Har ni klarat att gå genom nåt fast ni inte trodde det?

[LiviaFilippa]

Det känns så när det är färskt och ett öppet sår. Det fortsätter inte vara lika jobbigt även om det är svårt att föreställa sig att det kan lätta. När livet fortsätter kommer det andra saker som tar plats i själen och ger smärtan lite mindre utrymme.

Men det funkar inte så förmig. Alltså livet fort sätter ju för att det MÅSTE det men andra saker tar inte plats så att smärtan blir mindre. Utan den är lika stor o avsett.

 

[Squie]

Ja jag fattar att det nog inte går att säga. Men det skulle nog bara hjälpa att veta ungefär hur lång tid om det kanske oftast är några veckor eller flera år liksom.
Jag vill inte gå in förmycket om psykologen men hon gjorde eller sa en sak som hon hade lovat förut att hon INTE skulle göra. Och det blev VÄLDIGT jobbigt och triggande förmig och då heltenkelt så KAN inte jag prata med henne. Alltså jag varisig känner det som tryggt att prata om jobbiga saker och jag heltenkelt KAN INTE få ut orden.

Eller också sa hon så för att det skulle trigga. För att du skulle möta hela känslostormen o inse att du överlevde.

Så har min gjort.. många gånger. Jag lever än o är starkare än innan. En del av att gå i terapi - att möta sig själv. Det är deras jobb.

 

[lil-sis]

Men det funkar inte så förmig. Alltså livet fort sätter ju för att det MÅSTE det men andra saker tar inte plats så att smärtan blir mindre. Utan den är lika stor o avsett.

Ja just nu är den lika stor.

Och ja, livet fortsätter just för att man inte egentligen har något annat val. Men det är också däri smärtan så småningom minskar. Man behöver också våga låta andra saker ta plats, lite i taget. Känna att det är okej att faktiskt vara glad en stund, även om den är liten. Eller arg. Eller ledsen över något annat.

 

[Tonto]

Det tog mig säkert 8 år att sluta vara ledsen varje dag efter att min älskade hjärtehäst gick bort i mina armar. Det ligger fortfarande som en tyngd i mig, men det är en sorg jag gärna bär med mig om det betyder att jag kommer ihåg henne resten av livet.

 

[LiviaFilippa]

Eller också sa hon så för att det skulle trigga. För att du skulle möta hela känslostormen o inse att du överlevde.

Så har min gjort.. många gånger. Jag lever än o är starkare än innan. En del av att gå i terapi - att möta sig själv. Det är deras jobb.

Isåfall så är hon HELT dum i huvudet. Alltså hon lovade att hon INTE skulle säga det utan att JAG hade hela den kontrollen om den saken. Och det var en VÄLDIGT viktig sak för att jag kunde ens försöka prata med henne. Och jag har extremt svårt för att lita på andra så om det är ett sätt att ha terapi att ljuga och svika den personen så kan jag väl inte ha terapi då. För om det skulle vara så om det var meningen att jag skulle göra nåt fram steg av det så är det ungefär världens sämsta sätt och hon miss lyckades VÄLDIGT mycket med sitt jobb då. För att jag har INGET för troende till henne nu och jag kan inte prata med henne ALLS nu alltså jag får inte ut ettenda ord.

 

[LiviaFilippa]

Ja just nu är den lika stor.

Och ja, livet fortsätter just för att man inte egentligen har något annat val. Men det är också däri smärtan så småningom minskar. Man behöver också våga låta andra saker ta plats, lite i taget. Känna att det är okej att faktiskt vara glad en stund, även om den är liten. Eller arg. Eller ledsen över något annat.

Jag kan låta andra saker ta plats men även ifall nånting känns pytte lite bra en pytte liten stund så gör det ändå exakt lika ont och är exakt lika jobbigt igen sen. Så som att inget annat kan ta nån plats.

 

[LiviaFilippa]

Det tog mig säkert 8 år att sluta vara ledsen varje dag efter att min älskade hjärtehäst gick bort i mina armar. Det ligger fortfarande som en tyngd i mig, men det är en sorg jag gärna bär med mig om det betyder att jag kommer ihåg henne resten av livet.

Tack för ditt svar också Det är nog på ett annat sätt ifall det är ett djur som har dött tror jag. Eller iallafall förmig så är det på ett annat sätt eller som en annan sorg. Och det med ett djur som har dött så håller jag ändå med dig att det är en sorg som ändå är okej att ha på ett sätt för att det be tyder att man minns djuret!

