Har nåt av dina djur trivts extra bra?

[SpanskaLoppan]

Jag har växt upp med husdjur; katter, hamstrar, kaniner och hundar. Från 11 till 19 år hade jag därtill minst en häst, totalt 4 egna och ytterligare 3 som blev som familjens även om annat namn stod på ägarpappren.
Jag vill tro, eller jag tror faktiskt, att de hade det bra. Vi skötte verkligen våra djur efter bästa förmåga och de var generellt friska, sociala och harmoniska.

Två av dem, en häst och en hund, blev speciella. Hunden för att hon var min kärlek och mitt allt i en tid när livet rasade ihop i övrigt.
Hästen... Kära Happy var min... Min andra halva på nåt vis. Han mådde nog aldrig helt bra. Det fanns sår i honom som inte läkte. Men jag tror att han hade det gott de sista åren och att han iaf var trygg med mig. Helt harmonisk blev han dock aldrig.

Men katten vi har nu! Familjens katt. En helt vanlig kastrerad bondkatt. Det första han gjorde när jag hämtat honom 4 månader gammal var att gömma sig under badkaret och sen sitta där och skrika mer eller mindre dygnet runt i en vecka.
Efter det blev han en del av familjen och jag har nog aldrig haft ett djur som jag känt mått så bra på alla vis! Han gör yoga med maken i köket på kvällarna, har långa samtal med oss människor, ligger lugnt och sover fast barnen leker runt honom. Han väljer ofta att lägga sig hos nåt av barnen, inte i knät men alldeles intill och spinner så hela soffan vibrerar så fort de rör honom.
Nu ikväll låg han intill mig och maken när vi såg på film och sov så djupt att drömmen fick hela den lilla kroppen att spritta och hoppa Så vaknade han, blinkade och sträckte ut tassen och la den på makens arm innan han somnade om igen.
Han har eget krypin, kojor och får vara i alla rum i huset så han har valmöjligheter men vill ändå vara där vi är även om det är röjigt. Och han rullar gärna över och visar magen så man får klappa där innan han ska nosbuffa och stryka sig mot en.
Han har det inte bättre än andra katter, jag bara insåg ikväll att av alla de djur jag levt med så är katten T nog den som trivts bäst med livet.

Tanken är inte en tråd för inbördes beundran utan - har du haft nåt djur som mått sådär superbra hos dig?

 

[SpanskaLoppan]

 

[DarkInNight]

Jag som ung vuxen tog över en helt fantastisk kanin
Barnen i familjen hade tröttnat och han satt i hörnet i sin lilla bur Och såg alldeles avstängd ut. Sambon tyckte han såg ut som en "vanlig, tråkig, kanin", men så fel han hade.

Han gick lös i lägenheten när vi var hemma och blev snabbt helt otroligt social och glad. När jag stod och diskade låg han på mina fötter, när vi tittade på film hoppade han upp i soffan och åt popcorn med oss.
Han följde med oss på äventyr, till stranden, hem till folk. När vi flyttade till hus fick han en hona till sällskap men fortsatte vara lika social med oss.
Han kom när jag ropade och sprang runt och gjorde glädjeskutt dagarna i ända.
Tyvärr dog han alldeles för ung pga benbrott, men under de åren levde han till max.

Jag är helt säker på att han trivdes med sitt liv, maken till levnadsglad liten kanin

 

[Red_Chili]

Djur generellt älskar att vara med mig. Jag är mycket bättre med djur än med människor, och gör allt jag kan för att mina djur ska vara lyckliga. Mina hundar har allihop varit övertydliga med att de vill vara med mig, ingen annan (även omplaceringarna, de har inte ens sett sig om efter föregående ägare som hälsat på när denne gått hem och blivit extremt oroliga att jag ska överge dem när föregående ägare varit hundvakt). Katterna vi hade när jag var liten bestämde sig alla för att just jag var deras människa. Hästarna jag tagit hand om mest har ofta varit hästar på ridskola eller annat ställe där flera människor tar hand om dem, och de har alla varit mer avslappnade med mig än med andra, hästar som varit kända för att vara bråkiga om inte annat i vissa situationer har varit fromma som lamm med mig och glatt kommit till mig i hagen osv.

