut fast varje dag känns helt o möjlig tills att man inte känner sig helt sönder trasad och som att det aldrig kommer bli bättre? Och hur GÖR man för att stå ut fast man inte gör det?

Min pappa gick bort när han var 68 år och då hade han haft alzheimer i flera år. Han fick alzheimers innan pensionsåldern. Det värsta var processen när han var så sjuk att han inte kände igen mig längre. Då förlorade jag min pappa fast han var i livet tills och han betydde väldigt mycket för mig. Det var en väldigt tuff tid. Det tog nog cirka två år efter han gick bort innan jag kunde tänka på honom utan att bli ledsen. Första året var jag ledsen varje dag. Sen blev det glesare men det gör fortfarande ont i mig ibland att minnas honom som nu när jag skriver om hans sjukdomsperiod. Men oftast minns jag honom med glädje eller tänker inte så mycket på det varje dag. Nu var det 16 år sen han gick bort,.

 

[Migo]

Hela tiden. Ett steg i taget, en fot framför den andra, noga med sömn och mat och ta de beslut som behöver tas, inte stoppa huvudet i sanden och skjuta saker framför sig. Det finns ett liv på andra sidan tunga beslut och motgångar. Acceptera att det är jobbigt, var snäll mot dig själv och ta ett steg till.

 

[Squie]

Nej du skrev att det INTE handlar om att ljuga men om hon sa det med flit FÖR ATT trigga så ljög hon förut. Det är inget att tolka utan det är bara som det är.
Men jag fattar inte varför du inte verkar kunna acseptera hur det var bara utan att du måste fråga sätta det.
Och nej jag har inte pratat med henne om det som jag har förklarat. Och det känns bara menings löst och att jag heltenkelt inte orkar försöka mera. Och jag kan inte bara byta psykolog bara sådär och som jag även har förklarat innan så orkar jag heltenkelt inte börja om IGEN. Och speciellt inte nu efter det.
Men o avsett så är inte denhär tråden för att disskutera om psykologen och det så jag kommer inte svara mera om det.

Du gör självklart som du vill.

Det är ett öppet forum o är du inte intresserad av att läsa om min erfarenhet o kunskap, se ett annat synsätt så finns alltid möjligheten o sätta mig på ignore-listan.

 

[athena_arabians]

Jag har förlorat två hästar, varit med om att vi behövt avliva flera katter (alla pga ålder, tack och lov) samt att jag förlorat båda mina föräldrar. Jag har också fått missfall när jag var ensam i Finland på jobb.

Min pappa dog när jag var och jobbade i Norge. Det är det absolut värsta jag varit med om, jag var ju tvungen att jobba men fick ont i magen varje gång telefonen ringde för jag visste ju inte om det skulle vara dödsbudet eller ej. Jag har i efterhand fått veta av en av borrarna (som generellt är rätt tuffa typer) att han inte visste hur jag klarade av det.

Min mamma hade Alzheimers i många år innan hon dog (hon blev sjuk innan 60) och hade inte känt igen mig på många år när hon dog. På grund av det hade jag väl till en viss del sörjt henne redan men det var fortfarande smärtsamt när hon dog. Hon dog på julafton för några år sedan och när jag var till minneslunden för att tända ljus för pappa (som jag alltid gör på julafton) berättade jag att mamma var på väg. Hon dog när jag var i lunden

Jag har också en kronisk sjukdom som på ett eller annat sätt troligtvis kommer att förkorta mitt liv. Det är ok, jag mår bra på medicinerna jag tar och jag bestämde mig tidigt för att de år jag får ska vara roliga. Jag ska leva så mycket som möjligt den tid som blir.

På grund av motståndet mot vad jag jobbar med har jag fått min arbetsbil saboterad, något som kunde ha dödat mig. Det är otäckt att veta att någon avskyr en så mycket att de kan göra något sådant.

Jag har varit med om många tuffa saker i mitt liv, från det att jag var barn, och jag vet att jag alltid tar mig igenom svårigheterna. Även om jag mår oerhört dåligt finns det en kärna av stål längst inne i mig som aldrig böjer sig. Det gör ont, det är för jävligt ibland men att ge upp är inte ett val. Vad gäller djuren och mina närstående jag saknar så är sorg och smärta kärlekens pris som @Eurydome sa.

Men att leva utan kärlek är inte ett liv i mina ögon, jag tar hellre priset för kärleken än att leva utan den. Att förstå hur de olika faserna av sorg fungerar har hjälpt mig väldigt mycket. Det har varit litegrann som att följa en lista över vad som kommer att hända och inte slåss mot det utan veta att det är bara att ta sig igenom det men att det finns en ljusning på andra sidan när det lugnat ner sig. Sedan också att dela upp tiden en måste klara, först kanske det är fråga om sekunder, men att det så småningom blir minuter och till slut dagar och år.

Sorg och saknad blir bättre med tiden. Den finns fortfarande där men den bleknar och en kommer ihåg allt fint. Sedan har de tuffa sakerna jag varit med om gett mig ärr men även de bleknar med tiden.