 

[Eurydome]

Vet du ungefär hur lång tid det tar tagit tills att det började kännas liiite bättre?
Jag fattar att nog domflesta går genom nånting sånt men det kanske är o lika jobbigt för alla? Och det med att sorg är priset man be talar så det är ju lite som med att ha djur också att man kommer förlora dom. Och att det är som priset för att få ha dom.
Men jag vet inte om det bara är mig det är fel på men jag tycker att det bara blir värre och värre för varje gång. O avsett om det är ett djur som dör eller en vän som lämnar eller nånting så blir det som bara mer sorg och mer ont. Och väldigt mycket mera o säkert förmig iallafall om det ÄR värt det. Men det är också det som känns som helt hopp löst för att jag står inte ut att för lora flera helatiden. Men jag står inte ut att vara helt ensam och INTE försöka ha vänner och ha djur och så heller. Så det finns inget val som funkar förmig egentligen.

För mig har det inte gått till så att det har gått spikrakt från ledsen till glad. Först har jag varit mest ledsen, sen kortare stunder där jag känt mig glad, de stunderna har blivit längre och kommit oftare, däremellan lite ledsen igen tills att jag faktiskt mår ganska bra.

Jag tror att du har helt rätt i att separationer och även andra svårigheter som vi människor kan hamna i är olika jobbiga för olika personer. Vi är olika sårbara helt enkelt. Och ja, det är samma sak med djur tänker jag mig, det där med sorg och kärlek.

Det har hänt någon gång att jag har känt samma sak som du, att jag inte orkar bli så här ledsen igen. Men för mig är relationer till andra människor meningen med livet så det finns helt enkelt inget val.

Det är klart att det känns extra tungt om man får förlust på förlust på förlust som du har fått. Jag hoppas att det snart kommer en period i ditt liv som är mer positiv!

 

[Squie]

Isåfall så är hon HELT dum i huvudet. Alltså hon lovade att hon INTE skulle säga det utan att JAG hade hela den kontrollen om den saken. Och det var en VÄLDIGT viktig sak för att jag kunde ens försöka prata med henne. Och jag har extremt svårt för att lita på andra så om det är ett sätt att ha terapi att ljuga och svika den personen så kan jag väl inte ha terapi då. För om det skulle vara så om det var meningen att jag skulle göra nåt fram steg av det så är det ungefär världens sämsta sätt och hon miss lyckades VÄLDIGT mycket med sitt jobb då. För att jag har INGET för troende till henne nu och jag kan inte prata med henne ALLS nu alltså jag får inte ut ettenda ord.

Fast det handlar inte m att ljuga. Det är heller inte så att psykologen är dum i huvudet. Det handlar kanske mer om att du inte är redo för terapi?
Varför inte vara ärlig o prata med psykologen om hur du känner? Skriva ett brev om orden inte går att få fram?

 

[monster1]

Jag vill bara veta OM nån har gått genom nånting som var så extremt jobbigt så ni inte trodde att ni skulle klara det men att ni ändå gjorde det? Om nån har det vet ni ungefär hur lång tid det tog tills att det började kännas liiite bättre så ni inte bröt i hop varje dag eller trodde att ni skulle dö varje dag och så?
Jag HAR för lorat både en ponny som dog och en hund. Och jag har sålt en ponny för att jag var tvungen att ge upp hela den drömmen och jag har för lorat migsjälv på FLERA sätt. Och allt det har varit EXTREMT jobbigt men det ALLRA mest jobbiga förmig är att för lora en vän. Alltså inte för att nån har dött utan att denandra väljer att lämna en.
Jag har även varit med om det förut men det är MYCKET jobbigare nu men jag kommer inte gå in på detaljer om varför.
Men ja det be höver ju inte vara att en vän lämnar en utan kanske nån man var ihop med eller även gift med. Eller nåtannat som var en extremt extremt jobbig sak.
Jag skulle bara vilja veta om det GÅR och isåfall HUR? Hur länge måste man stå ut fast varje dag känns helt o möjlig tills att man inte känner sig helt sönder trasad och som att det aldrig kommer bli bättre? Och hur GÖR man för att stå ut fast man inte gör det?