Jag önskar att jag var åtminstone hälften så bra med människor som jag är med djur.

 

[Mirre]

Jag har växt upp med husdjur; katter, hamstrar, kaniner och hundar. Från 11 till 19 år hade jag därtill minst en häst, totalt 4 egna och ytterligare 3 som blev som familjens även om annat namn stod på ägarpappren.
Jag vill tro, eller jag tror faktiskt, att de hade det bra. Vi skötte verkligen våra djur efter bästa förmåga och de var generellt friska, sociala och harmoniska.

Två av dem, en häst och en hund, blev speciella. Hunden för att hon var min kärlek och mitt allt i en tid när livet rasade ihop i övrigt.
Hästen... Kära Happy var min... Min andra halva på nåt vis. Han mådde nog aldrig helt bra. Det fanns sår i honom som inte läkte. Men jag tror att han hade det gott de sista åren och att han iaf var trygg med mig. Helt harmonisk blev han dock aldrig.

Men katten vi har nu! Familjens katt. En helt vanlig kastrerad bondkatt. Det första han gjorde när jag hämtat honom 4 månader gammal var att gömma sig under badkaret och sen sitta där och skrika mer eller mindre dygnet runt i en vecka.
Efter det blev han en del av familjen och jag har nog aldrig haft ett djur som jag känt mått så bra på alla vis! Han gör yoga med maken i köket på kvällarna, har långa samtal med oss människor, ligger lugnt och sover fast barnen leker runt honom. Han väljer ofta att lägga sig hos nåt av barnen, inte i knät men alldeles intill och spinner så hela soffan vibrerar så fort de rör honom.
Nu ikväll låg han intill mig och maken när vi såg på film och sov så djupt att drömmen fick hela den lilla kroppen att spritta och hoppa Så vaknade han, blinkade och sträckte ut tassen och la den på makens arm innan han somnade om igen.
Han har eget krypin, kojor och får vara i alla rum i huset så han har valmöjligheter men vill ändå vara där vi är även om det är röjigt. Och han rullar gärna över och visar magen så man får klappa där innan han ska nosbuffa och stryka sig mot en.
Han har det inte bättre än andra katter, jag bara insåg ikväll att av alla de djur jag levt med så är katten T nog den som trivts bäst med livet.

Tanken är inte en tråd för inbördes beundran utan - har du haft nåt djur som mått sådär superbra hos dig?

Båda våra katter trivs bra här men jag har aldrig träffat en så kärleksfull katt som Tesla Hon är så otroligt speciell och personlig. Har sina rutiner och små söta egenheter och vill alltid vara nära. Hon har utsett mig till hennes och vill alltid ligga i mitt knä i soffan

 

[hastflicka]

Mina katter och hundar gillar att vara med mig, jag ar deras person ... men mest overtydlig var min Paso Fino, Michico. Han var lite som min malle och var talade om att han foredrog "sin" manniska. Under nastan precis ett ar var han i ett stall dar han fick sin mat i en speciell bunke som hangdes pa staketet. Samma person kom med maten varje dag, han fick aldrig ta i Michico.

Michico holl sig ofta precis pa ett sadant avstand att manniskor han inte kande eller gillade (de flesta utanfor familjen, tva av sonerna var accepterade och Maken var motvilligt accepterad liksom ett par av mina kompisar) alla andra holl han sig undan om inte jag stod bredvid honom.