Massor av saker, man verkar på något sätt ta sig igenom det mesta. Det senaste riktigt jobbiga i mitt liv var när jag separerade från min numera fd sambo och mina två katter blev sjuka under samma tid, först fick den ena epilepsi och blev otroligt dålig väldigt plötsligt, sedan en vecka efter att vi avlivat henne fick den andra katten njursvikt från ingenstans och fick avlivas. Dagen efter hade jag bokat in flyttbil för att flytta in i lägenhet och där hamnade jag från att ha bott med man och 3 bonus barn och två katter, till att vara helt, helt själv. Dessutom var jag väldigt orolig för min fd sambo som lever med depression och adhd/autism och inte riktigt klarar av att hantera livet. Min familj bor i en annan del av Sverige liksom större delen av mina närmaste vänner (eller så är det jag som bor i en annan del lite beroende på hur man ser på det). Så det var en väldigt jobbig period. Det är ett år sedan nu ungefär. Men både jag och fd sambon verkar ha landat på fötterna igen, sorgen efter kattjejerna dyker fortfarande upp lite då och då . Men jag har en ny kisse (hon bodde hos en av mina vänner och trivdes inte med de andra katterna där) för jag vill inte bo utan katt så jag hoppas jag får ha henne länge, länge. I somras köpte jag mitt första egna riktiga hus med trädgård så nu har jag mitt eget och behöver inte överge trädgård och bostad när relationer tar slut.

 

[LiviaFilippa]

För mig har det inte gått till så att det har gått spikrakt från ledsen till glad. Först har jag varit mest ledsen, sen kortare stunder där jag känt mig glad, de stunderna har blivit längre och kommit oftare, däremellan lite ledsen igen tills att jag faktiskt mår ganska bra.

Jag tror att du har helt rätt i att separationer och även andra svårigheter som vi människor kan hamna i är olika jobbiga för olika personer. Vi är olika sårbara helt enkelt. Och ja, det är samma sak med djur tänker jag mig, det där med sorg och kärlek.

Det har hänt någon gång att jag har känt samma sak som du, att jag inte orkar bli så här ledsen igen. Men för mig är relationer till andra människor meningen med livet så det finns helt enkelt inget val.

Det är klart att det känns extra tungt om man får förlust på förlust på förlust som du har fått. Jag hoppas att det snart kommer en period i ditt liv som är mer positiv!

Okej tack för svaret.
Och det är detdär som är så o möjligt att jag orkar inte bli såhär ledsen igen och jag orkar inte förlora flera men jag orkar inte INTE ha andra i mitt liv heller liksom.

 

[Eurydome]

Okej tack för svaret.
Och det är detdär som är så o möjligt att jag orkar inte bli såhär ledsen igen och jag orkar inte förlora flera men jag orkar inte INTE ha andra i mitt liv heller liksom.

Du behöver ju inte bestämma dig nu!

 

[LiviaFilippa]

Fast det handlar inte m att ljuga. Det är heller inte så att psykologen är dum i huvudet. Det handlar kanske mer om att du inte är redo för terapi?
Varför inte vara ärlig o prata med psykologen om hur du känner? Skriva ett brev om orden inte går att få fram?

Jo det handlar visst om att ljuga. Har du nån aning om varisig mig eller psykologen eller efter som att du verkar veta såmycket hur det ÄR och att jag inte är redo för terapi?
Och varför inte vara ärlig och prata med henne hur jag känner ja jag orkar heltenkelt inte. Och det är ändå menings löst.

 

[Squie]

Jo det handlar visst om att ljuga. Har du nån aning om varisig mig eller psykologen eller efter som att du verkar veta såmycket hur det ÄR och att jag inte är redo för terapi?

Va? Nu är jag inte alls med.

Jag vet hur det är att gå i terapi. Jag har mångårig erfarenhet av psykisk ohälsa, livskriser, olika terapiformer, olika typer av psykologer o psykiatriker.

Jag har vid ngt tillfälle i livet velat haft terapi m inte varit bra nog för det. Det gjordes den bedömningen -jag var inte nöjd. Trodde jag visste bäst.. Har en öppen dialog m nuvarande psykolog om hur hennes sessioner är upplagda. Baserat på att jag vid flertalet tillfällen har gått därifrån m en känsla av att inte må bra, dvs må sämre än innan. Så jag frågade om det o gav min analys. O fick rätt.

Så. Baserat på min erfarenhet så frågade jag om det var så att kanske är du inte redo. Det var en öppen fråga o ingen bedömning. Lögn eller inte. Jag skrev bara att kanske jobbar hon så? Jag lyfte också att kanske behöver det kommuniceras om det från din sida. Hur du upplever det. Men. Åter igen. Jag lägger ingen bedömning. Det är öppna frågor.