 

[Lillgrådis]

Jag hoppas ju att alla djuren trivs eftersom de får stanna livet ut när de kommer till mig. Men det här är den häst som mest tydligt uttryckt utåt att han trivs och gillar mitt sällskap och våra äventyr:



Varje kväll när jag kommer för att släppa in hästarna så ser man direkt vem som är Dominus fastän det är helt mörkt. Alltid spetsade öron, huvudet höjt och ett tydligt uttryck som ”jaaa nu kommer ju människan! Det var verkligen roligt!”. Även på sommaren kommer han många gånger mot en i galopp från andra sidan hagen bara för att hälsa, trots att där finns gott gräs och två hästkompisar att konkurrera med. Enda gången han inte haft höjt huvud och förväntansfull blick var när han var sjuk i lymfangit men då ville han också genast visa på bakbenet som att han ändå tänkte att ”jaaa nu kommer människan, hon kan ju trolla fram godis och vatten och allt sånt så hon kommer att fixa allting som är dåligt så det blir bra igen”.

De röda hankatterna har generellt varit de mest tillgivna, ofta som små hundar som följer en överallt på gården.

 

[Capel]

Inte jag men mina farbröder (tänk mitten av 80-talet) fick en undulat inflygandes till deras kök en sommardag.. de bodde på landet och fågeln var inte intresserad av att flytta.. den var inte tam men var van vid människor...

Vad göra.. det sattes upp lappar i lokala matbutiken och ryktet spreds att farbröderna fått in en undulat och någon saknade säkert fjäderfät..... ingen respons på detta.. så... det blev till att skaffa en bur och börja ta hand om numera kallad "Sparven"...

Farbröderna var djurvänner och det var ju förskräckligt enligt dom att spärra in Sparven i en bur.. så han fick därmed flyga fritt i köket och matades inne i buren.. Så köket blev sparvens hemvist den kommande vintern...

På försommaren året därpå började farbröderna hänga ut buren med Sparven i den stora kastanjen för att få frisk luft och sol... och en dag öppnade de burens dörr så sparven skulle få flyga fritt.. och som han gjorde det..

Hela sommaren flög Sparven runt lantstället, på kvällarna flög han in i buren och bars in i köket över natten.. ut igen på morgonen och flög runt bland kastanjen och alla äppelträden.

Detta pågick i två år/somrar innan troligen en sparv eller duvhök tog Sparven av daga.. men jag tror att denne fågel hade ett bra liv tills dess.

Efter Sparvens frånfälle blev det hel renovering av köket....

 

[Bison]

Oscar
Tror alla mina djur trivs bra här men Oscar är helt klart den som visar det mest.
Troligen för att de andra aldrig har haft det svårt i livet, de är vana att få allt serverat, mat, uppmärksamhet, kärlek.

Oscar kommer från en väldigt engagerad uppfödare med fina och väldigt trevliga katter. Han är född 2018 och av någon anledning blev han kvar där. Uppfödaren hade ganska många katter hemma, det blir väl lätt så när man varit aktiv i rasen i många år.
2023 avled hon efter en tids sjukdom och katterna fick inte den mat och omvårdnad de behövde. Självklart tragiskt på alla vis men jag lägger ingen skuld på de anhöriga, de gjorde säkert sitt bästa.
En vän till uppfödaren engagerade sig i katterna, tog de till veterinär och hittade stödhem till alla.
När de återhämtat sig tillräckligt såldes de till nya hem och det var på rasklubbens fb jag såg honom. Vi hade nyligen förlorat en katt som blev akut sjuk och inte gick att rädda. Jag ville absolut inte ha någon ny katt men när jag såg Oscar och läste hans historia visste jag att han skulle bli min. Kunde jag inte rädda Kantarell så kunde jag rädda Oscar.
Någon vecka senare flyttade han hit, fortfarande väldigt mager och hela katten var rakad pga alla tovor.
Liten och ynklig vinglade han runt här, kunde inte hoppa, inte springa utan att ramla. Prada, vår äldsta katt accepterade honom direkt, Paisley var måttligt förtjust men inte elak.
Oscar återhämtade sig snabbt, la på sig vikt, byggde muskler och pälsen växte ut igen.
Han är den gladaste och snällaste katt jag träffat, han är så genuint lycklig över att ha en egen människa, få obegränsat med uppmärksamhet och kärlek. Han är alltid nära och han älskar verkligen sin matte och jag älskar honom