 

[LiviaFilippa]

Massor av saker, man verkar på något sätt ta sig igenom det mesta. Det senaste riktigt jobbiga i mitt liv var när jag separerade från min numera fd sambo och mina två katter blev sjuka under samma tid, först fick den ena epilepsi och blev otroligt dålig väldigt plötsligt, sedan en vecka efter att vi avlivat henne fick den andra katten njursvikt från ingenstans och fick avlivas. Dagen efter hade jag bokat in flyttbil för att flytta in i lägenhet och där hamnade jag från att ha bott med man och 3 bonus barn och två katter, till att vara helt, helt själv. Dessutom var jag väldigt orolig för min fd sambo som lever med depression och adhd/autism och inte riktigt klarar av att hantera livet. Min familj bor i en annan del av Sverige liksom större delen av mina närmaste vänner (eller så är det jag som bor i en annan del lite beroende på hur man ser på det). Så det var en väldigt jobbig period. Det är ett år sedan nu ungefär. Men både jag och fd sambon verkar ha landat på fötterna igen, sorgen efter kattjejerna dyker fortfarande upp lite då och då . Men jag har en ny kisse (hon bodde hos en av mina vänner och trivdes inte med de andra katterna där) för jag vill inte bo utan katt så jag hoppas jag får ha henne länge, länge. I somras köpte jag mitt första egna riktiga hus med trädgård så nu har jag mitt eget och behöver inte överge trädgård och bostad när relationer tar slut.

Tack för ditt svar också! Och vad bra att det iallafall har blivit så bra nu fördig

 

[LiviaFilippa]

Va? Nu är jag inte alls med.

Jag vet hur det är att gå i terapi. Jag har mångårig erfarenhet av psykisk ohälsa, livskriser, olika terapiformer, olika typer av psykologer o psykiatriker.

Jag har vid ngt tillfälle i livet velat haft terapi m inte varit bra nog för det. Det gjordes den bedömningen -jag var inte nöjd. Trodde jag visste bäst.. Har en öppen dialog m nuvarande psykolog om hur hennes sessioner är upplagda. Baserat på att jag vid flertalet tillfällen har gått därifrån m en känsla av att inte må bra, dvs må sämre än innan. Så jag frågade om det o gav min analys. O fick rätt.

Så. Baserat på min erfarenhet så frågade jag om det var så att kanske är du inte redo. Det var en öppen fråga o ingen bedömning. Lögn eller inte. Jag skrev bara att kanske jobbar hon så? Jag lyfte också att kanske behöver det kommuniceras om det från din sida. Hur du upplever det. Men. Åter igen. Jag lägger ingen bedömning. Det är öppna frågor.

Du skrev:
Fast det handlar inte m att ljuga. Det är heller inte så att psykologen är dum i huvudet. Det handlar kanske mer om att du inte är redo för terapi?
Så då lät det som att du menade att det INTE var om att ljuga fast det var EXAKT det som det handlade om.
Alltså att för LÄNGE sen så sa hon rakt ut att hon LOVADE att hon INTE skulle säga nånting om bla bla bla. Utan att det var helt i MIN kontroll OM vi skulle prata om det. Och HON sa att det var jätte viktigt för att JAG skulle känna mig trygg att prata med henne och våga närma mig dom jobbigaste sakerna.
Och sen för två veckor sen eller nånting så sa hon det som hon hade lovat att hon inte skulle. Och somsagt så vill jag inte skriva detaljer om det men det är INTE om att inte jag är redo för terapi utan att det var som att hon bara krossade ALL trygg het som jag har jobbat skit mycket för att ha för henne. Och som ett skit stort svek förmig och OM det var som du skrev att hon gjorde det med flit så ÄR hon dum i huvudet.
Och sen gången efter det så kunde jag iprincip inte prata ALLS med henne och denhär veckan så hade jag tagit stark ångest medicin för en annan andledning och då blir jag så himla trött så jag kunde inte ens hålla mig vaken för att träffa henne.

 

[lil-sis]

Jag kan låta andra saker ta plats men även ifall nånting känns pytte lite bra en pytte liten stund så gör det ändå exakt lika ont och är exakt lika jobbigt igen sen. Så som att inget annat kan ta nån plats.

Det som är mindre jobbigt kommer att få större utrymme med tiden. Hur lång tid det kommer att ta gå inte att säga.

 

[LiviaFilippa]

Du behöver ju inte bestämma dig nu!

Nej men jag be höver stå ut nu fast jag inte klarar det.

 

[LiviaFilippa]

Det som är mindre jobbigt kommer att få större utrymme med tiden. Hur lång tid det kommer att ta gå inte att säga.

Jag HOPPAS att det är så men det känns bara som att det inte kan bli så förmig.

 

[Fetaost]

Förlorade min mamma till cancer och månaden efter fick jag veta att min sambo sen 11 år (och pappan till mitt barn) bedragit mig i tre år. Jag hade inte råd att lösa ut honom ur huset så jag förlorde även mitt hem.
Hem, familj, sambo och mamma…på 2 månader.

Är god vänn med barnets far idag, vi mår alla bra och jag har ett fint förhållande med en ny sambo och hus. Livet kommer tillbaka men i en ny form